Förstfödd, av Johannes Selåker och Joni Nykänen
Förstfödd är författarduons debut och första delen i en tilltänkt serie. Det är en spänningsroman som enligt förhandsinfo går i samma andra som Fargo och True Detective. Förstnämnda film/serie tyder alltså på en kriminalare med utflippade karaktärer, oväntade vändningar och säregen dialog (både serien och filmen ifråga finns på min topplista, så att likna boken vid dem är att lova mycket.
Saxat:
“Flera mord äger rum i den lilla orten Bruksfallet 2019. Ett äldre par kämpar för att rädda sitt äktenskap, när dottern Aino oväntat återvänder till byn.
Plötsligt pekar spåren efter mördaren mot den tragiska natten för sju decennier sedan, när en hel by förintades. Ska släktmysteriet utplåna familjen för gott den här gången?”
Jag börjar med uppläsningen. Det är Stefan Sauk som står för denna (igen, känns som att jag hört hans röst i högtalarna ett halvår i streck). Han sköter sig bra. Jag gillar hans sätt att tillföra nerv till handlingen, dock blir jag ofta lite småtrött på hans karaktärsgestaltningar. Här tycker jag dock att han gör det mer återhållsamt än i vissa andra böcker och det är jag tacksam för.
Boken i övrigt då? Blir det några Fargo-vibbar? Nja. Inte så värst, kanske. När jag till en början läser om att den ska innehålla trevliga saker som spontan självantändning blir jag genast intresserad. Det är helt klart något nytt under solen. Dialogen tycker jag att författarna fått till riktigt bra och boken genomsyras av ett ofta ganska klipskt berättarsätt. Språket flyter för det mesta på även om jag stör mig på en hel del krångliga meningar som missats av redaktören. Det är en liten detalj i sig, men för ett kaxigt och seriöst bokförlag som Bokfabriken tycker jag ändå att det passerar några tveksamma formuleringar för mycket.
Jag tror i slutändan att jag gillar idén bakom boken mer än det faktiska innehållet. Ja. Den är välskriven och actionfylld. Det finns inget utrymme för långsamma partier och den är inte utdraget lång. Många plus på min lista där. Men det finns saker som skaver. Trots korta kapitel, bra fart och mycket som händer så tappar jag liksom ändå intresset bitvis. Handlingen engagerar mig aldrig riktigt på allvar och jag tror det beror bitvis på att den känns lite vilsen. Som om författarna inte riktigt är överens om vad de egentligen vill berätta. Bitvis får jag en känsla av att delar av denna snarare borde ingå i del två i bokserien, som om något i bakgrunden saknas. Kanske beror det på något i själva samarbetet bakom boken och får mig att inse att det är ganska vanligt förekommande problem. Två författare som ska samarbeta och dra lika många strån till stacken och hålla balansen boken igenom… Det är ingen lätt match.
Ett annat problem är att jag inte riktigt känner något för karaktärerna. Det är många karaktärer som passerar revy och jag tycker inte att man kommer någon av dem särskilt nära.
Vissa scener sticker ju dock ut. Det som sker på Stegrande ponnyn är lite extra pulshöjande, snyggt iscensatt och, inte minst, innehåller en del roliga smådetaljer. Den karaktär jag nog gillar mest är en viss gammal herre som dyker upp framåt slutet. En extremt hänsynslös och målmedveten gammal finne. I hans del av berättelsen får vi även en så kallad cameo av en annan välkänd gammal herre. Det blir lite småkomiskt, lite publikfrieri och jag ska ärligt säga att i slutändan inte kan bestämma mig för om greppet är genialiskt eller bara billigt. Troligen det förstnämnda i och med att det stannar kvar i minnet.
Så. Avslutningsvis. Jag är lite kluven inför detta. Språket och spänningen sitter. Karaktärer och intrig fungerar inte lika bra i min mening, men det är högst personligt och går dessutom att slipa till inför kommande böcker. Både plus och minus, men jag kommer definitivt att hålla koll på de här två författarna framöver (och som debuterande författare förra året har jag själv också dragits med många av de negativa punkter jag slagit ned på här).
Förstfödd är en intressant debut och lovar gott för framtiden. 3,5 av 5 pannkakor.