Svavel, av Patrik Vult Von Steyern
Svavel är på sina sätt en sällsynt roman. Den handlar bitvis om häxor i det gamla Sverige. En av få böcker som hanterar ämnet (vad jag vet), medan andra halvan utspelar sig i nutid.
Saxat:
“Efter att ha ärvt ett torp i Dalarna börjar läraren Alexander Glesa att tillbringa sin tid där, och undersöka områdets historia. Här har hans släkt bott i hundratals år, och han tycker sig känna historien vibrera i husens urgamla stengrunder.
Britta Anna Svensdotter har precis fyllt 17 år, och lämnar sitt hem och sin familj för att arbeta. Hon har fått en tjänst som piga på en av traktens stora gårdar, och borde gå en ljus framtid till mötes. Men på gården händer det underliga saker, och Britta Anna finner snart att hennes liv är i fara. Anklagelser om häxkonster börjar viskas mellan de andra på gården.
Mellan Alexander Glesa och Anna Britta Svensdotter skiljer det 340 år. Ändå är de sammankopplade genom ödet, när gränsen mellan historia och nutid suddas ut. Vad har Brittas öde med Alexander att göra?”
Detta är min första bekantskap med Vult Von Steyren. På papperet är detta en intressant och annorlunda berättelse. Jag gillar verkligen idén. Dessvärre visar det sig att boken i sig aldrig riktigt faller mig i smaken. Spänningen infinner sig aldrig riktigt efter en intressant premiss. Jag kommer även på mig själv med att störas av språket – det förekommer alltför många meningar som känns ogenomtänkta eller oredigerade. Flera gånger stannar jag upp och tycker att det på sina sätt känns som ett tidigt utkast som inte manglats nog i efterarbete. En annan tanke som slår mig är: “Det här känns som en hybridprodukt”, och det visar även stämma. Det låter hårt, jag vet, men anledningen är given, då tanken följs av nästa, nämligen att detta manus hade kunnat flyga, och säkerligen riktigt bra, om det fått passera en duktig redaktör. Det finns stor potential här, helt klart.
Inläsningen ,av Frederick Halbout, är oklanderlig.