Vindens skugga, av Carlos Ruiz Zafón
Peter vs. Moderna klassiker del 1. Ni vet när man ser en film, eller läser/lyssnar på en bok som blivit höjd till skyarna och inte alls känner sig övertygad? Det är ett fenomen jag upplever ganska ofta. En av mina närmre föreslog Vindens skugga för ett par månader sen. Den har snabbt kommit att kallas för en modern klassiker och merparten av det jag läst om den (efter att ha lyssnat på boken kan tilläggas!) tyder på att det är en bok man bör älska.
Så?
“Daniel Sempere är 10 år när hans pappa tar honom med till De bortglömda böckernas gravkammare i Barcelonas gamla stad. Där hittar han romanen Vindens skugga av den bortglömde författaren Julián Carax och slukar den under en natt. Daniel blir fullkomligt besatt av både boken och av dess mystiske författare.
Sökandet efter svaren på alla gåtor som omger boken och Julián Carax kommer att påverka Daniels liv för all framtid. Varför har någon ansträngt sig så för att sopa igen alla spår efter Julián Carax? Varför bevakar den sadistiske kommissarien Fumero varje steg Daniel tar? Och varför börjar Daniels eget liv alltmer påminna om Julián Caraxs?”
Jag kan börja med att nämna inläsningen, vilken Jonas Karlsson svarar för. Jonas är en av mina favoritskådespelare och han är en duktig inläsare. I det här fallet upplever jag honom dock extremt sävlig. Hade jag inte ökat hastigheten på uppläsningen så skulle jag lika gärna ha kunnat använda denna ljudbok som insomningshjälp. Tyvärr.
I övrigt då? Vindens skugga är en oerhört vackert skriven roman. Språket är underbart nyanserat och miljöskildringarna fantastiska. Faktum är att flytet i språket nog är bokens största behållning och det som håller mig kvar – Även om det emellanåt kan framstå som väl pompöst, men vad gör det? Persongalleriet då? Det är en hel drös med karaktärer som passerar revy under bokens speltid på 19 timmar. Emellanåt händer det att jag blandar ihop vissa och det kan bero på att en del av dem tycks skrivna något identitetslöst. En sak jag upplever väldigt tråkig är uppdelningen mellan kvinnligt och manligt. Merparten av bokens “viktiga” och genomtänkta karaktärer är, just det – manliga, medan en stor del av boken innehåller kvinnoporträtt som nästan enbart utgörs av morsor, systrar, kärleksintressen eller prostituerade. “Det är den typen av berättelse”, eller jag kanske är för petig? Oavsett så finner jag det tråkigt.
Handlingen i sig är även den på tok för tunn för bokens längd, men även detta är ytterst personligt. Handlingen är endast en del av bokens behållning, karaktärernas resa, utveckling och interaktion en annan stor del, jag vet.
Men så är det. Jag blir väldigt lätt ofokuserad och tappar intresset när en bok liksom puttrar på utan att handlingen tar större kliv framåt, utan större mått av spänning. Faktum är att det är först framåt sista tre-fyra timmarna som spänningen kommer igång, och det är lite försent.
Nej. Vindens skugga är inte riktigt min typ av roman, klassiker eller ej. Den ÄR fantastiskt välskriven och det är i slutändan dess stora behållning. Jag kan absolut se vad som gör att folk faller för Zafóns epos, men jag övertygas inte.