Samvetsmakaren del 1 & 2, av KG Johansson
What? En dubbelrecension? Sí sí. Lyssnade på dessa två i tät följd och tycker att de följde varandra så pass väl att jag rent av upplevde som en och samma bok. Dock inte hunnit med del tre ännu.
Saxat från baksidan av del 1:
“Aly är sjutton år gammal när hans liv vänds upp och ned och han måste lämna sitt hem. Han har vuxit upp på en lantlig och ålderdomlig värld, men nu kastas han ut i det myllrande imperium som är människans hörn av Vintergatan. Hans situation tvingar honom att arbeta inom något som kallas för kyrkan. Trots sitt namn är kyrkan religiöst obunden – den verkar för att lösa konflikter och skapa förståelse överallt i imperiet.
Aly möter svåra problem och lyckas inte alltid lösa alla. Med tiden börjar han ana att det finns mer i världen än kyrkan och imperiet känner till.”
Jag har lyssnat på några andra av KG Johanssons romaner utan att riktigt fastna. Samvetsmakaren lyckades dock hålla mig fast överraskande bra med tanke på att jag vanligtvis inte alls är särskilt förtjust i den typen av sci-fi.
Först och främst är det språket jag faller för. Samvetsmakaren är berättad ur ett jag-perspektiv, vilket jag (höhö) oftast tycker blir lite monotont i längden. Det blir det väl till viss del även här, men KGs vackra språkbruk lyfter det ändå riktigt bra. Jag gillar de existensiella och filosofiska tankarna som boken lyfter. Den är bitvis väldigt känslosam och vacker. Dock kan de där filosofiska delarna ibland verka lite på bekostnad av spänning – för i ärlighetens namn tycker jag inte att någon av de inledande två böckerna är jättespännande. De glimmar till ibland, men puttrar mest på. Det som håller mig fast är intressanta karaktärer, vackert språk och leken med känslolivet.
Och så var det inläsningen, som görs av en av mina nyfunna favoriter: Magdi Saleh. Jag älskar skörheten i hans röst, som passar dessa böcker riktigt bra.