Koka björn, av Mikael Niemi
Niemis författarskap stiftade jag först bekantskap med när han släppte sin Populärmusik från Vittula, som även filmatiserades.
Jag minns att jag tyckte att den var rolig, men i övrigt sviker minnet.
Koka björn har jag hört prisas av många och jag kan förstå det.
Om boken, som inte är en kokbok:
“Det var prosten som gjorde fyndet. En bra bit ute i det sviktande kärret gav han ifrån sig en genomträngande busvissling, som han lärt sig under sin tonårstid i Kvikkjokk. Jag skyndade mig genast åt hans håll. Vattnet var kolsvart, över ytan stack en stör upp. Prosten grep tag och vickade på den. I det mörka slammet vajade något ljust, något som liknade hö. Sedan, till min outsägliga fasa, insåg jag att det var hår. Det är sommaren 1852 i byn Kengis i nordligaste Sverige. Prostens andliga väckelse drabbar samer och tornedalingar med oanad kraft. Samtidigt försvinner en vallpiga i de djupa skogarna. Snart drar folket ut i jakten på den slagbjörn som man tror härjar. Men prosten fruktar att det är en långt värre dråpare som går lös. Tillsammans med samepojken Jussi finner prosten spår av den ondska som tränger sig allt närmare prosten och snart hotar att krossa hela väckelsen. ”
Vi börjar med den enkla biten. Inläsningen, vilken Niemi själv står för. Och tur är väl det, för han passar perfekt. Det tillför ju helt klart en extra dimension till boken när den berättas med rätt dialekt. Jag gillar det skarpt.
Innehållet då? Här går jag till synes emot strömmen, som så ofta fallet är. Jag kan se storheten i björnkokeriet, jag förstår varför den är omtyckt. Hade jag själv varit barnsligt förtjust i deckare så hade jag troligen slukat den, älskat den och velat läsa eller lyssna om den. Niemis språk är bitvis magiskt. Hans sätt att skildra karaktärer och miljöer är beundransvärt. Emellanåt kan jag dock tröttna lite på all gestaltning. Koka björn är en ganska brutal bok med en hel del ganska detaljerade våldsbeskrivningar. Inte mig emot, men jag vet vissa som är känsliga för detta.
Jag älskar återigen Niemis sätt att bygga upp miljöerna för oss. På vissa sätt liknar det Niklas Natt och Dags sätt att få oss att känna att vi verkligen är med. Det känns som att Niemi gjort gedigen research kring allt, för vad jag förstår är ju åtminstone delar av den här romanen verklig, eller åtminstone byggd på vissa verkliga människor.
Men. Men. Men. Jag dras aldrig in i handlingen. Det blir varken särskilt spännande eller intressant. Mordgåtan gnistrar väl till under korta stunder men jag tappar ofta fokus och känner att jag börjat fladdra iväg i tankarna.
Jag kan i slutändan konstatera att detta helt enkelt inte är en bok för mig. En deckare i historiska spår är till syvende och sist en deckare. Och jag faller sällan för deckare.
Koka björn slutar på 3 av 5 pannkakor. Den största behållning är Niemis underbara språk och det faktum att han läser in den själv.