“Men. Har du lagt ned firman nu eller?”
Den frågan har jag fått ett par gånger efter att Europa Pandemus släpptes. Har boken sålt så pass bra att jag inte längre behöver arbeta? Nej. Såklart inte. Tyvärr. Eller nåt. Jag gillar ju mitt vardagsyrke och det faktum att det går jäkligt bra. Bra? Ja. Att nästan dubbla omsättningen mellan ett år och nästföljande får väl ändå anses som bra?
Jag har inga anställda. Jag anlitar duktiga underentreprenörer som gör jobben och det funkar riktigt bra, även om jag inser att projektledare behöver anställas snart. Det tar tid att driva eget företag och flänga runt hela Stockholm (och nu även utanför huvudstaden) på olika ventilationsentreprenader.
Så. Återigen. Nej. Mitt författarskap har inte inneburit några miljonvinster. Min debut har tvärtemot sålt halvdant. Trots överlag riktigt jäkla bra utlåtanden. Det är frustrerande, om än väntat. Jag är en okänd författare som släppt min debutroman, jag kan således inte förvänta mig jättemycket om jag inte flashar skinkorna i live-tv och på så vis blir känd. Shit. Där har vi ju en ingång, noterar jag. Lägger det på minnet.
Romaner, noveller, alster
Under år 2019 var jag med i åtta novellsamlingar. Det är ett ganska fint antal. Jag tackade även nej till en samling. Men novellsamlingar av en hop mer eller mindre okända författare är svårsålda (Sorry, inblandade förlag, men det är sant). Inte minst när man själv romandebuterat. Det intresse man mötte som novellantologidebutant har liksom dämpats.
Det heter inte längre “Åh vad kul att du är med i den samlingen!” utan snarare “Jaha! En samling till!” vilket resulterar i att de är svåra att kränga till vänner och familj. Däremot är jag stolt över samlingarna jag medverkar i, inte minst Tabu, Folktro och Skriv om ditt liv. Den sistnämnda är en fin samling där författare delar med sig av egna erfarenheter kring att skriva berättelser som berör, peppande texter ämnade till folk som också drömmer om att skriva. För nog finns det många där ute som upplevt saker värda ett dela med sig av?
TRIPPELPODD
Året 2019 har även bjudit på andra mycket roliga samarbeten. I början av året började jag lyssna på podden Monsterboxen, där Emil Eriksson varvar att berätta om olika typer av monster med uppläsning av noveller. Det pratas om drauger, zombier och allsköns otrevliga varelser. Novellerna är en blandning av berättelser han själv skrivit och noveller han fått skickade till sig av andra författare. Det är en magisk podd och jag fastnade väldigt snabbt för Emils säregna, underbara inläsning. Så till den milda grad att han fick bli rösten till Europa Pandemus. Helt rätt.
Under sommaren startade Erik Ekblad, småbarnsfarsa i Söderköping, podden Radioväsen. Upplägget påminner om Monsterboxen men Erik vill fokusera mer på just väsen – nordisk folktro ligger honom varmt om hjärtat.
Synonymt mellan dessa poddar är att herrarna samarbetar. De hjälper och stöttar varandra, ger tips och ja. Det är en fin liten bromance där även undertecknad själv ingår. En liten ohelig trio. En annan sak de har gemensamt är att båda Emil och Erik spelar in sina poddar hemma. I sina radonkällare.
Under hösten har jag haft äran att figurera i båda dessa underbara poddar, något som glädjer mig oerhört. I Radioväsen har man kunnat lyssna på hela tre av mina noveller. Först ut var “Isolator”, som även återfinns i Marwa Förlags antologi “Farliga Kretsar” som handlar om teknik gone apeshit. Isolator handlar om en ung man som köper en muskelstimulator vilken visar sig vila på en förbannelse. Novell nummer två var häxberättelsen “Baltora”, specialskriven till Radioväsen. I den får vi följa en ung man som nystar i gamla legender om häxor i Baltora utanför Norrtälje. Den är nästan helt självupplevd. Eller var det så att karaktärerna existerar men historien är uppdiktad? Det vill ni gärna veta va? Den tredje novellen, och den jag är mest stolt över, är “Tomtejäveln”, som återfinns i Miramir Förlags antologi “Folktro”. Den handlar om Anna och hennes två hundar Sarek och Thor som terroriseras av en mordisk liten, just det, tomtejävel.
I oktober månad var jag även med i Mattias Edborgs podd Mannen med den gula rocken, där säsongerna består av stafettskrivna berättelser. Jag fick äran att skriva den mörka del tre av fyra i den mörka berättelsen “Det som göms i död”, där Monsterboxen-Emil tog över stafettpinnen och avslutade.
I början av december släpptes så även ett avsnitt av Monsterboxen som innehåller min novell “Maginot”. Det är, enligt mig själv, en av de bättre noveller jag skrivit. I den får vi följa med till Frankrike mitt under brinnande världskrig. Ned till underjorden i en bunker som ingick i den misslyckade Maginot-linjen, fransmännens skrytförsvar som inte alls blev den succé eller räddning de hoppats på. Vi blandar realistisk krigföring med zombier i en riktigt härlig och actionfylld berättelse. Det här var även ett mastodontavsnitt för Emil och hans parhäst Jonathan som hjälper till att mixa fram slutresultatet. Med musik, ljudeffekter och röstinsatser av sju pers (mig själv inkluderad) var slutresultatet inget mindre än en ljuvlig radioteater. Jag fick äran att gestalta Heinrich Himmler. Resultatet? Jo. Helt okej, men jag ska nog inte ge mig på en karriär som ljudboksinläsare.
När släpps nästa bok?
Ja. Det undrar jag också. Böckerna “Bara vanlig” och “Beskyddaren” är båda färdigskrivna sedan nästan ett år. Båda böcker har fått oerhört mycket beröm för innehåll, utveckling och författarstil. Några förlag har även visat intresse. Dock enbart för hybridutgivning, vilket inte är intressant. De här böckerna är bra och starka nog för traditionell utgivning, medan jag ändå någonstans kan förstå att man inte vågar satsa på en biografi om en man vars dotter har kognitiva funktionsvariationer eller en roman om en sjöjungfru.
En sak som är något mer säker är att ni kommer att få läsa (och förhoppningsvis även lyssna) på Europa Pandemus: Del 2 någon gång under 2020.
Sen har jag ju ett hemligt projekt som delas med 11 andra fantastiska författare. Men det nämner vi inget mer om förrän senare. Kanske till hösten.