Musikpensionatet, av Kristina Suomela
Jag ska börja med att säga att jag blir glad av den här boken. Inte enbart för innehållet i sig, utan för att jag tycker att det är spännande att följa författare som breddar sig och prövar olika genrer (som undertecknad själv). Jag har tidigare lyssnat på (och recenserat i bloggen) Suomelas historiska thriller Karne, om häxprocessen i Sverige, samt diverse noveller från olika antologier.
Bredden visar sig även där, då vi bjudits på allt ifrån just häx-thriller till skräck och romantik. Jag föredrar författare som inte fastnar i fack och skriver en och samma genre. Inget fel i sig, missförstå mig rätt, men att bredda visar på en mångfacetterad palett som jag uppskattar.
Vi saxar från handlingen:
“Alexandra har alltid älskat musiken, älskat att spela, och vid ung ålder kämpat sig till en plats i en väl ansedd orkester. Men så börjar allting plötsligt falla samman. Inspirationen vill inte infinna sig och när Alexandra kommer på sin älskare Patrik med en annan kvinna får hon nog.
Utan att tänka efter bokar hon en resa till en liten alpby i Schweiz, men när hon kommer fram till den pittoreska byn möts hon av en sorglig verklighet. Skidliftarna står stilla, hotellen tomma och de enda som besöker byns restaurang är invånarna själva. Turisterna har sedan länge slutat komma och gatorna ligger öde. Kan Alexandra göra något för att hjälpa den lilla byn och samtidigt hitta tillbaka till sig själv?”
Nu ska jag följa inledningen av recensionen med något av en motsägelse, för det är ju nämligen så att jag har lite svårt för feelgood. Undantag finns naturligtvis. Mitt största problem med genren är rent personligt – Bristen på spänning. Det behöver dock inte vara något negativt och jag tycker faktiskt att Musikpensionatet fungerar riktigt bra. Även för mig. Berättelsen om hur Alexandra och hennes nya vänner får liv i den sömniga schweiziska alpbyn är riktigt, riktigt mysig och det är något med den typen av berättelse som gör mig lite glad. Berättelsen kanske följer Feelgood-mall A, men vad gör det?Kärlekshistorien i centrum gör inte särskilt mycket för mig och jag upplever möjligen att det går lite fort i svängarna kring triangeldramat (främst upplever jag vändningen där Alexandra går från att störa sig lite på en viss karaktär till att falla för honom sker lite väl snabbt och omotiverat). De kärlekshistorier jag upplever varmare är faktiskt de runt omkring – Den halvvilsna brodern som lyckats träffa jackpot i Jonas, den sorgsne restaurangägaren som får en ny livsgnista i form av en ny bekantskap.
Men åter till alpbyn och dess blomstring, bokens riktiga hjärta. Jag får osökt lite minnesbilder av en ung Peter som bygger nöjesfält i Rollercoaster Tyccon och förnöjt ser på datorskärmen medan besökarna väller in. Man blir liksom glad. Dessutom tycker jag att boken har en längd som rättfärdigas väl – Den är precis så lång som den behöver vara för att förmedla berättelse och känsla.
Något som dock stör upplevelsen är, dessvärre, inläsningen. Vanligtvis kör jag mina ljudböcker i Storytel på 1.5x hastighet för att jag annars upplever det på tok för sävligt (oavsett bok, kan tilläggas), i det här fallet får jag dock öka till 1.75x. Amandra Krüger som inläsare är en ny bekantskap för mig, dock är hon allt annat än nybörjare i sitt gebit. Till en början fungerar det utan problem, men jag upplever att hon sviktar och ofta läser lite väl mekaniskt och delar upp meningarna märkligt. Till hennes försvar har jag hört, och själv upplevt, att feelgood är en genre som kan vara svår att läsa med inlevelse.