Höstregn, av Lars Wilderäng
Höstregn är andra och avslutande delen i Höstserien och tar vid där Höstsol slutade.
– OBS! Fortsätt inte läsa om ni inte läst/lyssnat på första delen, små spoilers kan förekomma! –
Saxat:
“Höstregn tar vid precis där Höstsol slutade, i ett svårt sargat och desperat Sverige.
Större delen av Europa är strömlöst och utan fungerande kommunikationer. Ledningsplatser är utslagna och timmarna går utan motreaktioner samtidigt som motståndarens trupper korsar gränserna.
Tiden är knapp och hundratusentals liv står på spel. Livvakten Christian Vindelby hamnar mitt i försöken att upprätta en ny ledning av landet, Johanna är fast i en desperat stridsvagnsduell och Jonas är strandad i kaoset söder om Uppsala tillsammans med barnen, samtidigt som ett enormt ansvar läggs på hans axlar.
I försvarsledningscentret i Moskva har Misjas kamp för överlevnad bara börjat och i USA arbetar dolda krafter för att eskalera situationen ytterligare.
När gamla ledare faller kan man inte längre kontrollera vilka som tar deras plats. En desperat plan formas, men frågan är om alla är beredda att betala priset?”
Höstregn är en realistisk politisk spänningsroman. Första delen blev en riktig bästsäljare (säkerligen uppföljaren också, utan att ha kollat), vilket jag förstår. Det är välbeskrivet, läskigt realistiskt och man märker att Wilderäng gjort sin research (och troligen har stor insikt i det militära) – om inte annat är han en mästare på att få det att verka så. Jag har tidigare recenserat hans dystopiska Stjärnklart, en bok jag verkligen älskar. Jag var även oerhört förtjust i den här svitens första del Höstsol. Därför överraskas jag något av att Höstregn inte riktigt griper tag i mig. Jag påverkas aldrig eller sällan av betyg eller andras kommentarer innan jag läst en bok, och tar här del av sådant i efterhand och konstaterar att jag kanske är i minoritet här. Missförstå mig rätt – Höstregn är bra och det finns delar jag verkligen tycker om. En tidig beskrivning ur förstahandsperspektiv av hur en atombomb briserar är till exempel rafflande och får nackhåren att resa sig. Där befinner sig Wilderäng i sitt esse och jag älskar det korta kapitlet och den växande paniken där familjefadern tar sina barn ned i trapphuset och kastas mellan skräck och tvivel samtidigt som strömmen slås ut, hissen fastnar i schaktet och detonationens efterverkningar börjar.
Däremot upplever jag stora delar av boken ganska monoton. Spänningen skiner igenom här och där, men blir inte ihållande för min del. Möjligen är det de många återkommande förkortningar, soldatlingo och beskrivningar av vapen och militärfordon som bitvis tar överkant på bekostnad av spänningen. Naturligtvis är detta högst personligt, men jag slås ändå av att den aldrig naglar mig fast på samma sätt som föregångaren.
Inläsningen står Niklas Engdahl åter för och han gör det riktigt bra.