Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Min egen ljudboksdebut

Den första boken

Året var… Ja, vadå? Jag minns fan knappt. Det började nog egentligen när jag såg Danny Boyle’s fantastiska 28 Days Later, skriven av honom och Alex Garland. Jag var typ 15 och blev livrädd. På väg hem såg jag mig omkring, försäkrade mig om att människorna som rörde sig omkring mig såg normala ut, att de inte var rödögda och galna.

Jag började skriva på boken för flera år sen. Litegrann. Men det höll inte. Och någonstans fick jag en törn då jag läste att Andreas Ek, bad-ass cop (och oerhört trevlig snubbe, kan tilläggas) hade skrivit en bok (Raseri, fantastisk, rekommenderas varmt!) som till handling påminde så jävla mycket om min att det kändes lönlöst.

Fast forward. Swedish Zombie (bästa bokförlagsnamnet ever, btw) utlyste en romantävling. Jag blev “tvungen” att ta tag i mitt manus igen. Hetsskrev (bättre än att hetsäta, har jag hört) i tre månader. Skickade in. Vann inte. Men… Kände ändå att “Nu har jag kämpat med det här jävla manuset. Det har blivit någon typ av bok”. Skickade till lektör Emelia Eliasson (numer även känd som en av mina closest). Hon gillade den, tyckte inte att jag skulle ge upp. Så jag brände lite mer pengar genom att låta Ulrica Edvinsson Sundin ta fram ett bokomslag (hon är helt fantastisk, så gör som jag – anlita henne om du vill ha ett fint omslag!). Omslaget var magnifikt. Boken redigerades, skickades till x antal förlag. De flesta refuserade genom standardsvar, men Lind & Co refuserade med en “Det är riktigt välskrivet och spännande” som höjde förväntan.

Strax efter Bokmässan 2018 fick jag erbjudande om utgivning. Först från Everlasting Publisher och sedan från Miramir Förlag, vilket jag nappade på.

Känslan. Stoltheten. Det går inte riktigt att beskriva hur det känns att hålla sin debut i händerna. Det gick så långt att jag lät min underbara sambo fota när jag låg i sängen, omgärdad av Pandemus-böcker. Det har dock varit ett jävla helvete (pardon my french) att sälja boken. Bokbloggarna har älskat den, i princip alla som (vågat) höra av sig efter genomläsning har älskat den, men den har inte sålt i hundra miljoner exemplar, vilket var min dröm.

Jag bekostade själv ljudboken. Jag hade hårdlyssnat på Storytel för att hitta “min” röst. Det var svårt. Jag hade uppslag. Många. Emil Rehnström. Magnus Roosman. Kanske Katarina Ewerlöf. Men så började jag lyssna på podden Monsterboxen och var fast. “Emil fucking Eriksson”, tänkte jag två avsnitt in. Det är han. Det är hans käft som ska uttala vartenda av de sådär 85 000 orden som är Europa Pandemus, eh? Ja. Sí. Så blev det.

Och vet ni vad? Jag är sjukt nöjd. Nej. Emil är inte världens mest kända inläsare på Storytel (även om jag så gott som dagligen lobbar för honom) men han är den bäste. Ja. Han har ett väldigt karakteristiskt sätt att läsa in, men vem vill INTE ha det? Vem vill ha någon som bara läser i väntan på semester? Inlevelsen i hans ord är fantastisk och jag är sjukt stolt över att både kunna kalla honom för uppläsare av min (och även kommande) ljudböcker OCH en god vän.

Oj. Det här blev långt.

5 av 5 pannkakor till det här inlägget, yo.

Lämna ett svar

Till startsidan