Hemmet, av Mats Strandberg
Mats Strandberg är en snackis. Han sätter skräck på kartan och det är jag, som själv skriver i genren, oerhört tacksam för. Innan Hemmet släppte han Färjan, en bok jag hatälskade. Inte minst i och med det faktum att jag själv, flera år tidigare, haft en idé identisk med Färjan. En idé jag aldrig skrev. Shame on me.
Mats är duktig på att gå på igenkänning. I Färjan beskrev han alla de komiska och tragiska människor man kan tänka sig stöta på under en Finlands kryssning och spetsade det hela med komik, skräck och en jävla massa blodigt slafs. I romanen hemmet får vi följa med till ett ålderdomshem, för samma typ av igenkänning.
Hemmet är oerhört välskriven och jag kan redan nu säga att det absolut mest obehagliga är just beskrivningarna av de människor vi får träffa som i mångt och mycket endast är skal av de personer de varit innan åldersdemens tagit dem. Jag har läst av folk som jobbar inom äldrevården att boken inte alls särskilt trovärdigt återger dagarna på ett ålderdomshem, men för mig som inte är insatt känns det åminstone jäkligt välbeskrivet och verkligt. Jag älskar det. Det finns en uppgivenhet där som ingen skräckroman kan komma nära.
Vi följer Joel, som flyttat hem till småstaden där han växte upp, för att hjälpa sin åldrade mor Monika. Hon bor på hemmet Tallskuggan, där Joels barndomsvän Nina jobbar och Joel får motvilligt se sig själv bli förälder åt sin egen mor. Det är oerhört sorgligt. Men så händer något. Monika börjar få alltmer våldsamma utbrott. Hon tycks även uttala sig om saker hon inte borde känna till. Joel och Nina försöker hitta sanningen.
Låter det intressant? Det är det. Men skrämmande? Nej. Det finns inget i den här romanen som blir mer skrämmande än bilden av hur våra åldringar förlorar sig själva, barn som blir vårdnadshavare för sina egna föräldrar.
Faktum är att hela skräckberättelsen, demonen som tagit sig in på Tallskuggan, lämnar mig helt oberörd. Det blir aldrig läskigt, det väcker absolut ingenting i mig. Snarare förstört det en rörande berättelse jag lärt mig gilla. Det tar emot att säga det, men Hemmet förlorar i min värld hela sin potential när den blandar in övernaturliga element.
Som med färjan är det Strandbergs make Johan Ehn som agerar inläsare, och han gör det riktigt bra.