Armlös, benlös men inte hopplös, av och med Mikael Andersson
Inspiratören och föreläsaren Mikael Andersson har skrivit en självbiografi och sedermera även läst in den själv. Rätt val, tycker jag. Jag hade länge sett fram emot att lyssna på denna och känner själv författaren flyktigt efter ett par telefonsamtal.
Mikael Andersson föddes utan armar och ben. Ett utdrag från baksidestexten:
Min pappa var inte med på sjukhuset när jag föddes, och förlossningen var normal ända fram till den stund när “hela jag” för första gången kom ut och skådade världen. Mamma fick inte se mig. Personalen rusade ut ur rummet med mig, och kvar därinne låg hon och undrade om det blev en pojke eller flicka. Ingen sade något. Inte ett ord, bara tystnad och spända, nervösa anletsdrag.
Det här är början på en allt annat än sorglig berättelse. Mikael berättar om hur han klarat sig igenom livet och stärkts av alla situationer han ställts inför. Gång på gång har han motbevisat Jante-lagen och vi får följa med på en spännande uppväxtsresa. Som ung är det skytteltrafik till sjukhuset för olika undersökningar som står på agendan och skolgången präglas av lärare som inte tror på honom. Mikael reser sig dock långt över sin funktionsvariation och visar att det inte finns några hinder höga nog. Han tar körkort, som vilken annan artonåring som helst, och blir en framgångsrik entreprenör och föreläsare. Det här är en bok som väcker hopp, en bok man blir glad av.
Mikael är sannerligen en viljestark inspiratör.