Som en öppen bok, av Sara Molin
Har Peter gått över från mörkare berättelser till att lyssna på chick lit? Ja och nej. Ni som känner mig och ni som tagit del av bloggens recensioner kanske märkt att jag faktiskt hoppar ganska friskt mellan genrer. Jag är alltså flexitarian, eller allosaurus. Men… Både chick lit och feelgood är ju ofta rätt långt utanför min lilla myshörna, även om det är anomalin som befäster normen.
Vi saxar:
“Clara Rennel har haft planen utstakad länge: Som lärare ska hon viga sitt liv åt att sprida läslust till kommande generationer. Styrkt av sina fiktiva medsystrar Kulla-Gulla, Kitty och Lotta, är hon redo att uträtta stordåd i läsningens tjänst. När hennes ungdomsförälskelse Jonathan dyker upp igen, mirakulöst nog nybliven singel, kan det nästan inte bli bättre. Systern Paulina (som dessvärre inte är fiktiv) lyfter ett varningens finger. Men vad vet väl hon om Jonathans intentioner? Bara för att hon själv, till allas förvåning, lyckats hålla ihop med en kille i mer än några veckor? En kille som till råga på allt verkar alldeles för smart för henne.
Men Claras lärartillvaro vill inte riktigt utveckla sig som hon planerat. Eleverna ägnar sig helst åt dokusåpor, föräldrarna kräver det omöjliga, kollegerna sätter käppar i hjulet och chefen förstår ingenting. Jonathan säger sig ha lösningen på hennes bekymmer, och snart har den plikttrogna Clara gjort drastiska avsteg från sin plan. För det ingick inte i planeringen att börja skolka. Och det ingick definitivt inte att falla för sin lillasysters nya pojkvän.”
Som en öppen bok är Sara Molins debut, och vet ni vad? Det är en riktigt bra sådan, vilket betyder ganska mycket när det kommer från en lillgammal herre som vanligen rynkar pannan och fnyser åt feelgood.
Det är trevligt att följa Claras resa bland kärleksproblem, jobbiga kollegor och kampen med att pracka på sina elever att läsa. Det är måhända inget nytt under solen, men behövs det? Såklart inte. Det är nog med roliga förvecklingar, dråpliga situationer och karaktärsutveckling för att hålla intresset uppe rakt igenom. Det är rappt berättat och jag gillar verkligen Saras lekfulla sätt att skriva.
Viktoria Flodström står för inläsning och gör ett bra jobb. Hon har en röst som passar bra till materialet och jag hittar inget att störa mig på. Men som hemmahörande i norrort vill jag påpeka att man säger EdsBERG och inte Eeeedsberg, eller har jag levt i en illusion? / vit kränkt åttiotalist.