Recension: Dolt under jord

Dolt under jord, av Martin Falkman och Sara Olsson

Vi börjar med att saxa från handlingen:

“Jack är naprapat och lever ett blekt, händelselöst liv. För att bryta tristessen ger han sig ibland ut med en kompis och misshandlar folk. Men mest fantiserar han om döden.

Viktorias vardag är inrutad men hon är på god väg att bli VD. Inom henne växer ensamheten och hon gör sitt bästa för att fylla tomrummet med en rad olika män som hon träffar genom en app.

När Jack och Viktoria träffas sätts allt i gungning och ingen av dem är förberedd på de starka krafter som väcks till liv. Snart dyker de rakt ner i en avgrund fylld med lust, begär och besatthet … Hur långt kan man egentligen gå för att få känna sig levande?”

Jag har tidigare lyssnat på Sara Olsson och Mikaela Urboms biografi “Om jag bara vore lite smalare”, en viktig  bok om anorexi. Martin Falkman har jag tidigare bekantat mig med i “Psykologen”, som också finns recenserad tidigare på bloggen. “Dolt under jord” är ett samarbete mellan de två, och vilket samarbete sen!

Jag kan genast meddela att det här är en bok jag verkligen tycker om. Språket är helt underbart, det flyter på som om varenda stavelse vägts och värderats. Karaktärerna är intressanta, främst de två huvudkaraktärerna som möts i sina kontraster och utsvävande drifter. Det märks verkligen att Sara och Martin lagt oerhörd möda på att gå igenom manuset för att slipa till det (skrivandet påbörjades 2015 om jag minns Saras ord rätt).

Boken rycker tag i en redan i inledande minuter, tack vare både språket och intrigerna. Vi bjuds in i bitvis becksvart mörker i form av Jacks inre demoner och en erotisk, eggande och förbjuden värld i form av Viktorias lustar.

Bitvis är det även jäkligt roligt – det finns en hel del komiska guldkorn, exempelvis Jacks reflektioner över grannarnas val av musik, som får mig att skratta igenkännande. Hans mörkare drifter är obehagliga och intressanta att följa och i kombination med allt annat som sker runt om våra huvudkaraktärer förstår man att det hela måste sluta i katastrof. Det är en liten djupdykning i det mänskliga psykets absoluta mörker.

En annan sak jag verkligen gillar är hur Viktorias sexuella eskapader beskrivs. Det finns inget explicit berättat kring hennes möten, men det lilla som röjs i form av isbergsteknik fungerar riktigt bra. Det är, även om jag avskyr att använda ordet i såna här situationer, sexigt. Erotiskt och eggande utan att skriva oss på näsan och vara onödigt detaljerat.

En annan som också ska få utrymme här är Pascal Wibe. Han läser in detta med finfin känsla och skänker berättelsen en extra dimension.

Det finns egentligen bara en sak som stör mig, och det är att boken tar slut lite för snabbt. Jag hade önskat ett något mer utdraget sista parti. Eller en uppföljare? Snälla? Oavsett kommer jag hålla nära koll på Olssons och Falkmans kommande alster.

Dolt under jord är en förbaskat bra bok. Den förtjänar faktiskt en fullpott; 5 av 5 pannkakor, för att vara övertydlig.