Månad: april 2020

Trädens hemliga liv, av Peter Wohlleben

Till att börja med: Vilket trevligt förnamn. Peter. Det ligger liksom bra på tungan.

Efter att ha lyssnat på rosade Ålevangeliet gladde det mig att se att även denna naturälskarbok kommit ut på ljud.

Inläsning står Ola Isedal för och på den fronten har jag intet att klaga på.

“I skogen finns ett liv som är helt okänt för oss. Där pågår fantastiska saker: träden kommunicerar med varandra. De tar hand om både varandras avkomma och om gamla och drabbade grannar, de har känslor och minnen. Otroligt? Kanske. Men sant.

Skogvaktare Peter Wohlleben berättar fascinerande om oväntade och extraordinära förmågor hos träden. Han citerar de senaste vetenskapliga rönen och kombinerar dem med sina personliga erfarenhet av naturen, vilket skapar nya spännande insikter. Vi kanske tror att vi vet det mesta om skogen och känner till allt om träden. Men den som tar del av Trädens hemliga liv kommer att gå ut i naturen med helt nya kunskaper och ögon.”

Det ska ju sägas direkt att detta är något väldigt speciellt. Träd är fantastiska varelser. Just det. Varelse. Inte växter. Det är väl vida känt att dessa skapelser känner och kommunicerar. Själv älskar jag att röra mig i skogen – en promenad i friska luften, omgärdad av träda och vacker natur, har hjälpt mig ur många knepiga manussituationer.

På detta plan är Trädens hemliga liv oerhört fascinerande. Vi får fin inblick i den fantastiska natur som ligger oss så nära (och som vi så obarmhärtigt förstör). Det är fel att dra paralleller till Ålevangeliet då den bjuder på mer äventyr och skönlitterära tag medan detta är en “ren” faktabok. Men det är ändå där någonstans det faller lite. Som ämne – superintressant och fascinerande. Som åtta timmar lång ljudbok tenderar det dock mellan varven att bli lite monotont. Och kanske beror det helt enkelt på att just detta är en bok jag hade mått bättre av att läsa. Eller lyssna på under “rätt” omständigheter. Bra är det, hur som.

Som ämne en solklar femma, men som helhetsbetyg blir Trädens hemliga liv emellanåt lite monoton och slutar därför på en überstark 3 av 5 pannkakor.

När himlen faller ner, av Johan Ripås

Ripås känner de flesta av oss igen som Afrikakorrespondent på SVT. Det här är min första bekantskap med honom som författare.  Han har även skrivit spänningsroman och uppväxtskildring.

“Vi hade precis bestämt oss för att flytta från Johannesburg till Kapstaden, bli kvar i Sydafrika och släppa taget om Sverige.

Men i den eviga solens land blev vår yngste son alltmer blek och torr om läpparna. En otäck känsla växte inom mig att något allvarligt hade drabbat honom. Tio dagar senare satt hela familjen förtvivlad på Karolinska sjukhusets barncanceravdelning i Stockholm. Vi hade evakuerats till Sverige av SOS International. Allt vi ägde i Sydafrika var sålt och barnen hade fått sluta i sin skola.

Istället för vår drömda tillvaro i Kapstaden fick vi ställa in oss på att gå igenom flera år av cellgifter för vår son. Allt hade fallit ihop.

Ibland har jag kommit på mig själv med att leva mitt liv genom att kika nuet över axeln och spana mot en diffus punkt i framtiden. Jag tror att det är vanligt att människor gör så trots att livet pågår just nu. Att försöka finna mening i stunden må vara ett slitet uttryck, men har vi egentligen något val?

Den här boken handlar om att vi människor aldrig är mer än ett samtal eller ett besked bort från att precis allt förändras. Oavsett vilka vi är, var vi befinner oss eller vilka planer vi har för livet.”

Det här är en välskriven, jobbig och ytterst personlig bok. En berättelse om något av det värsta en förälder någonsin kan ställas inför. Livsavgörande händelser som obarmhärtigt förändrar allt på ett ögonblick. Det är bitvis jobbigt att lyssna på, och då är jag inte ens förälder själv. Att försöka leva sig in i hur det känns att få den där mentala smockan och försöka hålla balansen trots att världen vänts upp och ned är omvälvande.

Att Johan sedan valt att låna ut sin egen röst för inläsningen ger det hela ännu en dimension. Det är naket, utlämnande, vackert och – tack och lov för det – hoppfullt! Nej. Det är alltså ingen snyftarhistoria, utan snarare en stärkande berättelse om att vara stark när världen rämnar.

Det här är en bok som berör på djupet. Jag rekommenderar den å det varmaste. Det enda som egentligen skaver är att nyckelpersonerna i berättelsen inte benämns vid namn utan enbart med dess första bokstav. Det är absolut inget som förstör, och jag har full förståelse för integriteten i det hela. I en så pass utlämnande och stark bok är det dock ett grepp som får det hela att kännas lite mindre personligt.

Allt som allt: Lyssna på, eller läs, denna vackra berättelse.

När himlen faller ner förtjänar sina 4,5 av 5 pannkakor.

 

Patrioterna, av Pascal Engman

Jag har läst Pascal Engmans litterära verk baklänges. Min första bekantskap var Råttkungen, en spänningsroman jag gillade väldigt mycket. Jag följde upp den med Eldslandet, som jag gillade, om än inte lika mycket.

Nu kom alltså turen till Patrioterna, Engmans debut från 2017.

Copy + paste från baksidestexten:

“Oron sprider sig på Stockholms nyhetsredaktioner efter mordet på en kvinnlig journalist. Medarbetare som vant sig vid att dagligen få ta emot hot fruktar nu för sina liv. Den unga Madeleine Winther på Nyhetsbladet har dock siktet inställt på något helt annat. Hon vet precis hur hon ska ta sig framåt i karriären och nu är hon på väg att göra ett rejält scoop. Carl Cederhielm har lovat dyrt och heligt att skydda landet mot fiender. Han och hans båda medsvurna har satt samman en lista med tio namn. De ska hämnas dem som inte själva kan hämnas. I ett land långt bort längtar en man hem till Sverige. Invånarna i den lilla staden är rädda för honom, han som arbetar som livvakt åt den vapen- och narkotikasmugglande ryssen. Snart kommer deras liv att vävas samman och Sverige vakna upp till en ny, skoningslös verklighet. För Carl Cederhielm är dock uppdraget långt ifrån slutfört. Det är dags att eliminera nästa person på listan. ”

Samtliga tre (till dags datum) Engman-romaner har gemensamma nämnare. Bland annat att de tar upp väldigt aktuella ämnen, vilket gör dem lätta att ta till sig. Språket är en annan sak. Pascal skriver väldigt bra och utan onödiga detaljer. Det är snabba beskrivningar, oftast korta kärnfulla meningar som tillför extra glöd till spänningen.

Som jag nämnde i början så gillar jag Pascals senare böcker, främst Råttkungen, som var riktigt tät och obehaglig. På sätt och vis tycker jag dock snäppet bättre om Patrioterna. De är bra på olika sätt.

Det Råttkungen vinner i styrka är Vanessa Frank. Jag tyckte att hon bitvis kändes skitnödigt stöddig i Eldslandet, men långt mer balanserad och cool i Råttkungen. Henne gillar vi. Tempot i romanen upplevde jag dock som något långsammare.

Patrioterna upplever jag något rappare och tätare. Här är det verkligen spänning och action från början till slut. Ämnet i sig är också riktigt spot-on och dagsaktuellt (även nu, tre år senare). Däremot kanske jag inte får riktigt samma känsla för huvudkaraktärerna i debuten. Inte för att det stör på något sätt, men Vanessa är en stöddig kvinna helt i min smak.

Jag kan väl känna att intrigen i Patrioterna kanske eskalerar lite väl fort eller extremt, vilket tullar litegrann på inledande känsla av svärta och obehaglig realism. Men det är ett förlåtande tramp på realismens tår när vi bjuds på sådan pulsförhöjande spänning.

Stefan Sauk står för inläsningen. Favorit hos många, avskydd av andra. Personligen gillar jag karl’n skarpt, även om jag ibland kan tröttna på testosteronet i hans röst eller de där passagerna med “invandrarsvenska”.

En sak är helt säker: Vi kommer att få se och höra mycket mer av Pascal Engman. Tack och lov för det.

Patrioterna är en riktigt imponerande debut och förtjänar sina 4 av 5 pannkakor.

 

Koka björn, av Mikael Niemi

Niemis författarskap stiftade jag först bekantskap med när han släppte sin Populärmusik från Vittula, som även filmatiserades.

Jag minns att jag tyckte att den var rolig, men i övrigt sviker minnet.

Koka björn har jag hört prisas av många och jag kan förstå det.

Om boken, som inte är en kokbok:

“Det var prosten som gjorde fyndet. En bra bit ute i det sviktande kärret gav han ifrån sig en genomträngande busvissling, som han lärt sig under sin tonårstid i Kvikkjokk. Jag skyndade mig genast åt hans håll. Vattnet var kolsvart, över ytan stack en stör upp. Prosten grep tag och vickade på den. I det mörka slammet vajade något ljust, något som liknade hö. Sedan, till min outsägliga fasa, insåg jag att det var hår. Det är sommaren 1852 i byn Kengis i nordligaste Sverige. Prostens andliga väckelse drabbar samer och tornedalingar med oanad kraft. Samtidigt försvinner en vallpiga i de djupa skogarna. Snart drar folket ut i jakten på den slagbjörn som man tror härjar. Men prosten fruktar att det är en långt värre dråpare som går lös. Tillsammans med samepojken Jussi finner prosten spår av den ondska som tränger sig allt närmare prosten och snart hotar att krossa hela väckelsen. ”

Vi börjar med den enkla biten. Inläsningen, vilken Niemi själv står för. Och tur är väl det, för han passar perfekt. Det tillför ju helt klart en extra dimension till boken när den berättas med rätt dialekt. Jag gillar det skarpt.

Innehållet då? Här går jag till synes emot strömmen, som så ofta fallet är. Jag kan se storheten i björnkokeriet, jag förstår varför den är omtyckt. Hade jag själv varit barnsligt förtjust i deckare så hade jag troligen slukat den, älskat den och velat läsa eller lyssna om den. Niemis språk är bitvis magiskt. Hans sätt att skildra karaktärer och miljöer är beundransvärt. Emellanåt kan jag dock tröttna lite på all gestaltning. Koka björn är en ganska brutal bok med en hel del ganska detaljerade våldsbeskrivningar. Inte mig emot, men jag vet vissa som är känsliga för detta.

Jag älskar återigen Niemis sätt att bygga upp miljöerna för oss. På vissa sätt liknar det Niklas Natt och Dags sätt att få oss att känna att vi verkligen är med. Det känns som att Niemi gjort gedigen research kring allt, för vad jag förstår är ju åtminstone delar av den här romanen verklig, eller åtminstone byggd på vissa verkliga människor.

Men. Men. Men. Jag dras aldrig in i handlingen. Det blir varken särskilt spännande eller intressant. Mordgåtan gnistrar väl till under korta stunder men jag tappar ofta fokus och känner att jag börjat fladdra iväg i tankarna.

Jag kan i slutändan konstatera att detta helt enkelt inte är en bok för mig. En deckare i historiska spår är till syvende och sist en deckare. Och jag faller sällan för deckare.

Koka björn slutar på 3 av 5 pannkakor. Den största behållning är Niemis underbara språk och det faktum att han läser in den själv.

 

Dränkt, av Frida Andersson Johansson

Detta var en trevlig liten överraskning. Jag hade ingen aning om vad Dränkt skulle vara för sorts bok. Minns inte när den hamnade i den digitala bokhyllan eller på vems inrådan. Satte igång lyssningen utan att läsa om bokens handling.

Så, vi börjar väl där, för er som kanske vill veta:

“Drunkningstillbud. Gamla benrester i Gömmarreservatet. En gåtfull granne. Länkar till det förflutna. Händelseförloppet blir alltmer oförklarligt och skrämmande. Unn blickar framåt. Hon lever singelliv med sina vänner, fokuserar på karriär och hälsa och har vittring på drömjobbet. Men under en joggingtur i Gömmarskogen drabbas hon av hallucinationer. Hennes mystiske granne hittar henne vid en tjärn, medvetslös. Mot sin vilja dras Unn in i en ström av märkliga och otäcka händelser som tycks ha samband med hennes förflutna. Vem är grannen och vad vill han? Vad är inbillning och vad är verklighet? Runt om i Stockholm börjar samtidigt oförklarliga drunkningstillbud inträffa. På land. ”

Karin Lithman står för inläsning. En ny bekantskap för min del och jag tycker att hon gör ett stabilt jobb utan att kvala in bland de bättre.

Som jag nämnde i början så fann jag detta vara en trevlig överraskning. En mysig, annorlunda och småspännande berättelse. Vem älskar inte moderna sagor med nordisk mytologi och folktro blandat med lite hederlig mystik?

Jag tycker att karaktärerna agerar relativt realistiskt för att vara en skräcksaga. Dialogen är välskriven och bitvis riktigt underfundig, vilket jag gillar. Jag drar ofta på smilbanden åt roliga liknelser och populärkulturella referenser.

Måhända svajar berättandet till då och då, men det förtar inte helhetsupplevelsen. Jag gillar detta och hoppas verkligen att vi kan få mer av samma vara av Frida Andersson Johansson.

Dränkt är en trevlig skräckroman som förtjänar 3,5 av 5 pannkakor.

Ödesmark, av Stina Jackson

Jackson slog igenom med besked när debuten “Silvervägen” kom ut. Den har lovordats, hon har fått priser till höger och vänster och boken finns nu utgiven på flera olika språk. En riktigt spännande resa att följa. Även jag gillade debuten (finns dock inte recenserad här).

Jag har sett fram emot Ödesmark, och nu är den alltså äntligen här.

Om bokens handling:

“Vårvintern håller sitt grepp om Ödesmark, den lilla byn utanför Arvidsjaur. Flera av gårdarna är övergivna, lämnade åt ett långsamt förfall. I ett av husen bor Liv med sin gamla pappa Vidar och tonårssonen Simon. De utgör en säregen familj, Liv känner grannarnas blickar, på samma sätt som hon känner kundernas stirrande när hon jobbar kvällsskift på bensinmacken. Alla tycks fråga sig varför Liv har stannat med sin pappa, vad som håller henne kvar i detta bortglömda hörn av Lappland. Människor pratar om Vidars förmögenhet, om hur rik han borde vara efter alla sina skogsaffärer och vilket lätt villebråd familjen är …”

Är detta måhända en Norrland noir? Ja. Jag tror det.

Inläsningen står Marie Richardson för, och hon kvalar klart in som en av mina favoriter. Riktigt behaglig att lyssna till.

Och boken i sig? Jag älskar Jacksons språk. Det är målande, vackert och rent. Jag tycker aldrig att hon faller in i fällor med för långa haranger eller onödiga detaljer. Miljöerna är, liksom i Silvervägen, snarare karaktärer än beskrivningar. Man känner verkligen vindarna och dofterna av de platser hon låter oss besöka. Människorna är trasiga, sorgliga och bräckliga. Dessa ting tillsammans utgör bokens största styrkor. Tragiska livsöden målas upp realistiskt och vackert och katastrofen ligger liksom och puttrar i bakgrunden långt innan den inträffar.

Däremot får jag erkänna att själva huvudintrigen inte riktigt drar med mig hela vägen. Istället är det just de trasiga människorna jag intresserar mig för och vill följa. Det andra blir lite sekundärt. Det är en långsam resa mot mörkret vi dras med på. Inte illa menat.

Upplösningen sen. Wow. Riktigt mästerlig.

Jag är själv halvnorrlänning. I dagsläget kanske det snarare kallas hybrid. Jag vet inte. Men jag blir inte jättesugen på att åka upp mot norr efter att ha lyssnat på det här. Är de verkligen så trasiga däruppe, Stina?

Ödesmark är oerhört vacker, bättre än föregångaren till och med. 4 av 5 pannkakor.

 

 

Svenska kulter, av Anders Fager

Den här novellsamlingen är Fagers debutverk. Fager är välkänd inom skräcklitteraturen och även inom rollspelsvärlden. Han har ett säreget språk, ett väldigt speciellt sätt att skriva.

Jag har själv lyssnat på samtliga av hans böcker och har tidigt insett att jag gillar hans novellsamlingar väldigt mycket. Däremot kan jag inte med romanerna. Artöverskridande förbindelser och Kaknäs sista band och andra zonsagor är mina två personliga favoriter. Främst den sistnämnda (finns även recenserad här och med i min topplista över förra årets bästa lyssningar).

Om Svenska kulter:

“En mormor ger sig ut på en mystisk resa norr för att träffa sin familj, men på vägen är hon med om något som får verkligheten att rämna. En familj försvinner spårlöst under mystiska omständigheter en tyst, frusen vinternatt. Vem är Den Svullna Kvinnan? Och vad är det för mystiskt sändebud hon använder sig av för att sprida sina budskap? Att läsa Anders Fagers noveller är som att stiga in i ett spegelland. Saker är bekanta, men också främmande på ett skruvat sätt. Det är ett mörkt pussel som läsaren själv får lägga, en ask med gåtor som sträcker ut sig över tid och rum.”

Svenska kulter är oerhört svår att betygsätta. Det är en oerhört märklig och bitvis sjukt rolig novellsamling. Garanterat inte likt någonting annat ni någonsin lyssnat på eller läst.

I slutändan är det just det originella jag fastnar för. Boken är verkligen full av (ursäkta uttrycket) what-the-fuck-moment. Positivt menat. På det stora hela gillar jag det verkligen. Det är utomvärldsligt och diskbänk och tentakler och sex och våld i en ohelig blandning. Det vilar något riktigt galet över innehållet och det är svårt att värja sig, svårt att inte dras med. Man har garanterat inte tråkigt.

Det sexuella innehållet kan jag bitvis bli lite less på det. Det blir lite väl mycket, inte minst i den sista novellen. Nästan tjatigt.

En annan sak jag verkligen gillar är att Fager själv står för inläsningen. Jag tycker verkligen om hans sätt att läsa upp. Lika säreget som författandet självt.

Svenska kulter förtjänar sina 3,5 av 5 pannkakor.

Ålevangeliet, av Patrik Svensson

En bok om ålar. “Ska jag orka ta mig igenom detta?” är första tanken. Men jag har redan läst så mycket gott om den här, så jag måste ge det en chans.

Och så gör jag. Vad som hände sedan är, som man säger, historia.

Om Ålbibeln, förlåt, Ålevangeliet:

“Hur mycket kan man veta om en ål? Eller om en människa?

“Ålevangeliet” är en bok om världens mest gåtfulla fisk. En fisk som gett upphov till ett alldeles eget mysterium inom naturvetenskapen, det som kallas ”ålfrågan”. En fisk som alla från Aristoteles till Sigmund Freud försökt förstå sig på, utan att lyckas. Och som nu dör ifrån oss, i mångt och mycket fortfarande en gåta.

Men ”Ålevangeliet” är också en bok om författaren och hans far och hur ålen förde dem samman. En berättelse om ursprung, öde, livet och hur det bör levas. Samt om det som är livets sista och ofrånkomliga utmaning: hur man hanterar döden.”

Jag håller på mystiken kring min reaktion lite genom att börja med att omnämna Hannes Meidal. Det är nämligen han som står för inläsning. Han gör det suveränt.

Boken då? Vilken jävla bok. Menat på det allra mest positiva sätt. Den är underbar. Jag är fascinerad av våra djupa hav och dess hemligheter. Det faktum att vi sägs veta mer om yttre rymden än vad våra hav döljer i sina mörkaste djup är talande. Ålen är sannerligen ett oerhört fascinerande och mystiskt djur. Hur man sedan kategoriserar Ålevangeliet. Ja. Det är ju en fackbok. Samtidigt är det lite biografiskt. Samtidigt får vi följa med på en hel del resor i historien. Den känns på sätt och vis skönlitterär, för den pendlar faktiskt mellan fakta och äventyr. En helt underbar kombination.

Sedan är den ju sorglig också, för nog är vi människor våra egna, och jordens, värsta fiender.

Jag skulle vilja utnämna en ny kategori: Fackekothriller.

Missa för allt i världen inte Ålevangeliet. Den kammar hem 5 feta pannkakor av 5 möjliga.

Skräckstorm, av Mikael Strömberg

Så var det dags för ännu en bokrecension för unga i slukaråldern. Mikael Strömberg har för stunden lämnat sina barnförbjudna alster till förmån för en yngre generation. Det är knappast någon hemlighet att jag personligen gillar Strömbergs böcker. Faktum är att han råkar vara min svenska favoritleverantör av skräcklitteratur direkt efter John Ajvide (innan denna klev ifrån underbar skräck som Hanteringen av odöda till förmån för något tråkigare).

Skräckstorm är inläst av Bobo Engström, som mestadels läser in barnböcker. Han sköter sig riktigt bra, en mysig stämma att lyssna på. Sen är det ju faktiskt trevligt att han inleder med “Hej, nu ska jag läsa en bok som heter Skräckstorm!” varpå jag själv, sittandes ensam i bilen, utbrister “Tack, så trevligt!”.

Om Skräckstorm:

“Bastian ska börja sista terminen i mellanstadiet och allt är pest. Hans bäste vän Frans har flyttat, mamma fattar ingenting och pappa är ständigt frånvarande. Dessutom hackar skolans stökigaste gäng BRÅK på honom hela tiden. Som om allt detta inte är nog börjar oförklarliga saker hända i spåren efter stormen Alfrida. Bastian är rädd för att de starka vindarna rivit upp sår från en gammal sägen om en fruktansvärd händelse – olycklig kärlek och död. Oron får honom att känna sig än mer ensam och utsatt. Men så börjar en ny tjej i klassen, Lykke, som visar sig vara både modig och cool. Bastian fattar tycke för henne direkt. Han behöver hjälp att stå upp mot bråkstakarna i skolan, och framförallt måste han prata med någon om sina farhågor – ondskan som stormen kan ha väckt.”

Skräckstorm är en trevlig bok. Bra längd (strax under 4 timmar), vackert språk (som alltid när Strömberg kikar fram ur buskaget) och en spännande intrig. Jag gillar hur han väver in Alfrida i berättelsen och hur han beskriver gruppdynamik och känslan av utanförskapet som Bastian slåss emot till en början. Jag vill tro att det finns mycket som ungar i slukaråldern kan känna igen sig i.

Sen är det ju lite småballt att det hela bitvis känns som en barnvänlig version av hans underbara “Inmurad”.

Skräckstorm rekommenderas varmt, en fin inkörsport innan ni börjar mata era ungar med Strömbergs vuxnare romaner och annan skräck. Detta är definitivt en bok jag själv kommer att utsätta framtida avkommor för.

En välförtjänt fullpott. 5 av 5 pannkakor.

1794, av Niklas Natt och Dag

Detta är uppföljaren till den omåttligt populära 1793. Även den finns recenserad på bloggen, en bok jag verkligen ville tycka mer om än jag i slutändan gjorde.

Om 1794:

“Uppföljaren till succéromanen ”1793”, som tagit Sverige och världen med storm.

En mor sörjer sin dotter, dräpt på sin bröllopsnatt. När ingen annan vill utreda dödsfallet frågar hon den ende som återstår, en enarmad palt som sörjer sin döde vän. På Danvikens hospital, i utkanten av Stockholm, sitter en ung ädling och våndas över det vidriga brott han anklagas för. I den andra delen i Niklas Natt och Dags ”Bellman noir”-trilogi, får vi åter följa Mickel Cardell och Anna Stina Knapp och den myllrande och ruttnande värld som är deras, där vad lite som återstår av den gustavianska ärans prakt är statt i sönderfall. Niklas Natt och Dag visar att han är långtifrån färdig med sin brutala och nakna skildring av det sena 1700-talets mörkaste vrår.”

Jag vill börja med att åter prisa inläsare Martin Wallström. Jag gillar balansen i rösten, hur både skörhet och mörker återspeglas. Det märks väl att han är en erfaren skådespelare.

Boken i sig då? Precis som i fallet med 1793 så älskar jag Niklas språk. Det är verkligen en fröjd att ta del av. Likaså den research som uppenbart ligger bakom båda dessa böcker. Han har ett sätt att återge det skitiga, brutala och sorgliga sena 1700-talet som är helt fantastiskt. Det känns bitvis som om man själv promenerar vid karaktärernas sida, ser misären och känner stanken av allt avträde som rinner längs rännstenen.

So far so good. Potentialen är verkligen enorm, och jag vill så gärna gilla båda dessa böcker mer än vad jag gör. Problemet är att intrigen inte matchar bakomliggande research och mästerligt språkbruk. Jag ska helt ärligt säga att jag i efterhand knappt minns vad första boken handlade om. Jag minns att den började med ett mord och jag minns namnen på vissa av karaktärerna, men inte mycket mer. Likaså lär det blir i fallet med uppföljaren. Handlingen känns lite rörig och svår att få grepp om och bakom all misär och allt obehag så upplever jag att det inte finns så mycket mer. Jag känner inget direkt för karaktärerna och det återfinns egentligen inte mycket till spänning.

Det gör ju inte saken bättre när ljudboken löper på i 14 timmar. Jag kommer ofta på mig själv med att börja tänka på annat och bitvis glömma bort vad jag nyss hört.

Så. Tyvärr. Jag ser storheten i jobbet som ligger bakom samt Natt och Dags underbara språk. Med en mer spännande intrig hade detta kunnat vara det mästerverk många anser det vara.

1794 slutar likt dess föregångare på 2,5 av 5 pannkakor.