Recension: Jordens väktare

Jordens väktare, av Dan Buthler och Dag Öhrlund

Jordens väktare är en tidig Buthler/Öhrlund-roman som utkom 2011. Jag känner väl igen mycket av duons övriga verk. Den är skriven på samma sätt, dialogen artar sig likvärdigt och handlingens framfart är igenkännbar. Det märks dock på många sätt att det är just en av deras tidigare böcker, för nog har de utvecklats. I den här blir man ganska ofta skriven på näsan i form av övertydligheter samt att det i de mer actionfyllda delarna förekommer bitvis nästan löjligt effektsökeri.

Vi saxar direkt:

“USA:s utrikesminister dödas i ett attentat vid ett statsbesök i Ukraina. Tillvägagångssättet är lika enkelt som effektivt: en radiostyrd helikopter bestyckad med sprängämnen spränger hela bilkortegen i luften. Ingen tar på sig ansvaret för attentatet och överste Nicholas Shy vid SSG, en enhet direkt underställd presidenten, får i uppdrag att leda jakten på de skyldiga. Snart sker ytterligare attentat, fast på helt olika ställen i världen: en gasledning sprängs i Ukraina, elnätet i Brasilien saboteras och en kemisk fabrik sprängs i Indien.

Ett mönster börjar framträda, men utredningen rör sig alltför långsamt framåt. Samtidigt jobbar Nicholas flickvän, svenska Jessica Björk som arbetar på CNN i Atlanta, med att rapportera om samma händelser. Deras förhållande blir alltmer ansträngt när de båda försöker hålla isär sina yrkesroller och sitt privatliv.”

Attentaten är spännande iscensatta, även om det är där mycket av effektsökeriet känns av. Inte nödvändigtvis något dåligt, men jag kan tycka att det är en del av känslan att man skrivs lite på nästan i form av övertydligheter.

En annan sak som slår mig är att boken känns oerhört lång. Den är inte tråkig, för det händer saker mest hela tiden, men ändå känns det emellanåt som att den håller på att “outstay it’s welcome”, för att irritera med anglocismer. Kanske beror det på att attentaten ter sig ganska lika, att jakten och utvecklingen där emellan känns repetitiv – eller så beror det på att karaktärerna är ganska ytliga och ointressanta.

Det känns som en väldigt USA-patriotisk roman, som om man medvetet skrivit för att försöka få ut den på deras marknad. Amerikanarna är de smarta, handlingskraftiga medan t.ex. de andra ländernas polismakter framställs som imbecilla. Faktum är att hela boken utkristalliseras som en ganska typisk amerikansk militäractionfilm. Det är spektakulära attentat med tusentals döda, det är bitvis svulstigt så inåt helvete. Det känns verkligen som en föregångare till filmen “Olympus has fallen” eller någon av dess dussinkopior.

Jag tycker även att Buthler/Öhrlunds ofta förekommande stereotypiska och tråkiga könsfördelning är ganska övertydlig, även det likt gammal amerikansk-actionfilms-manér. Det är tuffa, hårda militärsnubbar som riskerar sina liv och tar svåra beslut och på andra sidan har vi de typiskt manligt vinklade kvinnokaraktärerna. Nog för att Jessica, som är en av huvudkaraktärerna, har en ganska stor roll och hennes karriär som nyhetsankare är rätt avgörande, men man är i vanlig ordning fruktansvärt duktig på att fokusera löjligt mycket på hennes sexuella undergivenhet (och hur den manliga huvudkaraktären uppenbart är en superdominant alfahanne i sängen, vilket till en början gör henne nöjd). Jag kanske låter väl kritisk, men det här är så pass återkommande ingredienser i författarduons verk och skrubbar i min mening bort delar av en yta som hade kunnat vara så välpolerad och fin.

Med det sagt. Jordens väktare är bitvis förbaskat spännande. Den är välskriven och jag tröttnar inte trots att det i slutändan känns som att man med lätthet kunnat kapa bort åtminstone två timmars speltid.

I vanlig ordning är det Stefan Sauk som agerar inläsare. Han gör det på samma sätt som vanligt – oklanderligt, även om jag bitvis kan tröttna på hans karaktärstolkningar.

Denna testosteronstinna spänningsroman landar på 3 svala pannkakor av 5.