Recension: Ghettokungen

Ghettokungen, av Sammy Jeridi

Ghettokungen är Sammy Jeridis debutroman och det som slår mig väldigt snabbt är hur kärleken till det skrivna ordet skiner igenom hans författarstil. Precis som jag, och tusentals andra, har Jeridi beskrivit hur författarskapet har varit en av hans livslånga drömmar – och nog fasen är det vackert när drömmar blir verklighet.

Ghettokungen är en oavbrutet spännande och fartfylld spänningsroman som mestadels utspelar sig i norra Stockholm. Extra kul blir det då min egen debutroman delvis rör sig på samma platser i Solna.

Klipp och klistra:

“Leon har en dröm.

Leon driver det framgångsrika företaget Ghettosäljarna. Det du vill ha, det fixar han. Vill du ha ut försäkring på din bil ser Leon till att den brinner upp. Om någon vill sälja eller köpa saker man inte hittar i en affär ställer Leon alltid upp. Vare sig det är en levande tvättbjörn eller ett förstahandskontrakt i City. Pengarna använder han för att ge sin lillebror Emir det han själv aldrig fått – ett Svenssonliv, med bra utbildning och respektabelt yrke.

När gangstern Jambolo vill ha tillbaka ett vapen som Leon sålt riskerar drömmen gå i kras, för Leon har principer, han avslöjar aldrig säljare och köpare för varandra. När även kriminalkommissarie Eva Möller, som mot sin vilja blivit förflyttad till Palmegruppen, får upp ögonen för Leon dras snaran åt.

Nu är det Leon som har ett pris på sitt huvud, och han är jagad, jagad av alla.”

Leffe Grimwalker har sammanfattat Ghettokungen på ett passande sätt:  “som Snabba Cash fast bättre”. Jag är benägen att hålla med, och komiskt nog använde jag själv exakt samma ord för att beskriva hans och Dan Buthlers underbara En perfekt storm (recenserad på bloggen tidigare, den fick även plats i min topplista över förra årets bästa böcker). Inte märkligt med tanke på att de två romanerna är stöpta i samma, fina form och känns som två kivande brorsor. Menat på det allra mest positiva vis.

Som jag skrev tidigare i recensionen så är Ghettokungen oavbrutet spännande. Man fastnar direkt för karaktärerna, samtliga sargade själar. En sak som jag verkligen älskar är hur Jeridi ger stenhårde Jambolo ett hjärta. Å ena sidan livsfarlig gangster och Leons näst värsta fiende, men samtidigt en vilsen, rotlös familjefar. Jag uppskattar även att allas vår ghettokung Leon framställs som skör bakom en tuff fasad. Han är ingen stenhård machoman som tar sig ur alla fighter ensam och starkast. Tvärtom tar han hård stryk och får räddning från de allra mest oväntade håll.

Ghettokungen är bitvis även riktigt jäkla hemsk. Jeridi har lyckats skapa en av de absolut mest avskyvärda antagonister jag stött på i litteraturen. Dennes obevekliga ondska kastar sin skugga över flera av bokens karaktärer. Han skulle kunna uppfattas som nästan orealistiskt ondskefull men Jeridi lyckas balansera hemskheterna utan att tumma på realismen.

Okej. Det var nog om boken. Har ni läst såhär långt så förstår ni att jag verkligen gillar det här. Ja. Ghettokungen är så gott som garanterad en plats i 2020 års topplista.

Inläst av Jonas Malmsjö som i vanlig ordning gör ett fantastiskt jobb.

Sist en uppmaning: Jag vet att boken just släppts och man får lite hybris av att läsa vad andra tycker, men… Jeridi. Sluta läsa recensioner och ge mig en uppföljare istället.

Ghettokungen kammar med lätthet hem 5 av 5 möjliga. En fet ghettopannkakstårta.