Patrioterna, av Pascal Engman
Jag har läst Pascal Engmans litterära verk baklänges. Min första bekantskap var Råttkungen, en spänningsroman jag gillade väldigt mycket. Jag följde upp den med Eldslandet, som jag gillade, om än inte lika mycket.
Nu kom alltså turen till Patrioterna, Engmans debut från 2017.
Copy + paste från baksidestexten:
“Oron sprider sig på Stockholms nyhetsredaktioner efter mordet på en kvinnlig journalist. Medarbetare som vant sig vid att dagligen få ta emot hot fruktar nu för sina liv. Den unga Madeleine Winther på Nyhetsbladet har dock siktet inställt på något helt annat. Hon vet precis hur hon ska ta sig framåt i karriären och nu är hon på väg att göra ett rejält scoop. Carl Cederhielm har lovat dyrt och heligt att skydda landet mot fiender. Han och hans båda medsvurna har satt samman en lista med tio namn. De ska hämnas dem som inte själva kan hämnas. I ett land långt bort längtar en man hem till Sverige. Invånarna i den lilla staden är rädda för honom, han som arbetar som livvakt åt den vapen- och narkotikasmugglande ryssen. Snart kommer deras liv att vävas samman och Sverige vakna upp till en ny, skoningslös verklighet. För Carl Cederhielm är dock uppdraget långt ifrån slutfört. Det är dags att eliminera nästa person på listan. ”
Samtliga tre (till dags datum) Engman-romaner har gemensamma nämnare. Bland annat att de tar upp väldigt aktuella ämnen, vilket gör dem lätta att ta till sig. Språket är en annan sak. Pascal skriver väldigt bra och utan onödiga detaljer. Det är snabba beskrivningar, oftast korta kärnfulla meningar som tillför extra glöd till spänningen.
Som jag nämnde i början så gillar jag Pascals senare böcker, främst Råttkungen, som var riktigt tät och obehaglig. På sätt och vis tycker jag dock snäppet bättre om Patrioterna. De är bra på olika sätt.
Det Råttkungen vinner i styrka är Vanessa Frank. Jag tyckte att hon bitvis kändes skitnödigt stöddig i Eldslandet, men långt mer balanserad och cool i Råttkungen. Henne gillar vi. Tempot i romanen upplevde jag dock som något långsammare.
Patrioterna upplever jag något rappare och tätare. Här är det verkligen spänning och action från början till slut. Ämnet i sig är också riktigt spot-on och dagsaktuellt (även nu, tre år senare). Däremot kanske jag inte får riktigt samma känsla för huvudkaraktärerna i debuten. Inte för att det stör på något sätt, men Vanessa är en stöddig kvinna helt i min smak.
Jag kan väl känna att intrigen i Patrioterna kanske eskalerar lite väl fort eller extremt, vilket tullar litegrann på inledande känsla av svärta och obehaglig realism. Men det är ett förlåtande tramp på realismens tår när vi bjuds på sådan pulsförhöjande spänning.
Stefan Sauk står för inläsningen. Favorit hos många, avskydd av andra. Personligen gillar jag karl’n skarpt, även om jag ibland kan tröttna på testosteronet i hans röst eller de där passagerna med “invandrarsvenska”.
En sak är helt säker: Vi kommer att få se och höra mycket mer av Pascal Engman. Tack och lov för det.
Patrioterna är en riktigt imponerande debut och förtjänar sina 4 av 5 pannkakor.