Fallet, av Lars Wilderäng
Herr Wilderäng har skrivit några riktigt bra böcker. Stjärnklart, första delen i hans dysopiska trilogi, räknar jag som en av de absolut bästa i genren. Jag fullständigt älskar hur han lyckas blanda sci-fi med realism och få till en så pass vacker och obehaglig undergång. Dessvärre följdes den upp av två avslutande delar som, om än spännande och välskrivna, tog på tok för långa kliv utanför realismen vilket jag tyckte förstörde upplevelsen. Hur som en trilogi väl värd att investera tid i.
Fallet är en spänningsroman som är ganska annorlunda mot Wilderängs tidigare manus. Den handlar om Mikael, som i sviterna av en bostadskarriär som lämnar honom utblottad och ensam priserna börjar dala och hans skulder blir allt större. Premissen är intressant nog, men inte mycket mer. Jag tilltalas aldrig riktigt av grundhistorien och påverkas heller inte nämnvärt av Mikaels kamp. Dels finns det bitar av konflikten som känns ogenomtänkta, Mikael själv handlar ofta så pass naivt att man inte riktigt kan sympatisera.
Somliga har kallat detta för Wilderängs hittills starkaste manus, men där kan jag inte hålla med. Tvärtom så slås jag gång på gång av känslan att detta var en idé han burit på och helt enkelt behövde få ur systemet, som det så vackert heter. Jag vill se Wilderäng återgå till de genrer han skrivit innan och behärskar så väl (Har lyssnat på Höstsol, vilken jag gillade skarpt, men inte hunnit med del 2 i den serien).
Niklas Engdahl gör ett bra jobb som uppläsare och lämnar inget att önska.