Grottdykare, av Mikko Paasi och Johanna Elomaa
Jag blev intresserad av den här boken när jag såg en halvstel intervju med Mikko i Skavlan för ett par veckor sedan. Det här är en otrolig historia om ett så gott som omöjligt uppdrag som gjorde möjligt tack vare envis samarbete över nationsgränser och riktiga hjältar som riskerade sina liv för att rädda andras.
Saxat:
“Juli 2018, Chiang Rai, norra Thailand.
Juniorfotbollslagets 12 spelare och deras unge tränare fångades inne i ett grottsystem som översvämmades. Efter många misslyckade försök att kontakta dem var det enda alternativet det farligaste – att rädda dem genom att dyka in i grottan.
Vad hände egentligen under evakueringen och vad utspelade sig bakom kulisserna? Mikko Paasi var drivande i en operation som hela världen trodde var dömd att misslyckas.”
Ja, ovan text summerar ganska bra, men det finns en dimension till i boken. Vi får veta mycket om Mikkos bakgrund, en stor tragedi han burit på sedan unga år vilken spökat och även hjälpt att forma honom.
Grottdykaren är en oerhört stark bok och det beror naturligtvis till största del på den fantastiska sanna berättelsen om ett av världens mest uppmärksammade räddningsuppdrag. Den är välskriven och vi kommer Mikko relativt nära. Det blir dock lite spretigt när man skjuter in andra berättelser för att sticka av räddningsuppdraget. Mikkos ovan nämnda tragedi är fullt nödvändig att berätta för att vi ska förstå hans drivkraft och inre demoner. Utöver denna blandar man dock in ett anhörigperspektiv i form av fru, mor och bröders spända väntan under pågående räddningsuppdrag. Även där förstår jag poängen, men det känns bitvis som att boken hade klarat sig gott utan åtminstone delar av de redogörelserna. Med det sagt förstör de inte något, men tillför heller ingen extra dimensionen.
Uppläsare är Carl Jacobson som gör ett stabilt jobb!