Ingen lämnas kvar, av Dag Öhrlund
Detta är den femte romanen om den buttre poliskommissarien Ewert Truut. Jag har följt serien med något stigande intresse för Öhrlund gör ett gediget arbete med att utveckla denna karaktär i sviten såhär långt.
Vi saxar:
“Tre kvinnor utan synlig koppling till varandra hittas mördade med olika metoder. Kan det trots allt röra sig om samma gärningsman? Kommissarie Ewert Truut får alla fallen på sitt bord och försöker hitta ett mönster. Han kämpar mot klockan och oförstående chefer, samtidigt som han ska förlösa kattungar, vara farfar, fundera över sitt förhållande och handskas med en ny medarbetare som visar sig vara både miljöpartist och vegan.
Av en tillfällighet står sanningen plötsligt klar för honom han jagar en mycket ovanlig mördare som måste stoppas innan ännu ett offer faller. Ewerts arbete slutar med en hetsig jakt på den stekheta spanska solkusten, där han håller på att råka riktigt illa ut.”
Jag har tidigare uttryckt att jag kan uppleva de här böckerna som lite “gubbiga”, men det är en högst personlig sak. Jag kan helt enkelt störa mig på att kvinnorna sexualiseras bitvis nästan överdrivet mycket, men det är något som förefaller betydligt mer nedtonat i denna femte del.
En annan sak som däremot också hänger kvar från tidigare delar (och tidigare Öhrlund-böcker överlag) är en förmåga till repetition. Dels lägger man allt som oftast in korta resuméer av tidigare händelser, vilket både kan anses behövligt men ibland kanske ta upp onödig plats. Det förekommer dock även mycket annan onödig repetition i form av upprepade tankegångar som mest känns som missat i korrekturen.
Truut är fortsatt intressant att följa, men jag måste erkänna att jag i denna femte del tycker att det känns lite urvattnat. Historien maler liksom på. Intrigen är inte lika intressant eller rafflande som i tidigare (främst fjärde delen tyckte jag var extra spännande). Inte heller de övriga karaktärernas resor bjuder på särskilt mycket även om jag gillar dem – även den nytillkomna veganen är småtrevlig att lära känna.
Nej, det känns som att man simmar i lite väl bekanta vatten och låter Truut långsamt närma sig en pension – måhända är det även tanken i och med Öhrlund nystartade bokserie om en viss kvinnlig domare där första delen var riktigt lovande.
Inläsning sköts i vanlig ordning av herr Sauk och han sköter sig fint. Jag har ibland kunnat störa mig på hans sätt att göra olika karaktärer, men här finner jag inte störningsmoment. Jag gillar hans sätt att framställa Truut – det är små pauser, små harklingar som ger honom lite mer liv.