Folk med ångest, av Fredrik Backman
Folk med ångest är skriven av herr Backman, som slog igenom med dunder och brak med fantastiska En man som heter Ove.
Den här är dessutom uppläst av Anna Maria Käll, en av de enligt mig tryggaste ljudboksrösterna.
Det blev mycket skriverier om Folk med ångest då den var en av de böcker som först hotades att inte dyka upp på Storytel i och med bråket mellan dem och Bonnier. Nu löste det sig tack och lov.
Så, till recensionen. En misslyckad bankrånare låser in sig på en lägenhetsvisning och en gisslansituation uppstår. Vi möter ett antal karaktärer, den ena märkligare än den andra. Jag läste just igenom baksidestexten och ska medge att jag redan efter det kändes mig ganska mätt. Det här har blivit lite typiskt “Backman” och förlåt om jag låter negativ. Det är nog bara jag som inte tilltalas oerhört av den här typen av bok. Längre.
Faktum är att när jag lyssnat mig in sådär tre timmar i boken så har jag flertalet gånger övervägt att ge upp och byta. Det finns initialt ingenting som håller mig kvar. Det är varken särskilt intressant eller spännande och jag stör mig på hur man nästan tar i från tårna för att var och varannan mening ska vara kännas underfundig – det känns mest skitnödigt, för att uttrycka sig plumpt.
Jag inser tidigt, och även när jag skriver detta, att en bok som Folk med ångest helt enkelt inte är skriven för mig. MEN, det kommer mera. För jag är lika lite typen som slutar lyssna på en bok som jag är typen som stänger av en film – om det inte är helt och fullständigt värdelöst. Jag ger Backman en till chans.
Jag fastnar aldrig för berättelsen och tycker fortsatt att intrigen är rätt tråkig, men jag slås av hur Backman verkligen får sin berättelse att mogna.
Från den skitnödiga inledningen växlar han upp och utvecklar sina karaktärer så att det plötsligt blir människor. Det blir vemodigt, bitvis riktigt jävla sorgligt, för det är något Backman är bra på. Det visade han främst i Ove, där jag kastades från att skratta till att faktiskt hålla tillbaka tårar när det blev känslosamt. Vilket det ofta blev. Det är inte lika starkt här, men han kan fortfarande leka med känslorna.
Så. Summa summarum, som jag avskyr att skriva. Jag önskar att jag kunnat gilla det här mer. Att intrigen fallit med i smaken, för i det här fallet är det uppenbart att det är jag som är den konstiga, det är ni som är normala (Eh, Thåström?). Backman räddar mycket hos mig när han börjar spela på mina känslor och det är det som räddar den här boken i mitt tycke.