1794, av Niklas Natt och Dag
Detta är uppföljaren till den omåttligt populära 1793. Även den finns recenserad på bloggen, en bok jag verkligen ville tycka mer om än jag i slutändan gjorde.
Om 1794:
“Uppföljaren till succéromanen ”1793”, som tagit Sverige och världen med storm.
En mor sörjer sin dotter, dräpt på sin bröllopsnatt. När ingen annan vill utreda dödsfallet frågar hon den ende som återstår, en enarmad palt som sörjer sin döde vän. På Danvikens hospital, i utkanten av Stockholm, sitter en ung ädling och våndas över det vidriga brott han anklagas för. I den andra delen i Niklas Natt och Dags ”Bellman noir”-trilogi, får vi åter följa Mickel Cardell och Anna Stina Knapp och den myllrande och ruttnande värld som är deras, där vad lite som återstår av den gustavianska ärans prakt är statt i sönderfall. Niklas Natt och Dag visar att han är långtifrån färdig med sin brutala och nakna skildring av det sena 1700-talets mörkaste vrår.”
Jag vill börja med att åter prisa inläsare Martin Wallström. Jag gillar balansen i rösten, hur både skörhet och mörker återspeglas. Det märks väl att han är en erfaren skådespelare.
Boken i sig då? Precis som i fallet med 1793 så älskar jag Niklas språk. Det är verkligen en fröjd att ta del av. Likaså den research som uppenbart ligger bakom båda dessa böcker. Han har ett sätt att återge det skitiga, brutala och sorgliga sena 1700-talet som är helt fantastiskt. Det känns bitvis som om man själv promenerar vid karaktärernas sida, ser misären och känner stanken av allt avträde som rinner längs rännstenen.
So far so good. Potentialen är verkligen enorm, och jag vill så gärna gilla båda dessa böcker mer än vad jag gör. Problemet är att intrigen inte matchar bakomliggande research och mästerligt språkbruk. Jag ska helt ärligt säga att jag i efterhand knappt minns vad första boken handlade om. Jag minns att den började med ett mord och jag minns namnen på vissa av karaktärerna, men inte mycket mer. Likaså lär det blir i fallet med uppföljaren. Handlingen känns lite rörig och svår att få grepp om och bakom all misär och allt obehag så upplever jag att det inte finns så mycket mer. Jag känner inget direkt för karaktärerna och det återfinns egentligen inte mycket till spänning.
Det gör ju inte saken bättre när ljudboken löper på i 14 timmar. Jag kommer ofta på mig själv med att börja tänka på annat och bitvis glömma bort vad jag nyss hört.
Så. Tyvärr. Jag ser storheten i jobbet som ligger bakom samt Natt och Dags underbara språk. Med en mer spännande intrig hade detta kunnat vara det mästerverk många anser det vara.