Kejsaren, av Dan Buthler och Dag Öhrlund
Okej, jag vet. Jag börjar i fel ända. Kejsaren är den nionde och avslutande romanen i serien om psykopaten Silfverbielke. Det är här man ska knyta ihop säcken, som det så fint heter. Den här serien har blivit omåttligt populär, och jag kan förstå det. Det är fascinerande att följa fullblodspsykopaten i hans galenskaper, lika fascinerande och spännande som det är att följa de stackars poliser som jagar honom. Det är lite popcornunderhållning över det hela, lite publikfrieri och något som ska ges författarduon en eloge för är fantasin.
Man vet helt klart aldrig vad Silfverbielke ska ta sig för härnäst och hans upptåg, mordiska, diaboliska och hemska som de är, uppför aldrig att förvåna. Så på ett sätt är dessa böcker något så härligt som ORIGINELLA kriminalromaner. De har sannerligen lyckats på så vis, för även om jag (som ni kommer att läsa här nedan) har många betänkligheter kring böckernas kvalitet och innehåll så VILL man veta vad som ska hända, hur det ska sluta.
Något jag dock aldrig kunna släppa är äckelkänslan de lämnar mig med, för i dessa böcker behandlas alla kvinnor som objekt och handelsvaror. Ja, jag vet, det reflekterar Silfverbielkes sjuka hjärna, men någonstans måste min moralklocka ändå klämta – Hela den här bokserien fokuserar EXTREMT mycket på hur Silfverbielke våldtar sina offer, en återkommande mening är hur “han trängde in i hennes anus”. Det är liksom så långt över gränsen att det nästan får ses som fascination, det riktigt vältrar sig i explicita och återkommande våldtäktsscener. Jag tror att Silfverbielke har omnämnts våldta åtminstone 70% av alla kvinnor som florerar i dessa böcker.
Nå. Åter till den avslutande delen. Jag ska försöka att inte spoila någonting.
Saxar:
“Livet börjar äntligen att arta sig igen för psykopaten Christopher Silfverbielke. Han har lyckats att ta sig från tillvaron som gigolo till en äldre amerikansk mångmiljonärska. Men han behöver fortfarande pengar och genomför därför sin mest ondskefulla idé hittills. Den numera slitne kommissarien Jacob Colt bestämmer sig för att det enda sättet att stoppa Silfverbielke är att döda honom.”
Den här boken är näst intill smärtsam att lyssna till. Inte för inläsningen i sig, nej. Sauk är en inläsare jag både älskar och stör mig på. Dels är han väldigt duktig på inlevelse, men ibland blir det väl mycket teaterapa över hans karakteriseringar. Främst när han förställer rösten så att det nästan låter förlöjligande när han ska agera någon av de kvinnliga karaktärerna – så är inte alltid fallet, men emellanåt.
Nej. Inläsningen är det inget fel på, men innehållet. Det här är en lat bok, om man kan säga så. Hela vägen igenom får jag känslan av att författarduon verkligen bara vill avsluta bokserien och gå vidare. Lite som att man valt att skriva den här och även föregående bok i serien enbart för att läsarna vill ha mer, medan författarna själva helst hade sluppit. Man hanterar karaktärer som vårdats i en lång bokserie riktigt slappt och tråkigt, bitvis hänsynslöst. Det finns avslut i den här boken som bara känns framstressade och rent ut sagt onödiga. Hela den här boken andas lite “Fan, jag går på semester imorgon, skriv nåt bara, det löser sig.”
Jag återkommer om och om igen till hur mycket innehållet i den här boken skaver i mig. Lite som den där taffliga uppföljaren till en förhållandevis bra serie filmer, den där uppföljaren som ingen egentligen behövde. Jag skulle vilja dyka ned djupare i vissa händelser, men vill inte spoila något, men det är verkligen synd att vissa karaktärer som vårdats så ömt under flera års tid plötsligt känns som förbrukningsvaror.
Kejsaren, avslutande delen i serien om Silfverbielke, är en sorglig historia på många sätt. 2 av 5 pannkakor.