Månad: februari 2020

Mördar-Anders och hans vänner (och en och annan ovän), av Jonas Jonasson

Mördar-Anders… är skriven av mannen bakom omåttligt populära Hundraåringen och det märks naturligtvis på berättarstilen.

Den är inläst av härliga Björn Granath, som skänker historien viss pondus och komiskt eftertryck.

Copy-paste;

“Johanna Kjellander lämnar predikstolen för gott under burop från sin församling. Nå, yrkesvalet var ändå aldrig hennes. Hon skyller på pappa och Gud i lika delar. Per Persson lever ett torftigt liv efter att farfar slarvat bor den förmögenhet som nu borde varit hans. I stället är sonsonen en uselt betald receptionist på ett tredje klassens hotell. Den bortjagade prästen möter av en slump receptionisten på en parkbänk. Båda är lurade på tillvaron och de har inga problem med att luras tillbaka när möjligheten uppstår. Och det gör den i mötet med Mördar-Anders.”

Enligt info är detta Jonassons tredje roman efter tidigare nämnda Hundraåring och jag kan åtminstone försöka inbilla mig en procent av den ångest han kan ha tänkts känt inför att följa upp en sådan megasuccé. Att döma av många kommentarer jag läst av denna bok så står det ju klart att han inte lyckats fullt ut. Jag är benägen att hålla med, även om det finns potential.

Mördar-Anders är en dråplig och bitvis ganska rolig berättelse. Precis som i andra böcker av samma typ så tar författaren ofta i från tårna för att varenda mening ska vara fylld av fyndigheter. Detta är ett berättarsätt jag tidigare tyckt om men som jag numer kommit att uppleva som bitvis jobbigt. Det blir ibland tjatigt. Men. Återigen. Boken är relativt underhållande, även om det känns som att den tunna handlingen inte riktigt håller för den här längden.

Ett par gånger kommer jag på mig själv med att ha vandrat iväg i tankarna då berättelsen puttrar på och mest fylls ut av små dråpliga om än inte direkt engagerande stunder.

Man hade utan problem kunnat kapa ned en timme på berättelsen. Det fanns faktiskt ett ställe där jag för ett ögonblick trodde att boken var slut, men så visade det sig att det återstod nästan 1,5 timme.

Mördar-Anders och hans vänner är ojämn. Bitvis ganska rolig, men för lång för sin tunna handling. Den slutar på 3 ganska svaga pannkakor av 5 möjliga.

Station K, av Peter Stjernström

Station K är tredje delen i en “Nature noir”-serie av Stjernström. Jag har inte lyssnat på inledande två men länge varit sugen på denna. Jag kan börja med att säga att detta inte är något för den kräsmagade djurvännen.

Vi saxar:

“Lovisa Andersson var en gång en fullt fungerande person som av någon anledning tappade greppet om livet. Hon lämnade man och barn och är nu hemlös med en mängd katter som enda sällskap.
Hennes dotter Petra jobbar på ett läkemedelsbolag och är på väg upp i karriären. Hon väntar barn men det uppstår märkliga komplikationer kring graviditeten, komplikationer som väcker frågor om mammans förflutna. Petras jakt på svar leder längst ut i den vackra men öde ytterskärgården utanför Stockholm där det gömmer sig en dyster holme med en grym historia. Förr fanns en hemlig militäranläggning där vars skoningslösa forskningsexperiment till varje pris måste hållas mörklagda.
Vad hände egentligen Petras mamma? Vad har kustjägare med parasitsjukdomen toxoplasmos att göra? Och vad vill den extremt viljestarke katten Fabian? Allt verkar hänga ihop.”

Vi börjar i den enkla änden; Inläsning. Jonas Malmsjö. Behöver jag säga mycket mer? Okej. Han är inte lika “on fire” som i till exempel “En perfekt storm”, men han är och förblir en av de absolut stadigaste inläsarna i min mening.

Boken i sig? Det här är en oerhört fascinerande och annorlunda berättelse. Förutsägbar? Nej för tusan. Redan där har den så alltså mitt intresse. Den ter sig som en blandning mellan sci-fi, thriller och … vad ska vi kalla det? Djurskräck. Det förekommer en del jobbigt djurplågeri, även om jag, till skillnad från många lästa kommentarer om just detta, inte anser det så explicit eller onödigt detaljerat som väntat. Hela fokuset på parasiten toxoplasma gondii är oerhört intressant och även om jag inte doktorerat i ämnet så vet jag att det vilar åtminstone viss sanning i det. Ännu en anledning att inte gilla katter (nej, jag är ingen kattälskare, däremot djurvän).

Nämnde jag att det är en fascinerande handling? Ja. Det är det, och det gör att mitt intresse hålls uppe någorlunda även om den tappar mig emellanåt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför – kanske känns berättelsen lite lätt spretig, eller så dras jag bara inte in helt i karaktärernas resa. Miljöerna är trevliga och språket flyter för det mesta på riktigt bra.

Jag rekommenderar dock att ge Station K en chans, för den bjuder helt klart på en annorlunda och spännande berättelse. Jag tror att vi kommer få se mycket mer av Stjernström.

Station K förtjänar 3,5 av 5 pannkakor.

Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd, av Lena Nordenjack

Så ger jag mig på ytterligare en feelgood. En sån där som enligt utsago sålt riktigt bra och uppenbarligen generellt prisats.

Vi saxar:

“Jan L Ohlsson trivs allra bäst när han dricker kaffe, äter wienerbröd och läser konstböcker i Galleriet i Linköping, utan att bli störd av nyfikna kunder. Men tre screentryck av påven Paul VI, signerade Andy Warhol, som antas vara falska kommer snart att ändra på det. Med hjälp av sitt extraordinära luktsinne, inser Jan L Ohlsson snart att de är äkta. Och ovärderliga. Han bestämmer sig för att skydda dem från omvärlden och vakta dem, till varje pris.
I New York befinner sig den som anser sig vara påvarnas rättmätiga ägare, Peter Prestel, som efter att ha sökt efter dem i hela sitt liv nu beger sig till Sverige för att få tillbaka dem.Dessutom är det inom kort dags för den kommande vernissagen. Och var har chefen nu blivit av?
Det mesta är nog ändå under kontroll, tycker Jan L Ohlsson, om inte det inte vore för vernissagen då förstås… Han inser motvilligt att han nog måste ta hjälp av sin minst sagt brokiga familj.”

Detta är Nordenjacks debutroman och för att börja i rätt ände så är det en mycket välskriven sådan. Jag gillar flytet och lekfullheten i språket. Jag blir bitvis underhållen, men så råkar det ju vara så att jag inte är någon feelgoodentusiast. Jag tycker att många feelgood-författare kan vara så ivriga att varje mening ska vara klämkäck och rolig att det nästan känns skitnödigt. Nordenjack lyckas navigera sig runt den fällan riktigt bra, till min lycka.

Doften av falska påvar… innehåller ett härligt persongalleri och en del dråpliga situationer som underhåller, däremot greppar handlingen aldrig riktigt tag i mig. Jag dras med av språket och karaktärerna men finner mig själv emellanåt nästan ha glömt vad handlingen går ut på.

Ett stort plus i kanten till Mattias Linderoth vars inläsning är riktigt, riktigt bra.

Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd slutar på 3 av 5 pannkakor.

Höstregn, av Lars Wilderäng

Höstregn är andra och avslutande delen i Höstserien och tar vid där Höstsol slutade.

– OBS! Fortsätt inte läsa om ni inte läst/lyssnat på första delen, små spoilers kan förekomma! –

 

Saxat:

“Höstregn tar vid precis där Höstsol slutade, i ett svårt sargat och desperat Sverige.

Större delen av Europa är strömlöst och utan fungerande kommunikationer. Ledningsplatser är utslagna och timmarna går utan motreaktioner samtidigt som motståndarens trupper korsar gränserna.

Tiden är knapp och hundratusentals liv står på spel. Livvakten Christian Vindelby hamnar mitt i försöken att upprätta en ny ledning av landet, Johanna är fast i en desperat stridsvagnsduell och Jonas är strandad i kaoset söder om Uppsala tillsammans med barnen, samtidigt som ett enormt ansvar läggs på hans axlar.

I försvarsledningscentret i Moskva har Misjas kamp för överlevnad bara börjat och i USA arbetar dolda krafter för att eskalera situationen ytterligare.

När gamla ledare faller kan man inte längre kontrollera vilka som tar deras plats. En desperat plan formas, men frågan är om alla är beredda att betala priset?”

Höstregn är en realistisk politisk spänningsroman. Första delen blev en riktig bästsäljare (säkerligen uppföljaren också, utan att ha kollat), vilket jag förstår. Det är välbeskrivet, läskigt realistiskt och man märker att Wilderäng gjort sin research (och troligen har stor insikt i det militära) – om inte annat är han en mästare på att få det att verka så. Jag har tidigare recenserat hans dystopiska Stjärnklart, en bok jag verkligen älskar. Jag var även oerhört förtjust i den här svitens första del Höstsol. Därför överraskas jag något av att Höstregn inte riktigt griper tag i mig. Jag påverkas aldrig eller sällan av betyg eller andras kommentarer innan jag läst en bok, och tar här del av sådant i efterhand och konstaterar att jag kanske är i minoritet här. Missförstå mig rätt – Höstregn är bra och det finns delar jag verkligen tycker om. En tidig beskrivning ur förstahandsperspektiv av hur en atombomb briserar är till exempel rafflande och får nackhåren att resa sig. Där befinner sig Wilderäng i sitt esse och jag älskar det korta kapitlet och den växande paniken där familjefadern tar sina barn ned i trapphuset och kastas mellan skräck och tvivel samtidigt som strömmen slås ut, hissen fastnar i schaktet och detonationens efterverkningar börjar.

Däremot upplever jag stora delar av boken ganska monoton. Spänningen skiner igenom här och där, men blir inte ihållande för min del. Möjligen är det de många återkommande förkortningar, soldatlingo och beskrivningar av vapen och militärfordon som bitvis tar överkant på bekostnad av spänningen.  Naturligtvis är detta högst personligt, men jag slås ändå av att den aldrig naglar mig fast på samma sätt som föregångaren.

Inläsningen står Niklas Engdahl åter för och han gör det riktigt bra.

Höstregn slutar på 3 av 5 pannkakor.

Svavel, av Patrik Vult Von Steyern

Svavel är på sina sätt en sällsynt roman. Den handlar bitvis om häxor i det gamla Sverige. En av få böcker som hanterar ämnet (vad jag vet), medan andra halvan utspelar sig i nutid.

Saxat:

“Efter att ha ärvt ett torp i Dalarna börjar läraren Alexander Glesa att tillbringa sin tid där, och undersöka områdets historia. Här har hans släkt bott i hundratals år, och han tycker sig känna historien vibrera i husens urgamla stengrunder.

Britta Anna Svensdotter har precis fyllt 17 år, och lämnar sitt hem och sin familj för att arbeta. Hon har fått en tjänst som piga på en av traktens stora gårdar, och borde gå en ljus framtid till mötes. Men på gården händer det underliga saker, och Britta Anna finner snart att hennes liv är i fara. Anklagelser om häxkonster börjar viskas mellan de andra på gården.

Mellan Alexander Glesa och Anna Britta Svensdotter skiljer det 340 år. Ändå är de sammankopplade genom ödet, när gränsen mellan historia och nutid suddas ut. Vad har Brittas öde med Alexander att göra?”

Detta är min första bekantskap med Vult Von Steyren. På papperet är detta en intressant och annorlunda berättelse. Jag gillar verkligen idén.  Dessvärre visar det sig att boken i sig aldrig riktigt faller mig i smaken. Spänningen infinner sig aldrig riktigt efter en intressant premiss. Jag kommer även på mig själv med att störas av språket – det förekommer alltför många meningar som känns ogenomtänkta eller oredigerade. Flera gånger stannar jag upp och tycker att det på sina sätt känns som ett tidigt utkast som inte manglats nog i efterarbete. En annan tanke som slår mig är: “Det här känns som en hybridprodukt”, och det visar även stämma. Det låter hårt, jag vet, men anledningen är given, då tanken följs av nästa, nämligen att detta manus hade kunnat flyga, och säkerligen riktigt bra, om det fått passera en duktig redaktör. Det finns stor potential här, helt klart.

Inläsningen ,av Frederick Halbout, är oklanderlig.

Svavel, en intressant roman med missad potential, slutar på 2,5 av 5 pannkakor.

Som en öppen bok, av Sara Molin

Har Peter gått över från mörkare berättelser till att lyssna på chick lit? Ja och nej. Ni som känner mig och ni som tagit del av bloggens recensioner kanske märkt att jag faktiskt hoppar ganska friskt mellan genrer. Jag är alltså flexitarian, eller allosaurus. Men… Både chick lit och feelgood är ju ofta rätt långt utanför min lilla myshörna, även om det är anomalin som befäster normen.

Vi saxar:

“Clara Rennel har haft planen utstakad länge: Som lärare ska hon viga sitt liv åt att sprida läslust till kommande generationer. Styrkt av sina fiktiva medsystrar Kulla-Gulla, Kitty och Lotta, är hon redo att uträtta stordåd i läsningens tjänst. När hennes ungdomsförälskelse Jonathan dyker upp igen, mirakulöst nog nybliven singel, kan det nästan inte bli bättre. Systern Paulina (som dessvärre inte är fiktiv) lyfter ett varningens finger. Men vad vet väl hon om Jonathans intentioner? Bara för att hon själv, till allas förvåning, lyckats hålla ihop med en kille i mer än några veckor? En kille som till råga på allt verkar alldeles för smart för henne.

Men Claras lärartillvaro vill inte riktigt utveckla sig som hon planerat. Eleverna ägnar sig helst åt dokusåpor, föräldrarna kräver det omöjliga, kollegerna sätter käppar i hjulet och chefen förstår ingenting. Jonathan säger sig ha lösningen på hennes bekymmer, och snart har den plikttrogna Clara gjort drastiska avsteg från sin plan. För det ingick inte i planeringen att börja skolka. Och det ingick definitivt inte att falla för sin lillasysters nya pojkvän.”

Som en öppen bok är Sara Molins debut, och vet ni vad? Det är en riktigt bra sådan, vilket betyder ganska mycket när det kommer från en lillgammal herre som vanligen rynkar pannan och fnyser åt feelgood.

Det är trevligt att följa Claras resa bland kärleksproblem, jobbiga kollegor och kampen med att pracka på sina elever att läsa. Det är måhända inget nytt under solen, men behövs det? Såklart inte. Det är nog med roliga förvecklingar, dråpliga situationer och karaktärsutveckling för att hålla intresset uppe rakt igenom. Det är rappt berättat och jag gillar verkligen Saras lekfulla sätt att skriva.

Viktoria Flodström står för inläsning och gör ett bra jobb. Hon har en röst som passar bra till materialet och jag hittar inget att störa mig på. Men som hemmahörande i norrort vill jag påpeka att man säger EdsBERG och inte Eeeedsberg, eller har jag levt i en illusion? / vit kränkt åttiotalist.

Som en öppen bok är en trevlig öppen bok och en lika trevlig debut som förtjänar sina 4 av 5 pannkakor.

Ulven, av Helen Lindholm

Ulven är en spänningsroman med fokus på ungdomar. Det är för den sakens skulle ingen ungdomsbok. Den ligger på Storytel under kategori deckare, vilket jag anser något missvisande (men kanske positivt för spridning?)

Den här gången, mina vänner och läsare, tänker jag inte saxa från baksidan.

Anledningen? Jag anser att baksidestexten dessvärre avslöjar på tok för mycket av handlingen!

Den handlar om Erik Carling som bor i ett litet samhälle som skakas av en mördare som börja kallas Ulven. Några unga tjejer har råkat ut för honom och det visar sig att han misshandlat dem till döds och därefter våldtagit dem.

Direkt i bokens början får vi reda på att Erik är en trasig själ som lever i en trasig familj. Hans far är död och modern gör vad hon kan. Erik påverkas till en början inte nämnvärt av morden utan blir betuttad i nyinflyttade Angelica, Ängeln. Så ungefär vill jag sammanfatta. För Hin Håles skull, läs inte hela baksidestexten om ni ska ta er an denna bok. Det spoilar alltför mycket. Tack och lov hade jag inte läst något mer än första raden innan jag valde att lyssna.

Inläsningen står Björn Löfgren för och han gör det med trygg röst trevlig att lyssna till.

Ulven är en välskriven bok. Jag gillar språket och det flyter på sånär som på några få onödiga upprepningar här och där. Jag vill, som tidigare nämnt, inte kalla det för deckare utan spänningsroman. Beskrivningarna av ungdomarnas liv och Eriks tankar och känslor är väl skildrade och levande.

Jag har möjligen lite svårt att köpa en del av Eriks utveckling (no spoilers here!) även om jag förstår författarens tanke. Möjligen går det för fort, eller. Jag vet inte. Själva mordgåtan som är anledningen till att boken ligger under genre deckare är för mig rätt förutsägbar, jag listar ut lösningen i princip i början av boken. Å andra sidan stör det mig ärligt talat inte nämnvärt, det påverkar inte min upplevelse.

Jag tycker att Ulven är en bok med potential. Jag gillar den, men tror samtidigt att den hade kunnat lyftas till än högre höjder. Jag kan inte skaka bort känslan av att något fattas.

Ulven är väl värd en lyssning och landar på 3 av 5 pannkakor.

 

Jehåvasjäveln, av Henrik Pettersson

Jehåvasjäveln dök upp i mitt Facebook-flöde för ett par veckor sedan via någon av ljudboksgrupperna och jag kände genast att jag skulle kunna finna den intressant.

Den är både skriven och inläst av Henrik Pettersson och han behärskar båda delar bra. Inläsningen är stadig och behaglig, berättelsen välskriven och intressant.

Saxat:

“Jens föds in Jehovas vittnen. För honom betyder det att han tillhör ”Sanningen” och kommer få evigt liv när jorden görs om till ett lyckligt paradis. Men i slutet på tonåren träffar han Emma. Hon är inte som något annat Jehovas vittne han känner, och bit för bit förvandlas församlingens trygga famn till ett skruvstäd. Snart tvingas Jens välja sida, men hur han än väljer så kommer han svika någon. Och hur lever man om allt det man byggt sitt liv på raseras? Vem är man då?”

Det här är en roman med självbiografiska inslag och det gör den genast intressant. Vi får en väldigt gedigen inblick i hur livet fungerar som ett av Jehovas vittnen. Det är både intressant och obehagligt. Missförstå mig inte, det här är en ganska lättsam bok, men vissa inslag i dessa stängda religiösa rörelser är både obehagliga och frustrerande. För en utomstående finns det ju saker som får en att undra hur folk kan vara så lättpåverkade och lättövertygade, samt att grupptryckets makt är en av alla religioners stora fördelar. Möjligheten till grupptillhörighet och risken för utanförskap.

Det är intressant att följa Jens resa till att leva som en mer fritänkande och självständig människa. Han ställs inför många intressanta dilemman vad gäller allt från tankar kring arbetsliv till relationer och sådant som i andras ögon kan te sig så trivialt och självklart som sex. Eller att fira födelsedagar.

Jag kanske inte påverkas på djupet eller kommer bära med mig den här berättelsen färsk i minnet i all framtid, men det är en imponerande romandebut som definitivt förtjänar en lyssning!

Jehåvasjäveln förtjänar 3,5 jävla pannkakor av 5 möjliga.

Jordens väktare, av Dan Buthler och Dag Öhrlund

Jordens väktare är en tidig Buthler/Öhrlund-roman som utkom 2011. Jag känner väl igen mycket av duons övriga verk. Den är skriven på samma sätt, dialogen artar sig likvärdigt och handlingens framfart är igenkännbar. Det märks dock på många sätt att det är just en av deras tidigare böcker, för nog har de utvecklats. I den här blir man ganska ofta skriven på näsan i form av övertydligheter samt att det i de mer actionfyllda delarna förekommer bitvis nästan löjligt effektsökeri.

Vi saxar direkt:

“USA:s utrikesminister dödas i ett attentat vid ett statsbesök i Ukraina. Tillvägagångssättet är lika enkelt som effektivt: en radiostyrd helikopter bestyckad med sprängämnen spränger hela bilkortegen i luften. Ingen tar på sig ansvaret för attentatet och överste Nicholas Shy vid SSG, en enhet direkt underställd presidenten, får i uppdrag att leda jakten på de skyldiga. Snart sker ytterligare attentat, fast på helt olika ställen i världen: en gasledning sprängs i Ukraina, elnätet i Brasilien saboteras och en kemisk fabrik sprängs i Indien.

Ett mönster börjar framträda, men utredningen rör sig alltför långsamt framåt. Samtidigt jobbar Nicholas flickvän, svenska Jessica Björk som arbetar på CNN i Atlanta, med att rapportera om samma händelser. Deras förhållande blir alltmer ansträngt när de båda försöker hålla isär sina yrkesroller och sitt privatliv.”

Attentaten är spännande iscensatta, även om det är där mycket av effektsökeriet känns av. Inte nödvändigtvis något dåligt, men jag kan tycka att det är en del av känslan att man skrivs lite på nästan i form av övertydligheter.

En annan sak som slår mig är att boken känns oerhört lång. Den är inte tråkig, för det händer saker mest hela tiden, men ändå känns det emellanåt som att den håller på att “outstay it’s welcome”, för att irritera med anglocismer. Kanske beror det på att attentaten ter sig ganska lika, att jakten och utvecklingen där emellan känns repetitiv – eller så beror det på att karaktärerna är ganska ytliga och ointressanta.

Det känns som en väldigt USA-patriotisk roman, som om man medvetet skrivit för att försöka få ut den på deras marknad. Amerikanarna är de smarta, handlingskraftiga medan t.ex. de andra ländernas polismakter framställs som imbecilla. Faktum är att hela boken utkristalliseras som en ganska typisk amerikansk militäractionfilm. Det är spektakulära attentat med tusentals döda, det är bitvis svulstigt så inåt helvete. Det känns verkligen som en föregångare till filmen “Olympus has fallen” eller någon av dess dussinkopior.

Jag tycker även att Buthler/Öhrlunds ofta förekommande stereotypiska och tråkiga könsfördelning är ganska övertydlig, även det likt gammal amerikansk-actionfilms-manér. Det är tuffa, hårda militärsnubbar som riskerar sina liv och tar svåra beslut och på andra sidan har vi de typiskt manligt vinklade kvinnokaraktärerna. Nog för att Jessica, som är en av huvudkaraktärerna, har en ganska stor roll och hennes karriär som nyhetsankare är rätt avgörande, men man är i vanlig ordning fruktansvärt duktig på att fokusera löjligt mycket på hennes sexuella undergivenhet (och hur den manliga huvudkaraktären uppenbart är en superdominant alfahanne i sängen, vilket till en början gör henne nöjd). Jag kanske låter väl kritisk, men det här är så pass återkommande ingredienser i författarduons verk och skrubbar i min mening bort delar av en yta som hade kunnat vara så välpolerad och fin.

Med det sagt. Jordens väktare är bitvis förbaskat spännande. Den är välskriven och jag tröttnar inte trots att det i slutändan känns som att man med lätthet kunnat kapa bort åtminstone två timmars speltid.

I vanlig ordning är det Stefan Sauk som agerar inläsare. Han gör det på samma sätt som vanligt – oklanderligt, även om jag bitvis kan tröttna på hans karaktärstolkningar.

Denna testosteronstinna spänningsroman landar på 3 svala pannkakor av 5.

Grottdykare, av Mikko Paasi och Johanna Elomaa

Jag blev intresserad av den här boken när jag såg en halvstel intervju med Mikko i Skavlan för ett par veckor sedan. Det här är en otrolig historia om ett så gott som omöjligt uppdrag som gjorde möjligt tack vare envis samarbete över nationsgränser och riktiga hjältar som riskerade sina liv för att rädda andras.

Saxat:

“Juli 2018, Chiang Rai, norra Thailand.
Juniorfotbollslagets 12 spelare och deras unge tränare fångades inne i ett grottsystem som översvämmades. Efter många misslyckade försök att kontakta dem var det enda alternativet det farligaste – att rädda dem genom att dyka in i grottan.
Vad hände egentligen under evakueringen och vad utspelade sig bakom kulisserna? Mikko Paasi var drivande i en operation som hela världen trodde var dömd att misslyckas.”

Ja, ovan text summerar ganska bra, men det finns en dimension till i boken. Vi får veta mycket om Mikkos bakgrund, en stor tragedi han burit på sedan unga år vilken spökat och även hjälpt att forma honom.

Grottdykaren är en oerhört stark bok och det beror naturligtvis till största del på den fantastiska sanna berättelsen om ett av världens mest uppmärksammade räddningsuppdrag. Den är välskriven och vi kommer Mikko relativt nära. Det blir dock lite spretigt när man skjuter in andra berättelser för att sticka av räddningsuppdraget. Mikkos ovan nämnda tragedi är fullt nödvändig att berätta för att vi ska förstå hans drivkraft och inre demoner. Utöver denna blandar man dock in ett anhörigperspektiv i form av fru, mor och bröders spända väntan under pågående räddningsuppdrag. Även där förstår jag poängen, men det känns bitvis som att boken hade klarat sig gott utan åtminstone delar av de redogörelserna. Med det sagt förstör de inte något, men tillför heller ingen extra dimensionen.

Uppläsare är Carl Jacobson som gör ett stabilt jobb!

Grottdykaren är lagom lång för källmaterialet och bjuder på en oerhört fascinerande sann historia. 4 av 5 pannkakor.