Psykologen, av Martin Falkman
Saxat:
“Henry är trettio plus och singel. Några år tidigare har hans mamma försvunnit och han grubblar mycket över vart hon kan ha tagit vägen och varför pappan, i samband med att hon försvann, flyttade utomlands. Det stressar honom att inte veta om modern är död eller levande. Henry sover illa, känner sig ofta fylld av ångest och får rådet av sin läkare att uppsöka en terapeut. Han bokar tid hos psykologen Johanna. Efter en trevande inledning börjar de mejla och bestämmer sig för att träffas privat. De inleder ett sexuellt förhållande, mycket styrt av Johannas fantasier och rollspel. Så småningom börjar Henry forska efter vad som kan ha hänt mamman. När han letar igenom en kartong från hennes lägenhet hittar han en samling brev. Långsamt nystas den hemska sanningen upp … ”
Det här är en feelbad. En spänningsroman om ensamhet, saknad och psykisk ohälsa. Jag gillar den, även om det finns vissa fallgropar. Henry och Johannas väg från patient och psykolog känns lite väl snabb och enkel, det förtog lite av en annars oerhört lovande uppbyggnad. Bortser man från det så fortsätter boken dock intressant. Jag kan bitvis känna att de två historierna – relationen med psykologen och sökandet efter mamman – inte riktigt binds samman utöver att båda har med Henry att göra. Historierna känns bitvis helt enkelt för olika och lösryckta, men på något sätt fungerar det ändå. Man vill följa Henrys resa, man vill veta hur det ska sluta. Jag kommer även ha koll på Falkmans framtida skrifter.
Och, gott folk, det för mig till en av anledningarna. Magdi Saleh, inläsare. Han är helt enkelt suverän. Jag fullständigt älskar hans känsla och rytmen i inläsningen, det gör oerhört mycket för berättelsen.