Omgiven av idioter, av Thomas Erikson
Omgiven av självhjälpsböcker var titeln på en skämtsam bild där omslaget till denna gjorts om, och det stämmer rätt bra. Jag är själv inte alls förtjust i självhjälpsböcker. Det känns ofta som lite mumbo-jumbo, någon som vill förpassa sin egen filosofi. Den här boken har ju debatterats om rätt mycket. Det finns ingen riktig forskning som styrker uppdelningen av färger och tankarna bakom dem och så vidare.
Och vet ni vad? Jag är skeptisk. Jävligt skeptisk. Å ena sidan kan jag finna mig själv igenkännandes emellanåt när en viss färg beskrivs och jag börjar tänka dels på folket i min omgivning, men även mig själv.
Något som dock stör hela sammanhållningen i boken är slutet. Man inleder med att detaljerat beskriva olika färger och deras sätt att tänka och fungera, lägger upp det nästan som att de flesta kan delas in i en specifik färg.
Mot slutet kommer dock just slutklämmen (minns inte detta dagsfärskt), men där meddelar man att i princip ingen endast “består” av en färg. De flesta går att dela in i två, många i tre och vissa även i fyra. För det är just det jag känt under hela lyssningen: “Vad fan, jag är ju en kombination av alla dessa jävla färger. Gulgrönrödblåbeigeorangegrå.” Och där någonstans tycker jag att kortspelet faller.
Jag har hört många säga att det här färgsystemet hjälpt dem i vardagslivet och i jobblivet då de kunnat se kollegor och folk på andra sätt. “Ahaaa, nuuuu förstår jag. Den här personen är starkt blå, det är DÄRFÖR vi inte förstår varandra.” Jo men grattis. Jag kan även känna att, i en värld med funkofobi och där vi redan delar in folk som deppiga, extroverta, introverta, ADHD etcetera – behöver vi verkligen även börja dela in folk efter vilken färg som speglar deras personlighet?
Jag betackar mig psykologin bakom Omgiven av idioter, men det är en underhållande bok och klanderfritt inläst av Mattias Linderoth.
3 av 5 pancakes. A for effort, D for content.