Franska kort, av Anna-Lena Brander
Saxat från baksidan:
Bland kolonistugorna i Uppsala blommar pioner och träden dignar av frukt, men i takt med naturens gång gror även svek och skandaler. När flera kvinnor inser att de fallit offer för en lömsk charmör med dolda avsikter, drar en skugga av obehag in över sommaridyllen. Snart hittar kvinnorna nya sidor hos sig själva, och varandra, som de inte visste fanns.
Boken är oklanderligt uppläst av Thomas Hanzon, känd svensk skådespelare, och lämnar mersmak. Faktum är att han var en av inläsarna på listan över potentiella kandidater till min egen debut.
Det här är en feelgood-historia. En dråplig och ofta rolig sådan. Men den ger också vissa rysningar. Överraskande sådana.
Vi får följa en konstnär som bjuder in sina icke ont anande offer till sin kolonistuga. Han dinerar med dem, är artig, bjuder på vin – spetsat sådan. När de väl somnat in tar han sig friheter och skapar konst med deras blottade kroppar. Det är här obehaget infinner sig. Konstnären i berättelsen tar sig friheter där han placerar de sövda kvinnorna och skapar konst. Han smeker även de drogade offrens bröst etcetera. Mitt i den dråpliga, rätt trivsamma berättelsen så får man en bitter eftersmak, naturligtvis så menat av författaren. Men det som slår, det som gnager i mig, är ett de faktiska sexuella ofredanden som boken innehåller beskrivs och avhandlas så pass lättsamt.
Det kan te sig lite märkligt, främst för en bok utgiven av Ordberoende Förlag, specialiserat på att framhäva starka kvinnors berättelser som ofta innehåller relationer med misshandel och dylikt. Det kanske är jag som missuppfattar det hela, men den lättvindiga tonen kring ofredanden, konstnärens kommande öde till trots, lämnar en bitter eftersmak som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av.