Recension: Änglaleken

Änglaleken, av Aline Lilja Gladh

Först av allt måste jag säga, vilket jag redan påtalat för Aline själv: Det där omslaget! Det är så förbaskat jäkla löjligt snyggt! Det märks att Aline, som designat det själv, har en bakgrund inom det grafiska.

Änglaleken är en fristående uppföljare till Alines debut Tändstickan.

Vidare då. Inläst av ljudboksveteranen Maria Lyckow, ett lyckat val (no pun intended). Hon har en mycket behaglig röst och gör ett fantastiskt jobb både med att gestalta karaktärer och vagga in oss i den mörka, spännande berättelsen.

Klippt och klistrat:

“Änglaleken är den andra, fristående delen i Örbyhusserien om konstnären Lo Karlberg, kommissarien Linus Karlberg och presidenten Conny Thorsson.

Vintern har bäddat ner Örbyhus i en låda med iskall bomull. Bygden behöver läka. Lo Karlberg med. Hon har börjat måla igen och mammakänslorna flödar, men lugnet blir inte långvarigt.

En gammal skolkamrat avrättas framför ögonen på några lajvande ungdomar och Los polisgener kräver sin plats. Vendels skogar bär på hemligheter få vill kännas vid och en aktad skogspamp vill sälja sin mark till ett utländskt storföretag. Conny oroar sig för att hans gäng har något med avrättningen att göra, samtidigt som han slåss mot livsfarliga rykten och förlorad respekt.

Vem kan man lita på när snöstormen sliter i husknutarna och piskar mot fönstren? Vad döljer sig bakom stängda ytterdörrar och slutna ögonlock? När andra söker svar, vet Ängeln hur allt ska sluta …”

Änglaleken är precis lika välskriven och tät som Tändstickan. Handlingen är medryckande och spännande rakt igenom, det finns inget utrymme för dötid eller tråkiga passager utan allt känns genomtänkt och väl avvägt. Jag älskar karaktärerna Aline skapat och bygger vidare på och just karaktärsutvecklingen är nog det jag uppskattar mest. Man bryr sig om karaktärerna, man vill veta hur det ska gå.

Jag har inte recenserat den första delen på bloggen, däremot var den med i min Topp 10 över 2019 års bästa ljudböcker. Med det sagt så är ju ribban satt rätt högt.

Så frågan är ju då: Håller Änglaleken samma höga nivå som Tändstickan?

Ja, det gör den mestadels, men jag ska erkänna att jag tyckte ettan var snäppet tätare. Kanske tilltalade handlingen mer eller så saknar jag helt enkelt Messina. Det är dock inget att hänga läpp för. Det här är fortfarande en väldigt bra, väldigt välskriven bok och jag ser verkligen fram emot nästa del!

Änglaleken slutar på 4 av 5 tändstickor. Förlåt. Pannkakor.

Recension: Är du förberedd?

Är du förberedd?, av Lena & Lars Wilderäng

Vad kan passa mer i tiden än en bok om att vara förberedd inför situationer där de bekvämligheter vårt moderna samhälle bjuder inte längre står att finna?

Här kommer makana Lena och Lars Wilderängs bok om prepping. Lars känner vi ju sen tidigare i form av bland annat fantastiska Stjärnklart, en bok som enligt utsago fick många läsare att bli just preppers.

“Vad gör du om strömmen går och inte kommer tillbaks på flera dagar? Vattnet slutar rinna, toaletten går inte att spola. Du försöker hitta svar på vad du kan göra, men internet ligger nere.

Prepping har under senaste åren gått från att vara en smal undergroundhobby till en trend – och slutligen mainstream. Den här är en personlig bok av två av Sveriges mest kända experter inom området. Lena Wilderäng (f.d Padukova) är professionell äventyrare med överlevnad som integrerad del av sitt yrke, och Lars Wilderäng är romanförfattare till bla. Stjärnklart – boken som fick Sveriges befolkning att börja preppa. Deras gemensamma brinnande intresse för prepping mynnar ut i mängder av inspirerande tips. Texten är generöst kryddad av personliga erfarenheter och berättelser.”

Jag gillar det här. Skarpt. Det är både underhållande och riktigt viktigt. Att makarna dessutom verkligen vet vad de pratar om ger de prov på om och om igen. Det är alltså inte tal om någon halvdan självhjälpsbok, utan något som faktiskt kan komma att rädda människor. En bok av den här kalibern borde erbjudas som allmän samhällsinformation, så att alla faktiskt har en chans att förbereda sig på allvar. Jag är själv ingen regelrätt prepper, men har mina små förberedelser och inspireras djupt av att lyssna på detta.

Boken är mestadels inläst av Johan Holmberg, som även läst in Lars Stjärnklart-trilogi. Johan gör ett gediget jobb, men här följer även det som drar ned betyget ett snäpp. Jag skrev att den mestadels är inläst av Johan. Lena och Lars har dock själva bistått med sina röster till vissa personliga redogörelser under bokens speltid. Det är inte rösterna i sig jag klankar ned på, men ljudkvalitén på just sagda delar. Ljudet blir plötsligt betydligt mycket burkigare, det är bitvis lite småsvårt att höra och man får korrigera volymen på ljudboken mellan deras personliga inläsningar och övriga för att kompensera.

Sedan kan jag inte undgå att störa mig på vissa små språkliga saker som att man slänger in väldigt mycket engelska termer som fungerar i dagligt tal, eller rent av uttalar “IRL”. Jag vet, jag vet. Det är inte ett skönlitterärt verk vi pratar om, men det stör ändå.

Är du förberedd? är en oerhört viktig bok för alla som behöver bli just det.

4 av 5 pannkakor!

Recension: I mördarens skugga

I mördarens skugga, av Samuel Karlsson

Detta är del två i serien om Jessica Jackson, mikrobryggeri-pliten på fiktiva Mörkö. Första delen, Morden på Mörkö, har tidigare recenserats (och bitvis hyllats) på bloggen. Den här bokserien har blivit väldigt populär, och jag kan förstå varför.

Vi snor från baksidan:

“Jessica Jackson är tjänstledig från sitt jobb som kriminalinspektör och börjar få fart på sitt mikrobryggeri i det gamla mejeriet på Mörkö. Men när hennes pappa Larry kommer tillbaka från USA grusas hennes planer. Han är inte alls glad över förändringarna som skett i hans gamla hem. När några dykare blir brutalt mördade tvingas Jessica lägga planerna för sitt bryggeri på is och hon kastas in i ett intensivt spaningsarbete i jakten på gärningsmannen. Flera av öns innevånare verkar vara inblandade med dunkla motiv.”

Ovan är inte hela baksidestexten, men jag valde att inte ta med det sista då jag tycker att det avslöjar onödigt om bokens innehåll. Ingen mega-spoiler, men ändock.

Del två är även den inläst av Gunilla Leining, som snabbt kommit att bli en av de tryggare ljudboksrösterna i mina öron.

Jag har läst att många tyckt mer om den här delen än den första. Personligen är jag kluven. I mördarens skugga upplever jag något rappare än första delen. Handlingen drivs fram snabbt och den har ett helt annat tempo, vilket jag gillar. Inte för att första boken saknade tempo, men det tar ju alltid lite tid när karaktärer och bakgrund ska etableras. Jag gillar Karlssons målande språk och tycker mig få en rätt bra bild av den här ön där folk dör som flugor.

Däremot får jag inte riktigt samma adrenalinpåslag och wow-känsla som vid den underbara, tragiska vändningen i ettan där verkligheten klev in i bilden på ett nytt sätt. Jag tycker att Jessica Jackson är en intressant och väl utmejslad karaktär, men i den här uppföljaren så störs jag faktiskt av att hon ofta agerar så satans otaktiskt och trampar i klaveret flera gånger. Men vad tusan, det väcker ju känslor!

Summa summarum. I mördarens skugga är spännande och bra, medan föregångaren föll mig något mer i smaken. Jag ser fram emot att följa Jackson i fler böcker.

I mördarens skugga slutar på 3,5 starka pannkakor av 5.

Recension: Fånge i berget

Fånget i berget, av Vilhelm Sundbom och Jonas Sjöblom

Men, vad händer? Har han snöat in helt på barnböcker nu? Nja. Inte riktigt, men jag måste säga att det är ett intressant avbrott mellan alla böcker som lyssnas i bilen. Sen är det ju vida känt att man vill stötta vänner och bekanta i branschen.

Fånge i berget är den första delen av en serie böcker som är skrivna av Vilhelm Sundbom och illustrerade av Jonas Sjöblom.

Copy+paste:

“Tim, du måste vakna! En röst hördes långt bort i fjärran. Den lät nästan som i en dröm. En mardröm! Med ett ryck slog han upp ögonen. Han satte sig upp och lyssnade förskräckt efter rösten. Vem var det och varför ropade någon på honom?

Syskonen Tim och Li har blivit bortrövade. De vaknar upp ensamma på varsitt håll och nu börjar en kamp för att hitta den andre och överleva i en skog full av otäcka varelser. I den första boken får läsaren följa Tim i sökandet efter hans försvunna syster. Ett sökande som blir till ett hisnande äventyr bland troll, lyktgubbar och andra varelser ur den svenska sagomytologin. Bokens sagolika illustrationer öppnar upp en helt ny fantasivärld som läsaren sent kommer att glömma. Fånge i berget är en svensk fantasybok för barn- och unga och har av flera svenska bokbloggare beskrivits som 2019 års bästa barnbok, åldrarna 9-12 år.”

Det här är en väldigt trevlig liten pärla. Berättelsen är enkel och spännande, språket är ett jag tror tilltalar samtliga ungar i slukaråldern. Jag hade möjligen önskat en korrekturrunda för att få väck vissa moderna uttrycksklyschor och annat (sådant jag själv också ständigt lyckas med), men det är faktiskt det enda negativa jag kan säga om detta. Personligen skulle jag vilja påstå att åldern 9-12 är smalt beskriven – Jag hade ÄLSKAT den här boken redan som sexåring och den är absolut inte för svår eller läskig (säger jag som fick barndomen förstörd av att se Jurtjyrkogården vid sex års ålder. Men det slutade ju väl, eller?) Längden är perfekt och nog fasen är det riktigt härligt med lite folktro för barn igen? Jag blir lite löjligt förtjust bara vid tanken på det. Hade jag själv haft barn så hade jag bänkat dem framför denna direkt – Både i tryckt form och som ljudbok, för båda versionerna är något alldeles extra.

Inläsningen står Martin Sundbom för, och låt oss säga att det sticker ut. På det allra bästa av vis. Fånge i berget är nämligen inspelad som något av en radioteater. Komplett med lite ljudeffekter och stämningsfull musik förvandlas detta till något levande. Lägg sen till Martins inläsning, som jag verkligen älskar. Han förmedlar berättelsen på ett balanserat sätt och ger verkligen liv till samtliga karaktärer. Att lyssna till detta är som att bjudas på en nostalgisk godispåse. Jag tänker tillbaka på hur jag som barn lyssnade på musiksagor och repliken “När du hör det här ljudet, då vet du att det är dags att vända blad” dyker upp i skallen. Mer sånt här! Möjligen svårt att överföra till vuxenlitteraturen utan att det blir för mustigt, men jag älskar det verkligen.

Jag får också vibbar av Trolltyg i tomteskogen. Fast utan synligt pubishår.

Och det för mig vidare till den fysiska boken. Jag har inte läst den, men jag har bläddrat i den då jag träffade de oerhört trevliga snubbarna bakom boken i höstas. Vilhelm Sundbom står för orden medan Jonas Sjöblom har bildsatt boken med löjligt vackra illustrationer. Ett litet konstverk som berättar en spännande saga i både ord och bilder.

Det här är en bokserie jag verkligen hoppas får stor spridning bland våra unga.

Fånge i berget leder till mersmak och jag älskar det faktum att både ljudbok och tryckt bok är något utöver det vanliga. Production value kallas det. 4,5 av 5 pannkakor slutar vi på. Köp den åt era ungar!

Recension: Våroffer

Våroffer, av Maria Richardsson

Denna onsdag recenserar jag ännu en krimroman som trendar Storytel. Jag har insett att kriminalare är ganska trevliga att lyssna på i bilen. Det är lagom lättsmält och underhållande.

Vi saxar:

“För Martin är familjen viktigast av allt och när tillvaron rämnar kidnappar han i desperation höggravida Petra. Petra anmäls försvunnen och Lena Borell, kriminalinspektör på grova brott i Skövde, hinner knappt kopplas in förrän en kvinna hittas död. Är det Petra som de hittat, och finns det något samband med den femåriga flicka som precis försvunnit i samma område?
‘Våroffer’ handlar om det fruktansvärda i att förlora ett barn, men även om att passera alla gränser för att ställa allt tillrätta igen för den man älskar.”

Inläsning sköts av ljudboksveteranen Gunilla Leining, och hon är en fröjd att lyssna till.

Våroffer är Maria Richardsons debut i deckargenren och den har snabbt tagit sig upp på Storytels topplistor. Jag kan förstå det, för den är medryckande och spännande rakt igenom. Richardson har ett bra språk och fastnar inte onödiga haranger eller utdragna beskrivningar. Det är ganska rakt på och det gillar jag.

Handlingen i sig bjuder på något som åtminstone för mig framstår som lite nyskapande för genren (detta sagt utan att ha nött igenom alltför många deckare). Jag gillar bokens (och kommande bokserien?) huvudkaraktär Lena.

Däremot har jag faktiskt lite svårt att ta till mig själva premissen. Inte för att den i sig är direkt osannolik, men allt händer på tok för fort och framstår faktiskt som just osannolikt. Jag hade behövt mer uppbyggnad, mer djupdykning och mer psykologi bakom för att kunna köpa vissa karaktärers handlingar. Jag är lite skeptisk till boken under dess första halva då vissa saker känns väl konstruerade och, återigen, osannolika, men ju längre det puttrar på, desto mer köper jag det.

Våroffer är en bok som växer i mina ögon ju längre den håller på. Viss skepsis lättar och jag känner att detta är en bra etablering för att vidare lära känna Lena Borell & Co.

Våroffer slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: Blixtbarn

Blixtbarn, av David Renklint

Så har den äntligen kommit, boken med världens snyggaste omslag. Visst håller ni med? Blixtbarn är skriven av min Miramir-kollega herr Renklint. Tidigare recenserade jag hans korta skräckroman Järvflickan och på Storytel hittar ni även mysrysliga Det går en liten ängel som ljudbok.

Blixtbarn är en mörk bok skriven för ålder 9-12, så varför lyssnar jag på den kanske ni undrar? För att bra smak är något man föds med, den har ingen ålder.

Vi saxar från baksidan:

“UNDER EN FÖRÖDANDE STORM och det första åskovädret på evigheter träffas Eli av blixten. Huset hon bor i börjar brinna och hon förlorar såväl sina föräldrar som sin hand. Kvar finns bara en stump som ger ifrån sig en kraftfull strålning, och en svart röta som äter sig upp längs armen.
Samtidigt sker saker i världen runtomkring. Elis hemstad Pokol avfolkas snabbt. Isarna söderut smälter och marorna som legat infrusna tinar upp och vandrar norrut i stora flockar. De marar allt i sin väg – bara att snudda vid en mara räcker för att bli markysst och därmed gå förlorad.
I hopp om att bota stumpen beger sig Eli tillsammans med sin faster Glispa ut på ett farofyllt äventyr. De letar upp nekromanter och shamanister, jagas av nordulvar och tvingas gång på gång slåss mot marorna som blir allt fler. Det är en resa som tar dem till de mest avskyvärda platser, men också till de allra vackraste. Och deras uppdrag kommer snart att handla om långt mycket mer än att finna ett botemedel.

Blixtbarn är en modern och samtidigt tidlös saga, om kampen för överlevnad och en bättre värld.”

Som jag nämnde ovan så är detta en mörk och bitvis väldigt våldsam berättelse. En förbaskat fin blandning av steampunk, skräck och fantasy. Renklint har ett oerhört vackert utmejslat språk och han för handlingen framåt i ett tempo som jag tror tilltalar unga (det tilltalar åtminstone mig och jag är inte lättflirtad).

Hade jag själv haft barn i åldern 9-12 så hade detta varit en bok jag genast velat visa dem – och i den åldern hade jag själv garanterat älskat den, för den innehåller allt det där som en blivande klassiker ska göra. En stark och häftig huvudkaraktär, intressanta och tilltalande bikaraktärer, en spännande värld och en kamp mellan gott och ont. Det sistnämnda är något som ofta kan te sig lite väl klyschigt, men jag tycker att Renklint navigerar förbi tråkiga fallgropar.

Dialogen känns också autentisk och väl genomtänkt.

En annan sak jag fullkomligt älskar med boken är hur författaren gestaltar karaktärerna.  Jag känner igen mitt eget författarskap i hans kvinnoporträtt. Att man ens behöver uppmärksamma en sån sak är i sig sorgligt, men ack så verkligt. Alla Renklints karaktärer är starka, skithäftiga och självklara.

Ella Schartner gör också ett fantastiskt jobb med inläsningen. En liten rolig detalj: Jag lyssnar ofta på böckerna i 1.5 x hastighet och det fick uttalet av en av bokens karaktärer att låta som “Bäjbää”. Detta ledde till ett antal små skrattanfall i bilen med meningar som “Bäjbää. Min sol.”

Som ni förstår så gillar jag det här väldigt mycket och jag rekommenderar alla som har barn i slukaråldern att trycka upp den här boken i deras ansikten.

Blixtbarn är en fullträff och troligen en blivande klassiker. 5 av 5 pannkakor bildar pannkakstårta.

 

Recension: Förstfödd

Förstfödd, av Johannes Selåker och Joni Nykänen

Förstfödd är författarduons debut och första delen i en tilltänkt serie. Det är en spänningsroman som enligt förhandsinfo går i samma andra som Fargo och True Detective. Förstnämnda film/serie tyder alltså på en kriminalare med utflippade karaktärer, oväntade vändningar och säregen dialog (både serien och filmen ifråga finns på min topplista, så att likna boken vid dem är att lova mycket.

Saxat:

“Flera mord äger rum i den lilla orten Bruksfallet 2019. Ett äldre par kämpar för att rädda sitt äktenskap, när dottern Aino oväntat återvänder till byn.

Plötsligt pekar spåren efter mördaren mot den tragiska natten för sju decennier sedan, när en hel by förintades. Ska släktmysteriet utplåna familjen för gott den här gången?”

Jag börjar med uppläsningen. Det är Stefan Sauk som står för denna (igen, känns som att jag hört hans röst i högtalarna ett halvår i streck). Han sköter sig bra. Jag gillar hans sätt att tillföra nerv till handlingen, dock blir jag ofta lite småtrött på hans karaktärsgestaltningar. Här tycker jag dock att han gör det mer återhållsamt än i vissa andra böcker och det är jag tacksam för.

Boken i övrigt då? Blir det några Fargo-vibbar? Nja. Inte så värst, kanske.  När jag till en början läser om att den ska innehålla trevliga saker som spontan självantändning blir jag genast intresserad. Det är helt klart något nytt under solen. Dialogen tycker jag att författarna fått till riktigt bra och boken genomsyras av ett ofta ganska klipskt berättarsätt. Språket flyter för det mesta på även om jag stör mig på en hel del krångliga meningar som missats av redaktören. Det är en liten detalj i sig, men för ett kaxigt och seriöst bokförlag som Bokfabriken tycker jag ändå att det passerar några tveksamma formuleringar för mycket.

Jag tror i slutändan att jag gillar idén bakom boken mer än det faktiska innehållet. Ja. Den är välskriven och actionfylld. Det finns inget utrymme för långsamma partier och den är inte utdraget lång. Många plus på min lista där. Men det finns saker som skaver. Trots korta kapitel, bra fart och mycket som händer så tappar jag liksom ändå intresset bitvis. Handlingen engagerar mig aldrig riktigt på allvar och jag tror det beror bitvis på att den känns lite vilsen. Som om författarna inte riktigt är överens om vad de egentligen vill berätta. Bitvis får jag en känsla av att delar av denna snarare borde ingå i del två i bokserien, som om något i bakgrunden saknas. Kanske beror det på något i själva samarbetet bakom boken och får mig att inse att det är ganska vanligt förekommande problem. Två författare som ska samarbeta och dra lika många strån till stacken och hålla balansen boken igenom… Det är ingen lätt match.

Ett annat problem är att jag inte riktigt känner något för karaktärerna. Det är många karaktärer som passerar revy och jag tycker inte att man kommer någon av dem särskilt nära.

Vissa scener sticker ju dock ut. Det som sker på Stegrande ponnyn är lite extra pulshöjande, snyggt iscensatt och, inte minst, innehåller en del roliga smådetaljer. Den karaktär jag nog gillar mest är en viss gammal herre som dyker upp framåt slutet. En extremt hänsynslös och målmedveten gammal finne. I hans del av berättelsen får vi även en så kallad cameo av en annan välkänd gammal herre. Det blir lite småkomiskt, lite publikfrieri och jag ska ärligt säga att i slutändan inte kan bestämma mig för om greppet är genialiskt eller bara billigt. Troligen det förstnämnda i och med att det stannar kvar i minnet.

Så. Avslutningsvis. Jag är lite kluven inför detta. Språket och spänningen sitter. Karaktärer och intrig fungerar inte lika bra i min mening, men det är högst personligt och går dessutom att slipa till inför kommande böcker. Både plus och minus, men jag kommer definitivt att hålla koll på de här två författarna framöver (och som debuterande författare förra året har jag själv också dragits med många av de negativa punkter jag slagit ned på här).

Förstfödd är en intressant debut och lovar gott för framtiden. 3,5 av 5 pannkakor.

 

 

Recension: Skuggfödd

Skuggfödd, av Markus Sköld

Sköld är en författare jag bekantat mig med några gånger tidigare (en trevlig prick utanför bokens värld också, för övrigt, bara en sån sak). Mina favoriter bland hans tidigare verk är sci-fi-skräck-novellen Det svarta molnet och vampyrromanen Där ute i mörkret. Det här är alltså hans senaste skräckvision.

“Bostadsområdet “Värster” ska jämnas med marken, men inte innan alla boende har flyttat ut. Patrick “Pricken” Persson är sist kvar och när husen står tomma börjar ventilationen ge ifrån sig mystiska ljud – nästan som att något kryper runt där inne. Dessutom har han en stark känsla av att skuggorna utanför rör sig. En känsla som förstärks när bekanten Oscar ser samma sak under en fest. Båda två kan väl inte ha inbillat sig?

Vad ingen vet är att Oscars lillebror Isak har gjort en fasansfull upptäckt i ett av husens källare – eller att vännen Milla ritar mystiska teckningar som hon inte kommer ihåg efteråt. När en man från stadens äldreboende en natt försvinner spårlöst står det klart att ingen längre är säker efter mörkrets inbrott. ”

Uppläsning görs av Lisa Carlehed och jag tycker att hon fungerar bra. Jag kan störa mig på vissa rent dialektala företeelser i hennes tal, men hon har rätt inlevelse och bra tempo.

Det här visar sig vara en riktigt trevlig liten skräckroman. Bra längd, rappt berättad och lite obehaglig. Och när jag skriver lite så bör tilläggas att jag aldrig skräms av böcker, så är ni mer lättskrämda än så lär ni ha en ren liten skräckpärla i denna!

Jag gillar Skölds sätt att föra handlingen framåt, karaktärerna är intressanta nog och dialogen känns autentisk. Faktum är att det enda jag på rak arm kan slå ner på är att en bitvis väldigt frekvent användning av ordet “ventilationen” hade mått bra av lite omskrivning.  Och det förstår ni som läser att har jag inget värre än så att säga om innehållet så gillar jag boken riktigt mycket.

Och när vi ändå nämnt ventilation – Jag har alltid förespråkat att ventilationskanaler, främst frånluften, bör rensas ungefär vart tionde år. Så hör av er till mig för en offert om ni hör väsanden som ekar eller ser armar som sträcker sig ut genom ventilationsgallren.

Skuggfödd är en trevlig bok för er som är sugna på bra skräck. 4 av 5 pannkakor får den.

 

Recension: Vindens skugga

Vindens skugga, av Carlos Ruiz Zafón

Peter vs. Moderna klassiker del 1. Ni vet när man ser en film, eller läser/lyssnar på en bok som blivit höjd till skyarna och inte alls känner sig övertygad? Det är ett fenomen jag upplever ganska ofta. En av mina närmre föreslog Vindens skugga för ett par månader sen. Den har snabbt kommit att kallas för en modern klassiker och merparten av det jag läst om den (efter att ha lyssnat på boken kan tilläggas!) tyder på att det är en bok man bör älska.

Så?

“Daniel Sempere är 10 år när hans pappa tar honom med till De bortglömda böckernas gravkammare i Barcelonas gamla stad. Där hittar han romanen Vindens skugga av den bortglömde författaren Julián Carax och slukar den under en natt. Daniel blir fullkomligt besatt av både boken och av dess mystiske författare.

Sökandet efter svaren på alla gåtor som omger boken och Julián Carax kommer att påverka Daniels liv för all framtid. Varför har någon ansträngt sig så för att sopa igen alla spår efter Julián Carax? Varför bevakar den sadistiske kommissarien Fumero varje steg Daniel tar? Och varför börjar Daniels eget liv alltmer påminna om Julián Caraxs?”

Jag kan börja med att nämna inläsningen, vilken Jonas Karlsson svarar för. Jonas är en av mina favoritskådespelare och han är en duktig inläsare. I det här fallet upplever jag honom dock extremt sävlig. Hade jag inte ökat hastigheten på uppläsningen så skulle jag lika gärna ha kunnat använda denna ljudbok som insomningshjälp. Tyvärr.

I övrigt då? Vindens skugga är en oerhört vackert skriven roman. Språket är underbart nyanserat och miljöskildringarna fantastiska. Faktum är att flytet i språket nog är bokens största behållning och det som håller mig kvar – Även om det emellanåt kan framstå som väl pompöst, men vad gör det? Persongalleriet då? Det är en hel drös med karaktärer som passerar revy under bokens speltid på 19 timmar. Emellanåt händer det att jag blandar ihop vissa och det kan bero på att en del av dem tycks skrivna något identitetslöst. En sak jag upplever väldigt tråkig är uppdelningen mellan kvinnligt och manligt. Merparten av bokens “viktiga” och genomtänkta karaktärer är, just det – manliga, medan en stor del av boken innehåller kvinnoporträtt som nästan enbart utgörs av morsor, systrar, kärleksintressen eller prostituerade. “Det är den typen av berättelse”, eller jag kanske är för petig? Oavsett så finner jag det tråkigt.

Handlingen i sig är även den på tok för tunn för bokens längd, men även detta är ytterst personligt. Handlingen är endast en del av bokens behållning, karaktärernas resa, utveckling och interaktion en annan stor del, jag vet.

Men så är det. Jag blir väldigt lätt ofokuserad och tappar intresset när en bok liksom puttrar på utan att handlingen tar större kliv framåt, utan större mått av spänning. Faktum är att det är först framåt sista tre-fyra timmarna som spänningen kommer igång, och det är lite försent.

Nej. Vindens skugga är inte riktigt min typ av roman, klassiker eller ej. Den ÄR fantastiskt välskriven och det är i slutändan dess stora behållning. Jag kan absolut se vad som gör att folk faller för Zafóns epos, men jag övertygas inte.

Vindens skugga landar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Musikpensionatet

Musikpensionatet, av Kristina Suomela

Jag ska börja med att säga att jag blir glad av den här boken. Inte enbart för innehållet i sig, utan för att jag tycker att det är spännande att följa författare som breddar sig och prövar olika genrer (som undertecknad själv). Jag har tidigare lyssnat på (och recenserat i bloggen) Suomelas historiska thriller Karne, om häxprocessen i Sverige, samt diverse noveller från olika antologier.

Bredden visar sig även där, då vi bjudits på allt ifrån just häx-thriller till skräck och romantik. Jag föredrar författare som inte fastnar i fack och skriver en och samma genre. Inget fel i sig, missförstå mig rätt, men att bredda visar på en mångfacetterad palett som jag uppskattar.

Vi saxar från handlingen:

“Alexandra har alltid älskat musiken, älskat att spela, och vid ung ålder kämpat sig till en plats i en väl ansedd orkester. Men så börjar allting plötsligt falla samman. Inspirationen vill inte infinna sig och när Alexandra kommer på sin älskare Patrik med en annan kvinna får hon nog.

Utan att tänka efter bokar hon en resa till en liten alpby i Schweiz, men när hon kommer fram till den pittoreska byn möts hon av en sorglig verklighet. Skidliftarna står stilla, hotellen tomma och de enda som besöker byns restaurang är invånarna själva. Turisterna har sedan länge slutat komma och gatorna ligger öde. Kan Alexandra göra något för att hjälpa den lilla byn och samtidigt hitta tillbaka till sig själv?”

Nu ska jag följa inledningen av recensionen med något av en motsägelse, för det är ju nämligen så att jag har lite svårt för feelgood. Undantag finns naturligtvis. Mitt största problem med genren är rent personligt – Bristen på spänning. Det behöver dock inte vara något negativt och jag tycker faktiskt att Musikpensionatet fungerar riktigt bra. Även för mig. Berättelsen om hur Alexandra och hennes nya vänner får liv i den sömniga schweiziska alpbyn är riktigt, riktigt mysig och det är något med den typen av berättelse som gör mig lite glad. Berättelsen kanske följer Feelgood-mall A, men vad gör det?Kärlekshistorien i centrum gör inte särskilt mycket för mig och jag upplever möjligen att det går lite fort  i svängarna kring triangeldramat (främst upplever jag vändningen där Alexandra går från att störa sig lite på en viss karaktär till att falla för honom sker lite väl snabbt och omotiverat). De kärlekshistorier jag upplever varmare är faktiskt de runt omkring – Den halvvilsna brodern som lyckats träffa jackpot i Jonas, den sorgsne restaurangägaren som får en ny livsgnista i form av en ny bekantskap.

Men åter till alpbyn och dess blomstring, bokens riktiga hjärta. Jag får osökt lite minnesbilder av en ung Peter som bygger nöjesfält i Rollercoaster Tyccon och förnöjt ser på datorskärmen medan besökarna väller in. Man blir liksom glad. Dessutom tycker jag att boken har en längd som rättfärdigas väl – Den är precis så lång som den behöver vara för att förmedla berättelse och känsla.

Något som dock stör upplevelsen är, dessvärre, inläsningen. Vanligtvis kör jag mina ljudböcker i Storytel på 1.5x hastighet för att jag annars upplever det på tok för sävligt (oavsett bok, kan tilläggas), i det här fallet får jag dock öka till 1.75x. Amandra Krüger som inläsare är en ny bekantskap för mig, dock är hon allt annat än nybörjare i sitt gebit. Till en början fungerar det utan problem, men jag upplever att hon sviktar och ofta läser lite väl mekaniskt och delar upp meningarna märkligt. Till hennes försvar har jag hört, och själv upplevt, att feelgood är en genre som kan vara svår att läsa med inlevelse.

Musikpensionatet är en mysig berättelse som förtjänar sina 3,5 av 5 pannkakor. Nu blev jag sugen på att återuppbygga ett alpsamhälle…

Till startsidan