Mikael Persbrandt: Så som jag minns det, av Carl-Johan Vallgren
Vi kan börja med det uppenbara: Den här boken är inläst av Persbrandt själv, så jag har inget att klaga på där. Jag skulle gärna lyssna på fler böcker av honom, för jag är övertygad om att hans röst och inlevelse är jäkligt härligt även när han inte läser om sitt eget liv.
Vi saxar lite kort;
“I Så som jag minns det berättar Mikael Persbrandt för första gången om uppväxten med en ensamstående mamma, kampen för att slå igenom som skådespelare, drömrollerna på Dramaten och filmsuccéerna som följer på varandra. Om de kaotiska åren med missbruk och livet idag.
En självutlämnande och brutalt ärlig berättelse om att nå botten och ta sig upp igen.”
Det här är en svår bok att betygsätta. Persbrandt är en av våra största skådisar. Personligen har jag alltid gillat honom i de roller han gjort. De flesta av oss känner väl till att han levt ett, vad ska vi säga, struligt liv? Löpsedlar om att han kört rattfull, snortat på krogen, haft affärer, allt det där.
Det är inte bara en avgrund vi får följa honom på. Faktum är att större delen av hans vuxna liv har kantats av självdestruktiva spiraler som lett ned mot botten. Missbruket och den notoriska otroheten som pågått precis hela tiden. Jag tänker ofta under den här boken att “Ja, vilket jävla praktsvin han är. Eller har varit, åtminstone.” Han inleder dock med att jag erkänna att han är bipolär, och det är ju förklaringen till att han levt så destruktivt och varit så gränslös på alla sätt. Så. Svineriet ska där alltså få sin förklaring. Det är både fascinerande och jobbigt att lyssna på det hårda liv som levts. Fascinerande för den fantastiska karriären han haft, och har, och hur han på något vis lyckats hålla det igång trots missbruket. Jobbigt med tanke på att… Ja… Det är jobbigt att följa “Ett svin på resa” i flera timmar.
Häxjakten från kvällspressen har ju inte varit nådig och det är en skitig värld som offentlig person. Värst såklart för människorna i hans närhet som dragits med i dramat.
Det är bitvis jävligt svårt att sympatisera med en person som ställt till med allsköns djävulskap, även om det mest destruktiva varit för honom själv, trots en bakomliggande diagnos. Å andra sidan är det inte meningen här utan meningen är att berätta den brutala sanningen, helt naket och öppet. Och att tjäna lite monetas på att göra den, såklart.
I slutändan är detta ändå en intressant bok, för alla som har något intresse av att veta vem Persbrandt är, eller har varit, utanför filmrutan. Den är personlig och naken. Dock kan jag personligen känna att den bränner på lite väl länge.
… Så som jag minns det förtjänar 3,5 av 5 pannkakor.