Månad: december 2019

Skott, av Liselotte Divelli

Saxat: “Peter Andersson är en framgångsrik författare och mediaperson som i åratal hjälpt polisen att kartlägga den organiserade brottsligheten. Han har planer på att fullfölja en egen bok om Palme-mordet med svaren på sina teorier och efterforskningar, men har svårt att hitta motivationen.”

Jag ska börja med att skriva att jag på förhand inte hade en aning om vad boken handlade om. Därför blev det en väldigt trevlig överraskning. Författaren Peter (fint jävla namn för övrigt) kontaktas av en anynom man som säger sig sitta inne på ett scoop. Snart förstår Peter att den här mannen både kan vara fullständigt galen och samtidigt, möjligen, kan det även finnas något i det han berättar. Det utvecklas dock till en minst sagt otrevlig spiral med en oberäknelig garanterat tungt kriminell och samvetslös som till varje pris vill berätta sin historia. Inte utan att hota Peter. Och folk i hans närhet.

Så. Slut på re-cap. Det här är en oerhört spännande berättelse. Jag fullkomligt älskar främst första halvan av den. Det är oväntat, spännande och riktigt välskrivet. Men det händer något efteråt. Den tappar lite momentum. Kanske tas svängarna ut lite för mycket, jag vet inte. Samtidigt kan den emellanåt bli lite väl övertydlig (något jag själv också beklagats för att bitvis vara, vi kan alla bättra oss). Vissa intriger, smarta i sig, förklaras i lite väl mycket detalj eller för tidigt, istället för att verkligen låta oss bli helt överraskade.

Men, som helhet är detta en riktigt spännande berättelse som jag uppskattade. En rekommendation är dock att lyssna på den här boken i hörlurar. Magnus G Bergström gör ett mestadels riktigt bra jobb som inläsare, men jag märkte att ljudet, när jag lyssnade i bilstereo (vilket jag oftast gör) var väldigt burkigt och ibland blev det svårt att höra klart – men med hörlurar fungerade det utmärkt.

Jag kan varmt rekommendera den här boken. Främst till er som tröttnat på standarddeckare om trötta poliser.

Skott är en tät och intressant bok som förtjänar 3,5 av 5 pannkakor.

Fyra minuter, av Johan Ring

Fyra minuter är ytterligare en dystopisk roman likt föregående recension. Här luktar det dock lite lätt sci-fi om skräckångorna.

Saxat: “För det unga paret Veronica och Anders är flytten till Veronicas barndomsort, den småländska idyllen Dunvik, tänkt att bli en nystart, långt bort från storstadens stress. Men istället för att finna lugnet förvandlas deras liv allt mer till en mardröm. Ett passagerarplan på väg från Salzburg till Arlanda försvinner från radarn i fyra minuter. Sedan störtar det på en potatisåker i Dunvik.”

Det visar sig att något hemskt överlevt flygplanskraschen och det lilla samhället.

Fyra minuter är en tät, välskriven och jäkligt spännande roman. Frans Liljenroth är rösten som guidar oss genom tumultet och han gör det finfint.

Jag tycker väldigt mycket om Fyra minuter. Den förtjänar sin publik, liksom all riktigt bra svensk skräck. Det enda jag önskar är att den fått vara lite längre. När man får till så pass levande karaktärer och härlig spänning så blir det liksom lite tråkigt när det tar slut, om än inte abrupt, så ändå väl fort. Är ni sugna på mer av Johan Ring så kan jag även rekommendera Svenska Mardrömmar, där herr Liljenroth läser upp sex av Rings skräckliga noveller.

Som allsmäktig recensent skänker jag 4 av 5 möjliga pannkakor till Fyra minuter.

Raseri, av Andreas Ek

Raseri är Andreas Eks debut. Den är suveränt inläst av Ludvig Josephson, som bland annat läser in merparten av novellerna i finfina Creepypodden.

Jag vill börja med att avslöja att det här är en bok jag verkligen gillar. Det är “min” genre, med meningen att den är en själslig broder till min egen Europa Pandemus. Vidare ska sägas att en artikel i lokaltidningen kring just Raseri var en av anledningarna till att jag för några år sen var på vippen att ge upp på mitt eget manus. Jag läste artikeln och kände kort och gott: “Fan, min bok finns redan.”

Sen blev det inte så. Men nu vet ni!

Saxat:

“Ett livsfarligt virus sprider sig som en löpeld genom Stockholm och lämnar inget annat än förödelse efter sig. Telefonlinjerna är överbelastade och polisen Erik får inte tag i sin fru som befinner sig på annan ort med deras dotter. Han måste se till att de hamnar i säkerhet.”

Vi får alltså följa polisen Erik, MMA-fightern Pontus och några andra karaktärer som kämpar för att överleva i förödelsen som följer ett virus som förvandlar folk till vettvillingar. Jag använder inte ordet zombier, för det är mer realistiskt än så, precis som i min egen debut.

Eks debut är rapp, välskriven och oavbrutet spännande. Något jag genast tänkte efter att ha lyssnat på denna var dels, naturligtvis, “ge mig uppföljaren”, men även “det här är en författare att hålla koll på”. Inte hålla koll som i stalka, alltså. Utan… Ni vet… Höra sig för lite blygsamt vad herr Ek kan tänkas ha på gång inom den närstående framtiden?

5 av 5 ursinniga pannkakor till adrenalininjektionen som är Raseri.

Det stora dejtingäventyret, av Max Schüllerqvist

Den här boken kom som en riktigt frisk och härlig vind. Jag vill minnas att jag placerade den i den digitala bokhyllan strax efter att ha medverkat i en av Ordberoende Förlags novellantologier.

Återigen en bok inläst av Anna Maria Käll, som jag tidigare nämnt som en mycket uppskattad inläsare.

Det stora dejtingäventyret handlar om Kristina. Hon är pensionerad och änka. Hon rör sig mellan radhuset och Friskis och Svettis, umgås mest med sin son och sitt barnbarn. Men livet borde ha mer att ge. En väninnan försöker övertyga henne om att pröva nätdejting. Barnbarnet Julia hjälper henne skaffa en profil på sajten Träffpunkten och snart är dejtandet igång. Dejtandet kantas av pinsamma möten och besvikelser och Kristinas son, ensam efter skilsmässa, är inte alls förtjust i sin mors utsvävningar.

Jag har redan prisat den här boken ett antal gånger, så varför inte göra det igen? Jag vet att vi är många som älskar den. Det stora dejtingäventyret är en av de mest underhållande och kärleksfulla böcker jag lyssnat på. Det kan faktiskt vara en av de bättre jag läst. Och då är jag inte ens överdrivet förtjust i feelgood. Men här står jag handfallen. Max har verkligen lyckats med en bragd. Den här boken är skriven som om den tagits direkt ur tankarna på just en pensionerad änkling och hans sätt att porträttera såväl pinsamma som vackra och känslosamma stunder är fantastisk.

Den här boken rekommenderas till alla. Oavsett om du är ung, medelålders, pensionerad, man, kvinna, lyckligt gift eller änkling.

Det stora dejtingäventyret förtjänar det solklara betyget 5 av 5.

Introvert – den tysta revolutionen, av Linus Jonkman

Den här boken är också inläst av Emil Rehnström, ni vet, en av mina favoriter.

Det här är en oerhört intressant bok. Saxat lite från baksidan:

“Tänker du först och talar sen eller talar du först och tänker sen? Blir du besvärad när expediter kommer fram till dig i affären eller tycker du bara att det är trevligt? Är du mest kreativ när du arbetar ensam eller när du arbetar i grupp? I vår tid verkar ”utåtriktad och flexibel” vara de mest eftersökta egenskaperna på arbetsmarknaden, social kompetens värderas högre än yrkeskompetens och den som skriker högst får oftast som den vill. Det är en tid där inåtriktade, eftertänksamma och stillsamma karaktärsdrag har klassats som mentala sjukdomstillstånd. En tid där introversion ofta förväxlas med blyghet, arrogans och asocialt beteende. Inget kunde vara mer fel.”

Jag lyssnar på Jonkmans bok och finner mig själva ofta skrattandes eller nickandes av igenkänning. Det är mycket som stämmer in på mig och jag tror att många skulle må bra av lyssna på det. Att vara introvert har mycket riktigt ofta setts som något negativt. Det är inte samma sak om blyghet eller asocialt beteende.

Det roliga är att den här boken ändå klassas in lite i självhjälpskategorin, som jag ju tidigare sagt mig inte gilla. Vidare är kanske Jonkmans bok inte heller grundad i forskning, men till skillnad från t.ex. Omgiven av idioter så tar den istället med oss på en resa in i en introvert människas liv och tankar. Det finns tid för reflektion och vi ställs inför situationer som klart visar på skillnaden mellan introvert och extrovert.

Jag kan däremot ställa mig frågande till att det skulle vara så hårdkodat i vårt DNA som Linus påstår (jag har inte grävt djupare i detta). Jag arbetar bäst ensam, jag har ett STORT behov av egentid och att ladda mina batterier, däremot är jag betydligt mycket mindre introvert som person sedan vissa stora saker hänt både privat och i arbetslivet.

Oavsett. Är du introvert, eller intresserad av att lyssna på en bok om hur en introvert kan uppfatta livet och specifika situationer? Kanske har du själv en introvert människa i din direkta närhet?

Introvert – den tysta revolutionen, får av mig 4 av 5 pannkakor.

Grabben i kuvösen bredvid, av Jonas Helgesson

Henrik Schyffert har läst in denna pärla, och gör det med bravur.

Saxat från baksidan: Fyrtio minuter. Så länge var Jonas Helgessons hjärna utan syre. Till slut började hans liv igen – ett liv som CP-skadad. Men Jonas beslutade sig tidigt för att inte bli en av Hjälpmedelscentralens stammisar.

Det här är en kort, men jäkligt underhållande och hoppfull blick in i Jonas liv. Han är idag komiker och boken handlar i mångt och mycket om att följa upp till synes omöjliga drömmar. I likhet med Mikael Anderssons biografi Armlös, benlös men inte hopplös väcker denna hopp. Vi får möta en viljestark och glad Jonas som tidigt beslutar sig för att hans CP-skada inte ska vara ett hinder.

Man blir glad av den här boken… Det enda negativa jag kan säga är väl att den är en smula kort.  Jag vet att Jonas skrivit ett par böcker till, men det här är den enda som finns på ljud. Den rekommenderas varmt!

En varm, livlig berättelse som belönas med 4 av 5 pannkakor.

Hemmet, av Mats Strandberg

Mats Strandberg är en snackis. Han sätter skräck på kartan och det är jag, som själv skriver i genren, oerhört tacksam för. Innan Hemmet släppte han Färjan, en bok jag hatälskade. Inte minst i och med det faktum att jag själv, flera år tidigare, haft en idé identisk med Färjan. En idé jag aldrig skrev. Shame on me.

Mats är duktig på att gå på igenkänning. I Färjan beskrev han alla de komiska och tragiska människor man kan tänka sig stöta på under en Finlands kryssning och spetsade det hela med komik, skräck och en jävla massa blodigt slafs. I romanen hemmet får vi följa med till ett ålderdomshem, för samma typ av igenkänning.

Hemmet är oerhört välskriven och jag kan redan nu säga att det absolut mest obehagliga är just beskrivningarna av de människor vi får träffa som i mångt och mycket endast är skal av de personer de varit innan åldersdemens tagit dem. Jag har läst av folk som jobbar inom äldrevården att boken inte alls särskilt trovärdigt återger dagarna på ett ålderdomshem, men för mig som inte är insatt känns det åminstone jäkligt välbeskrivet och verkligt. Jag älskar det. Det finns en uppgivenhet där som ingen skräckroman kan komma nära.

Vi följer Joel, som flyttat hem till småstaden där han växte upp, för att hjälpa sin åldrade mor Monika. Hon bor på hemmet Tallskuggan, där Joels barndomsvän Nina jobbar och Joel får motvilligt se sig själv bli förälder åt sin egen mor. Det är oerhört sorgligt. Men så händer något. Monika börjar få alltmer våldsamma utbrott. Hon tycks även uttala sig om saker hon inte borde känna till.  Joel och Nina försöker hitta sanningen.

Låter det intressant? Det är det. Men skrämmande? Nej. Det finns inget i den här romanen som blir mer skrämmande än bilden av hur våra åldringar förlorar sig själva, barn som blir vårdnadshavare för sina egna föräldrar.

Faktum är att hela skräckberättelsen, demonen som tagit sig in på Tallskuggan, lämnar mig helt oberörd. Det blir aldrig läskigt, det väcker absolut ingenting i mig. Snarare förstört det en rörande berättelse jag lärt mig gilla. Det tar emot att säga det, men Hemmet förlorar i min värld hela sin potential när den blandar in övernaturliga element.

Som med färjan är det Strandbergs make Johan Ehn som agerar inläsare, och han gör det riktigt bra.

Hemmet slutar därför på en svag hög om 3 pannkakor av 5 möjliga.

Franska kort, av Anna-Lena Brander

Saxat från baksidan:

Bland kolonistugorna i Uppsala blommar pioner och träden dignar av frukt, men i takt med naturens gång gror även svek och skandaler. När flera kvinnor inser att de fallit offer för en lömsk charmör med dolda avsikter, drar en skugga av obehag in över sommaridyllen. Snart hittar kvinnorna nya sidor hos sig själva, och varandra, som de inte visste fanns.

Boken är oklanderligt uppläst av Thomas Hanzon, känd svensk skådespelare, och lämnar mersmak. Faktum är att han var en av inläsarna på listan över potentiella kandidater till min egen debut.

Det här är en feelgood-historia. En dråplig och ofta rolig sådan.  Men den ger också vissa rysningar. Överraskande sådana.

Vi får följa en konstnär som bjuder in sina icke ont anande offer till sin kolonistuga. Han dinerar med dem, är artig, bjuder på vin – spetsat sådan. När de väl somnat in tar han sig friheter och skapar konst med deras blottade kroppar. Det är här obehaget infinner sig. Konstnären i berättelsen tar sig friheter där han placerar de sövda kvinnorna och skapar konst. Han smeker även de drogade offrens bröst etcetera. Mitt i den dråpliga, rätt trivsamma berättelsen så får man en bitter eftersmak, naturligtvis så menat av författaren. Men det som slår, det som gnager i mig, är ett de faktiska sexuella ofredanden som boken innehåller beskrivs och avhandlas så pass lättsamt.

Det kan te sig lite märkligt, främst för en bok utgiven av Ordberoende Förlag, specialiserat på att framhäva starka kvinnors berättelser som ofta innehåller relationer med misshandel och dylikt. Det kanske är jag som missuppfattar det hela, men den lättvindiga tonen kring ofredanden, konstnärens kommande öde till trots, lämnar en bitter eftersmak som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av.

Franska kort får 3,5 av 5 pannkakor.

Mördare utan mord, av Jonas Kihlman

Mördare utan mord är första delen i en trilogi. En pojke hittas mördad i en container i Sigtuna. Det görs ännu ett hemskt fynd i samma container: ett 30 veckor gammalt foster. Samtidigt hittas en kvinna strypt i en lägenhet i Märsta. Polisen börjar genast försöka utröna om det finns kopplingar mellan morden och ett etiskt dilemma dyker upp: Kan man enligt svensk lag döma någon för mord på ett foster om man inte finner fostrets mamma?

Det här är inte Jonas första bok, men väl den första han ger ut. Jag läste själv manuset för ett tiotal år sedan och slogs av hur tätt och välskrivet det var. Versionen vi får i ljudbok är redigerat ytterligare ett par omgångar. Jag, som vanligtvis inte är överdrivet förtjust i deckare, slås av hur pass mycket den unika vinklingen gör för historien. Kihlman har verkligen lyckats få in nog mer originalitet för att lyfta detta. Man bryr sig även om de utredare vi får följa och upplösningen är suverän. En liten teaser dock: Del två i den här trilogin är flera gånger vassare och rekommenderas med kärlek och värme!

När jag först läste att Hasse Aro skulle läsa upp denna blev jag överlycklig. Dels för Jonas skull (vän till mig sedan flera år tillbaka), men även för att Hasse kändes som ett så klart kort. Det visade sig dock att Aro inte tillförde boken riktigt den karisma eller kärlek som jag hoppats. Han låter oerhört trött och oengagerade – MEN det blev betydligt mycket bättre när man ökade till 1,5x fart (vilket jag numer gör på ALLA mina ljudböcker, vilket jag är tacksam för).

Mördare utan mord belönas med 4 av 5 pannkakor och med uppmaningen ytterligare en gång: Lyssna på 1,5x hastighet för att undvika Aros sävlighet.