Bokrecension: Stayin’ Alive

Stayin’ Alive, av Torbjörn Löwendahl

Stayin’ Alive är en dystopisk roman som utspelar sig i Linköping. Det är Torbjörn Löwendahls debut och på många vis en imponerande sådan.

Saxat från baksidan:

“Före katastrofen var verkligheten en social cirkus, en ständig förnedring i konsumtionshetsens namn. Hade jag haft en pistol skulle jag satt den mot tinningen.
Nu slåss jag istället mot smittade och plundrare medan domedagsklockan slår tolv. Ett liv värt att kämpa för. Bara att få uppleva gryningen är en gåva.
Mina nya vänner tror att jag är värd deras respekt. Ibland håller jag med dem.”

I Stayin’ Alive sprids ett virus som får folk att agera aggressivt och märkligt. Det är inga zombier, även om uttrycket helt naturligt används av karaktärerna så som det skulle ha gjorts i verkligheten. Vi får följa Jonathan, en ung man som har en ganska cynisk syn på världen och dess invånare.

Det märks tidigt, rent av i bokens första sidor, att Jonathan är en så kallad antihjälte. Han är kall, sexistisk och för mig näst intill omöjlig att sympatisera med. Är detta ett minus för boken som helhet? Nej. Det finns ingen regel som säger att vi måste identifiera oss med, eller gilla, en huvudkaraktär. Självklart kan det däremot påverka hur vi, ytterst personligt naturligtvis, upplever berättelsen. För nog är det enklare att ta till sig en berättelse i vilken man verkligen gillar huvudkaraktären och vill att det ska gå bra för honom/henne. Men något hinder är det inte. Snarare kan jag uppskatta att han är ett riktigt arsle. Det är annorlunda och det är vågat.

Strax efter smittans utbrott finner sig Jonathan i en grupp överlevare. Hans eget mål är att ta sig till sitt ex och deras gemensamma barn och han på vägen stöter de på patrull och Jonathan genomgår personlig utveckling. Den prostituerade Isabel vars umgänge han själv betalat för förvandlas en bit in till någon att älska. Jag tycker om hur Torbjörn försöker att visa Jonathans långsamma utveckling från den både intressanta och samtidigt kalla och halvpsykopatiska människa han framställs, även om jag har lite svårt att riktigt köpa att han faller för Isabel. Jag vet inte om det händer för fort, om det inte passar den person Jonathan presenteras som eller om det är en mix av båda. Att Jonathan långsamt går från sitt cyniska jag till att, kanske något motvilligt, bli gruppens givna ledare och faktiskt genuint börja bry sig om dess människor (så pass mycket som en känslokall man kan) beskrivs på ett fint sätt.

En karaktär jag gillar lite extra är Jamal, den brajjrökande blivande vapenbrodern som snart utvecklar en fin relation till vår huvudkaraktär. Deras samspel förhöjer läsningen och spänningen, även om det kan bli lite väl grabbigt.

Jag tycker att Torbjörn lyckats skapa en väldigt annorlunda dystopi. Det finns ett filosofiskt djup och en annorlunda vinkling som jag gillar. Vidare tycker jag att han visar en väldigt realistisk bild av den första tiden efter att samhället slås ut. Miljöerna beskrivs levande men utan onödig detaljrikedom och jag kan förstå att det är extra kul läsning för folk som bor i eller är väl bevandrade i Linköping med omnejd.

Stayin’ Alive syftar på HLR, hjärt- och lungräddning, där man vid kompressioner menar på att låten med samma namn passar ypperligt att nynna på för att hålla rätt rytm (off topic: detta ledde till att en kvinna på bokmässan Tellus stod vid vårt bord och sjöng på Stayin’ alive. Jag önskar att jag i förebyggande syfte tippat en tusenlapp på att få höra den sjungas innan dagens slut.) Böckernas kapitel har även de namngivits efter kända låttitlar vilka finns uppradade på bokens sista sidor, och här och var i texten förekommer kursiverade utdrag ur låttexter. Detta tycker jag är en lite rolig touch i och med titeln, även om det i övrigt inte tillför något.

Det här är en bladvändare, helt klart. Jag vill veta hur resan, eller åtminstone boken, ska sluta, och det är intressant rakt igenom. Något som däremot kan störa mig är att Jonathans filosofiska och ofta både sexistiska och cyniska tankegångar får alltför stor plats, detta på bekostnad av spänning. Jag kan även bitvis tycka, vilket jag nämnt tidigare, att boken känns lite grabbig. Dels är det mycket av Jonathans inre dialog som ter sig så, men jag vet: en karaktär måste få framställas så som han eller hon verkligen funkar. Dock blir det mer påtagligt när berättargreppet gör att vi följer Jonathans tankebanor hela tiden. Visst samspel mellan honom och Jamal mynnar även ut i grabbig jargong. Jag är inte heller överförtjust i hur kvinnorna framställs. Främsta exemplet är Isabel, som utvecklas från “lyxprostituerad” till ögongodis/åtrådd/kärleksintresse.

Jag hoppas, och tror, att de kvinnliga karaktärerna utvecklas till kommande delar av den tänkta trilogin…

Som ni förstår av ovan så väcker Stayin’ Alive mycket tankar inom mig (därav tog den här recension tre gånger längre tid att skriva än alla andra), och det i sig är något positivt. Jag påverkas av den på många sätt och den främsta anledningen till det är Torbjörns sätt att skriva. Hans språk är fantastiskt, levande och ofta väldigt fyndigt. Det finns en hel del komiska guldkorn i beskrivningarna, små påskägg om ni så vill. Det här är verkligen ingen vanlig dystopi á la Stjärnklart, Raseri eller för den delen min egen Europa Pandemus. Det här är annorlunda, menat på det absolut bästa sätt. Jag tycker att boken tar fart på allvar ungefär halvvägs igenom och jag älskar svärtan i slutet.

Jag ser verkligen fram emot kommande delar i berättelsen om antihjälten Jonathan och hans kamp för överlevnad.

Stayin’ Alive förtjänar sin publik. Utöver det förtjänar den även 4 av 5 pannkakor.