Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd, av Lena Nordenjack
Så ger jag mig på ytterligare en feelgood. En sån där som enligt utsago sålt riktigt bra och uppenbarligen generellt prisats.
Vi saxar:
“Jan L Ohlsson trivs allra bäst när han dricker kaffe, äter wienerbröd och läser konstböcker i Galleriet i Linköping, utan att bli störd av nyfikna kunder. Men tre screentryck av påven Paul VI, signerade Andy Warhol, som antas vara falska kommer snart att ändra på det. Med hjälp av sitt extraordinära luktsinne, inser Jan L Ohlsson snart att de är äkta. Och ovärderliga. Han bestämmer sig för att skydda dem från omvärlden och vakta dem, till varje pris.
I New York befinner sig den som anser sig vara påvarnas rättmätiga ägare, Peter Prestel, som efter att ha sökt efter dem i hela sitt liv nu beger sig till Sverige för att få tillbaka dem.Dessutom är det inom kort dags för den kommande vernissagen. Och var har chefen nu blivit av?
Det mesta är nog ändå under kontroll, tycker Jan L Ohlsson, om inte det inte vore för vernissagen då förstås… Han inser motvilligt att han nog måste ta hjälp av sin minst sagt brokiga familj.”
Detta är Nordenjacks debutroman och för att börja i rätt ände så är det en mycket välskriven sådan. Jag gillar flytet och lekfullheten i språket. Jag blir bitvis underhållen, men så råkar det ju vara så att jag inte är någon feelgoodentusiast. Jag tycker att många feelgood-författare kan vara så ivriga att varje mening ska vara klämkäck och rolig att det nästan känns skitnödigt. Nordenjack lyckas navigera sig runt den fällan riktigt bra, till min lycka.
Doften av falska påvar… innehåller ett härligt persongalleri och en del dråpliga situationer som underhåller, däremot greppar handlingen aldrig riktigt tag i mig. Jag dras med av språket och karaktärerna men finner mig själv emellanåt nästan ha glömt vad handlingen går ut på.
Ett stort plus i kanten till Mattias Linderoth vars inläsning är riktigt, riktigt bra.