Månad: februari 2020

Mörkret inom honom, av Andreas Ek

Jag börjar med att spola tillbaka tiden till sommaren 2018. Jag hade just lyssnat klart på Ek’s andra bok “Törst”, uppföljaren till “Raseri” och skickat ett utlåtande via mail. Han avslöjade lite senare att nästa projekt skulle bli en deckare och det första jag ville utbrista var: “Et tu, Brute?”

Nej, det är ingen hemlighet att just deckargenren inte tilltalar mig. Med full förståelse för det arbete som ligger bakom att få ihop en smart whodunnit (och överlag skrivprocessen, jag är ju trots allt själv författare), så känns genren rätt urvattnad.

Men så blev det. Ek lämnade, åtminstone för stunden, skräckgenren han behärskar så väl, för att skriva en deckare. Mitt hopp kring denna bok bestod i huvudsak av två saker: 1. Eks redan bevisade färdighet som författare och          2. Det faktum att han själv arbetar som polis.

Vi saxar:

“Kriminalinspektör Niklas Fridh vid Stockholm Syds enhet för grova brott förväntar sig en lugn återgång till arbetet, efter några månaders sjukskrivning. Men när en ung kvinna hittas brutalt mördad i ett friluftsområde blir jakten på en kallblodig gärningsman högst personlig.

Tillsammans med sin ambitiösa kollega Jannica Brandt tar Niklas helt nya vägar för att hitta fram till sanningen. När det visar sig att mördaren har fler liv på sitt samvete avslöjas kopplingar till ett av Niklas tidigare fall – ett ärende som han aldrig kunnat glömma.”

Vi spolar fram till dagens datum och jag kan bara konstatera att det redan en eller ett par timmar in i ljudboken står klart att Andreas Ek visar färg och gör mig, som författarkollega, stolt.

Det är till en början inte intrigen i sig, morden och den självklara jakten på gärningspersonen, som får mig fastnaglad – istället är det karaktärerna och känslorna som rörs upp kring dem. Jag tänker inte avslöja mycket kring karaktärernas bakgrund eller resa, men jag bjuds på en känslomässig bergochdalbana som heter duga. Ek leker mästerligt med ord och känslor och det bränner till i tårkanalerna rätt rejält ett par gånger. Jannica Brandt är också ännu en stark och härlig karaktär att gilla och jag hoppas att vi kommer få följa med henne i flera böcker. Karaktärerna är överlag väldigt välskrivna och mänskliga. Jag tycker inte heller att Ek fastnar i det där uttjatade “polis med trassligt privatliv” – inte för att karaktärerna liv utanför polisyrket är odramatiska, men jag tycker att han navigerar sig igenom välkända vatten utan att köra på klyschor och bli tråkig.

Jag tycker att Sandra Andreis gör ett stabilt jobb som inläsare och har egentligen inte mycket mer att säga om det.

Som ni vid det här laget förstår så gillar jag detta och jag är oerhört glad över att se Ek på diverse topplistor både för ljud- och tryckversionen av Mörkret inom honom.

Mörkret inom honom landar på 4 av 5 pannkakor.

P.S. Andreas Ek är en författare vi kommer att se mycket av i framtiden och jag kommer att följa resan med glädje – och en förhoppning om att han då och då även trampar tillbaka in i skräckgenren.

Stjärnklart, av Lars Wilderäng

Det har gått ett tag sedan jag lyssnade på den här, men jag känner att det vore näst intill ett brott av mig som älskare av dystopier att inte recensera den. Tidigare har jag recenserat Wilderängs senaste bok Fallet, som jag inte imponerades nämnvärt av.

Stjärnklart är dock i mina ögon en av de absolut bästa, kanske rent av DEN bästa dysopiska skildring jag läst (eller lyssnat på).

Vi saxar:

“Elektronik har inget immunförsvar.

Det är något som inte stämmer med de allt fler trasiga telefonerna som har lämnats in för reparation runtom i landet. De är stendöda.

Samtidigt börjar en rad oförklarliga händelser i samhället avlösa varandra. Ett fabrikationsfel i bilarnas mikrochips förvandlar snabbt vägarna till bilkyrkogårdar. Tågen drabbas av elfel, hyllorna i affärerna gapar tomma, sommarförkylningarna blir allt segare och strömavbrotten blir en del av den nya vardagen.

På Karlsborgs flygplats står elitsoldaten Gustaf Silverbane redo för utlandsinsats när något går fruktansvärt snett och ett eldsken fyller himlen. Survivalisten Filip Stenvik får se sin tidigare hånade hobby förvandlas till blodigt allvar. I den tilltagande ovissheten driver polisen Peter Ragnhell sina redan okonventionella metoder för brottsbekämpning till sin spets. Samtidigt gör programmeraren Anna Ljungberg en upptäckt som hotar att förändra förutsättningarna för allt mänskligt liv på jorden. Eller är det redan för sent?”

Intrigen är oerhört fascinerande, persongalleriet spännande även om jag inte genast finner huvudkaraktärerna direkt spännande. Samhällets långsamma och hemska förfall är beskrivet på ett oerhört realistiskt och ibland sorgligt sätt. När maten sinar, vattnet slutar rinna är katastrofen snabbt ett faktum och det dröjer inte lång tid innan folk börjar slänga ut sin latrin på gatan, dark ages-style. Jag älskar verkligen den här boken. Däremot tycker jag inte att uppföljarna håller samma klass, där Wilderäng går går ifrån allt vad realism heter och serien utvecklas till mer sci-fi. Det ÄR dock som helhet en underbar trilogi även om båda uppföljarna är svagare. Det är full fart, jag lär mig tycka om många av karaktärerna och det är spännande att följa deras respektive öden.

Inläsning står Johan Holmberg för och jag har, såhär långt i efterhand, inga negativa minnen av upplevelsen, så vi får se det som ytterligare ett plus.

Stjärnklart förtjänar självklart 5 av 5 pannkakor.

Dolt under jord, av Martin Falkman och Sara Olsson

Vi börjar med att saxa från handlingen:

“Jack är naprapat och lever ett blekt, händelselöst liv. För att bryta tristessen ger han sig ibland ut med en kompis och misshandlar folk. Men mest fantiserar han om döden.

Viktorias vardag är inrutad men hon är på god väg att bli VD. Inom henne växer ensamheten och hon gör sitt bästa för att fylla tomrummet med en rad olika män som hon träffar genom en app.

När Jack och Viktoria träffas sätts allt i gungning och ingen av dem är förberedd på de starka krafter som väcks till liv. Snart dyker de rakt ner i en avgrund fylld med lust, begär och besatthet … Hur långt kan man egentligen gå för att få känna sig levande?”

Jag har tidigare lyssnat på Sara Olsson och Mikaela Urboms biografi “Om jag bara vore lite smalare”, en viktig  bok om anorexi. Martin Falkman har jag tidigare bekantat mig med i “Psykologen”, som också finns recenserad tidigare på bloggen. “Dolt under jord” är ett samarbete mellan de två, och vilket samarbete sen!

Jag kan genast meddela att det här är en bok jag verkligen tycker om. Språket är helt underbart, det flyter på som om varenda stavelse vägts och värderats. Karaktärerna är intressanta, främst de två huvudkaraktärerna som möts i sina kontraster och utsvävande drifter. Det märks verkligen att Sara och Martin lagt oerhörd möda på att gå igenom manuset för att slipa till det (skrivandet påbörjades 2015 om jag minns Saras ord rätt).

Boken rycker tag i en redan i inledande minuter, tack vare både språket och intrigerna. Vi bjuds in i bitvis becksvart mörker i form av Jacks inre demoner och en erotisk, eggande och förbjuden värld i form av Viktorias lustar.

Bitvis är det även jäkligt roligt – det finns en hel del komiska guldkorn, exempelvis Jacks reflektioner över grannarnas val av musik, som får mig att skratta igenkännande. Hans mörkare drifter är obehagliga och intressanta att följa och i kombination med allt annat som sker runt om våra huvudkaraktärer förstår man att det hela måste sluta i katastrof. Det är en liten djupdykning i det mänskliga psykets absoluta mörker.

En annan sak jag verkligen gillar är hur Viktorias sexuella eskapader beskrivs. Det finns inget explicit berättat kring hennes möten, men det lilla som röjs i form av isbergsteknik fungerar riktigt bra. Det är, även om jag avskyr att använda ordet i såna här situationer, sexigt. Erotiskt och eggande utan att skriva oss på näsan och vara onödigt detaljerat.

En annan som också ska få utrymme här är Pascal Wibe. Han läser in detta med finfin känsla och skänker berättelsen en extra dimension.

Det finns egentligen bara en sak som stör mig, och det är att boken tar slut lite för snabbt. Jag hade önskat ett något mer utdraget sista parti. Eller en uppföljare? Snälla? Oavsett kommer jag hålla nära koll på Olssons och Falkmans kommande alster.

Dolt under jord är en förbaskat bra bok. Den förtjänar faktiskt en fullpott; 5 av 5 pannkakor, för att vara övertydlig.

Stayin’ Alive, av Torbjörn Löwendahl

Stayin’ Alive är en dystopisk roman som utspelar sig i Linköping. Det är Torbjörn Löwendahls debut och på många vis en imponerande sådan.

Saxat från baksidan:

“Före katastrofen var verkligheten en social cirkus, en ständig förnedring i konsumtionshetsens namn. Hade jag haft en pistol skulle jag satt den mot tinningen.
Nu slåss jag istället mot smittade och plundrare medan domedagsklockan slår tolv. Ett liv värt att kämpa för. Bara att få uppleva gryningen är en gåva.
Mina nya vänner tror att jag är värd deras respekt. Ibland håller jag med dem.”

I Stayin’ Alive sprids ett virus som får folk att agera aggressivt och märkligt. Det är inga zombier, även om uttrycket helt naturligt används av karaktärerna så som det skulle ha gjorts i verkligheten. Vi får följa Jonathan, en ung man som har en ganska cynisk syn på världen och dess invånare.

Det märks tidigt, rent av i bokens första sidor, att Jonathan är en så kallad antihjälte. Han är kall, sexistisk och för mig näst intill omöjlig att sympatisera med. Är detta ett minus för boken som helhet? Nej. Det finns ingen regel som säger att vi måste identifiera oss med, eller gilla, en huvudkaraktär. Självklart kan det däremot påverka hur vi, ytterst personligt naturligtvis, upplever berättelsen. För nog är det enklare att ta till sig en berättelse i vilken man verkligen gillar huvudkaraktären och vill att det ska gå bra för honom/henne. Men något hinder är det inte. Snarare kan jag uppskatta att han är ett riktigt arsle. Det är annorlunda och det är vågat.

Strax efter smittans utbrott finner sig Jonathan i en grupp överlevare. Hans eget mål är att ta sig till sitt ex och deras gemensamma barn och han på vägen stöter de på patrull och Jonathan genomgår personlig utveckling. Den prostituerade Isabel vars umgänge han själv betalat för förvandlas en bit in till någon att älska. Jag tycker om hur Torbjörn försöker att visa Jonathans långsamma utveckling från den både intressanta och samtidigt kalla och halvpsykopatiska människa han framställs, även om jag har lite svårt att riktigt köpa att han faller för Isabel. Jag vet inte om det händer för fort, om det inte passar den person Jonathan presenteras som eller om det är en mix av båda. Att Jonathan långsamt går från sitt cyniska jag till att, kanske något motvilligt, bli gruppens givna ledare och faktiskt genuint börja bry sig om dess människor (så pass mycket som en känslokall man kan) beskrivs på ett fint sätt.

En karaktär jag gillar lite extra är Jamal, den brajjrökande blivande vapenbrodern som snart utvecklar en fin relation till vår huvudkaraktär. Deras samspel förhöjer läsningen och spänningen, även om det kan bli lite väl grabbigt.

Jag tycker att Torbjörn lyckats skapa en väldigt annorlunda dystopi. Det finns ett filosofiskt djup och en annorlunda vinkling som jag gillar. Vidare tycker jag att han visar en väldigt realistisk bild av den första tiden efter att samhället slås ut. Miljöerna beskrivs levande men utan onödig detaljrikedom och jag kan förstå att det är extra kul läsning för folk som bor i eller är väl bevandrade i Linköping med omnejd.

Stayin’ Alive syftar på HLR, hjärt- och lungräddning, där man vid kompressioner menar på att låten med samma namn passar ypperligt att nynna på för att hålla rätt rytm (off topic: detta ledde till att en kvinna på bokmässan Tellus stod vid vårt bord och sjöng på Stayin’ alive. Jag önskar att jag i förebyggande syfte tippat en tusenlapp på att få höra den sjungas innan dagens slut.) Böckernas kapitel har även de namngivits efter kända låttitlar vilka finns uppradade på bokens sista sidor, och här och var i texten förekommer kursiverade utdrag ur låttexter. Detta tycker jag är en lite rolig touch i och med titeln, även om det i övrigt inte tillför något.

Det här är en bladvändare, helt klart. Jag vill veta hur resan, eller åtminstone boken, ska sluta, och det är intressant rakt igenom. Något som däremot kan störa mig är att Jonathans filosofiska och ofta både sexistiska och cyniska tankegångar får alltför stor plats, detta på bekostnad av spänning. Jag kan även bitvis tycka, vilket jag nämnt tidigare, att boken känns lite grabbig. Dels är det mycket av Jonathans inre dialog som ter sig så, men jag vet: en karaktär måste få framställas så som han eller hon verkligen funkar. Dock blir det mer påtagligt när berättargreppet gör att vi följer Jonathans tankebanor hela tiden. Visst samspel mellan honom och Jamal mynnar även ut i grabbig jargong. Jag är inte heller överförtjust i hur kvinnorna framställs. Främsta exemplet är Isabel, som utvecklas från “lyxprostituerad” till ögongodis/åtrådd/kärleksintresse.

Jag hoppas, och tror, att de kvinnliga karaktärerna utvecklas till kommande delar av den tänkta trilogin…

Som ni förstår av ovan så väcker Stayin’ Alive mycket tankar inom mig (därav tog den här recension tre gånger längre tid att skriva än alla andra), och det i sig är något positivt. Jag påverkas av den på många sätt och den främsta anledningen till det är Torbjörns sätt att skriva. Hans språk är fantastiskt, levande och ofta väldigt fyndigt. Det finns en hel del komiska guldkorn i beskrivningarna, små påskägg om ni så vill. Det här är verkligen ingen vanlig dystopi á la Stjärnklart, Raseri eller för den delen min egen Europa Pandemus. Det här är annorlunda, menat på det absolut bästa sätt. Jag tycker att boken tar fart på allvar ungefär halvvägs igenom och jag älskar svärtan i slutet.

Jag ser verkligen fram emot kommande delar i berättelsen om antihjälten Jonathan och hans kamp för överlevnad.

Stayin’ Alive förtjänar sin publik. Utöver det förtjänar den även 4 av 5 pannkakor.