Ålevangeliet, av Patrik Svensson
En bok om ålar. “Ska jag orka ta mig igenom detta?” är första tanken. Men jag har redan läst så mycket gott om den här, så jag måste ge det en chans.
Och så gör jag. Vad som hände sedan är, som man säger, historia.
Om Ålbibeln, förlåt, Ålevangeliet:
“Hur mycket kan man veta om en ål? Eller om en människa?
“Ålevangeliet” är en bok om världens mest gåtfulla fisk. En fisk som gett upphov till ett alldeles eget mysterium inom naturvetenskapen, det som kallas ”ålfrågan”. En fisk som alla från Aristoteles till Sigmund Freud försökt förstå sig på, utan att lyckas. Och som nu dör ifrån oss, i mångt och mycket fortfarande en gåta.
Men ”Ålevangeliet” är också en bok om författaren och hans far och hur ålen förde dem samman. En berättelse om ursprung, öde, livet och hur det bör levas. Samt om det som är livets sista och ofrånkomliga utmaning: hur man hanterar döden.”
Jag håller på mystiken kring min reaktion lite genom att börja med att omnämna Hannes Meidal. Det är nämligen han som står för inläsning. Han gör det suveränt.
Boken då? Vilken jävla bok. Menat på det allra mest positiva sätt. Den är underbar. Jag är fascinerad av våra djupa hav och dess hemligheter. Det faktum att vi sägs veta mer om yttre rymden än vad våra hav döljer i sina mörkaste djup är talande. Ålen är sannerligen ett oerhört fascinerande och mystiskt djur. Hur man sedan kategoriserar Ålevangeliet. Ja. Det är ju en fackbok. Samtidigt är det lite biografiskt. Samtidigt får vi följa med på en hel del resor i historien. Den känns på sätt och vis skönlitterär, för den pendlar faktiskt mellan fakta och äventyr. En helt underbar kombination.
Sedan är den ju sorglig också, för nog är vi människor våra egna, och jordens, värsta fiender.
Jag skulle vilja utnämna en ny kategori: Fackekothriller.