Recension: Den tredje passageraren

Den tredje passageraren, av Tony Johansson

Det är alltid lika spännande att bekanta sig med nya författare. Sett fram emot att lyssna på denna, även om den inte legat i bokhyllan alltför länge.

Vi kan väl börja med att nämna uppläsare Reine Brynolfsson, en sån där veteranskådis som jag alltid gillat. Han passar även mycket bra som ljudboksinläsare. En trevlig, lagom dramatiserad stämma att lyssna till.

“En lokal högerextremist hittas död på en gata i Landskrona. Polisen tror att det rör sig om en smitningsolycka – inga vittnen eller misstänkta finns. Lokaljournalisten Erik Larsson skriver om händelsen men sedan faller saken i glömska, tills ett tidigare okänt vittne plötsligt kontaktar honom. Snart upptäcker Erik Larsson att han befinner sig i en kapplöpning med den militära underrättelsetjänsten, och att den anonymitet han lovat vittnet på något vis brutits. ‘Den tredje passageraren’ tar sin början strax efter 11 septemberdåden. Det som först verkar vara ett tragiskt dödsfall utan politisk betydelse visar sig senare vara en händelse med återverkningar långt utanför Sveriges gränser.”

Detta är första boken i serien om Erik Larsson och My Englund. Del två finns också på Storytel och den tredje släpps om lite mer än ett par veckor. Del två ligger redan och väntar i bokhyllan och jag ser fram emot att lyssna – det bådar väl gott?

Absolut. Jag ska inte dra ut på processen alltför långt. Jag gillar verkligen Den tredje passageraren. Intrigen är intressant. Den är smart. Språkbruket är rappt och snyggt. Den har även en längd som tilltalar mig (inte för att detta i sig påverkar betyget). Bäst av allt är dock att den är spännande och intressant från början till slut. Ingen dötid, inget utdraget, utan allt flyter på i ett trevligt tempo precis som jag vill ha det. Karaktärerna är enkla att tycka om och känns realistiska. Deras berättelser är trevliga att följa.

Det ska bli riktigt trevligt att följa Johanssons kommande böcker.

Den tredje passageraren förtjänar sina 4,5 av 5 pannkakor.

Recension: Redovisningsavdelning Marviken

Redovisningsavdelning Marviken, av Lars Wilderäng

Så är Wilderäng här med en ny spänningsroman. Han är en av de författare vars framfart jag följer med stor spänning. Han är bra på att leverera överraskningar, och det gör han sannerligen i denna.

“Tor arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning, med så kallade våta arbeten. Arbeten som är totalt olagliga och som aldrig får komma till allmänhetens kännedom. Genom att förlita sig på uppgifter från en topphemlig källa som på ett nästintill magiskt sätt alltid tycks ha precis rätt information, kan de gång på gång avstyra planerade terrordåd.
Tors efterforskningar kring källan leder till en ännu hemligare organisation: Redovisningsavdelning Marviken. En organisation vars arbete visar sig vara något som Tor aldrig kunnat föreställa sig. Han blir inblandad i en konspiration så omfattande att den förändrat Sverige från grunden.
Men Sverige har många gamla oförätter och fiender, som inte kommer sky några medel för att nå sina mål.
Redovisningsavdelning Marviken är en blandning av agentroman, actionthriller och science-fictionroman med historiska inslag, som tar läsaren från Poltavas fält, via andra världskrigets bittra strider och kalla krigets hemligheter, till ett kontrafaktiskt Sverige, där är allt står på spel.”

I mångt och mycket gillar jag RM (förkortat). Wilderäng har en säregen stil, menat positivt, och jag älskar att han tar ut svängarna i denna. Temat med rikets säkerhet och ryskt hot är ju välkänt i hans tidigare alster och återkommer även här. Känns det tjatigt? Kanske, men det stör inte och det tack vare att Wilderäng inte levererar en av sina vanliga actionthrillers i Marviken. Jag gillar verkligen måttet av sci-fi han slänger in. Främst gillar jag att han presenterar det på ett sätt som får mig att köpa konceptet väldigt, väldigt lätt. Jag sitter inte direkt och tänker “Fan så overkligt” och det beror nog mycket på hans berättargrepp. Därmed inte sagt att jag sväljer tidsresandet med hull och hår, men det fungerar, helt enkelt. Däremot suckar jag lite lätt över en viss twist (tänker inte avslöja något) som känns lite väl typisk för just tidsrese-berättelser. Men det förstör inte i längden.

Det är välskrivet, fantasifullt och riktigt smart. Och när det bjuds på spänning så är det med besked. Men däri ligger även i mitt tycke bokens svaghet: Det dröjer nästan halva boken innan jag tycker att det blir spännande på allvar. Innan dess får vi en introduktion till karaktärerna och titelns redovisningsavdelning med mera. Det är intressant, helt klart, men mitt intresse sviktar av och till innan det verkligen kommer igång. Persongalleriet bjuder väl inte på några jätteintressanta inslag och det är nog först framåt slutet jag fattar tycke för vår hjälte Tor. Innan dess ter han sig ganska ointressant, vilket i och för sig vägs upp ganska väl av intrigens finurlighet.

Inläsning görs åter av Niklas Engdahl och han är en trygg röst i öronen.

Kontentan: Jag gillar RM. Jag gillar att Wilderäng, likt Stjärnklart-trilogin, utmanar oss med sin fantasi och skapar en spännande och realistisk vision med sci-fi-inslag. Jag hoppas innerligt att vi bjuds på åtminstone ett till äventyr nu när jag lärt mig gilla Tor.

Redovisningsavdelning Marviken slutar på 3,5 av 5 pannkakor men ligger snubblande nära en högre siffra.

Recension: Den yttersta rättvisan

Den yttersta rättvisan, av Dag Öhrlund

Så var det dags för Suzanne Eriks del 2. Jag gillade den första delen om den psykopatiske domaren. Tyckte den var en lite frisk fläkt efter att Silfverbielke-böckerna mest börjat kännas som en trött kavalkad av champagne, blod och våldtäkter som dessutom avslutades på ett näst intill respektlöst vis.

“Domaren Suzanne Eriks förnekar sig inte. Den rättvisa hon inte kan skipa i hovrätten ordnar hon på fritiden, fortfarande genom att tvinga väninnan, prästen Jessica, att hjälpa henne. Men Jessicas ångest och tvekan växer sig allt starkare, inte minst sedan de mördat två poliser. Hon vill lägga det vidriga bakom sig och bilda familj med sin nya kärlek Anders. Suzanne ser hotet mot deras gemensamma aktioner och måste än en gång överväga vad hon ska göra med väninnan. Och när det gäller att städa undan oönskade människor blir Suzanne allt mer otålig och dessutom slarvig.”

Jag har lite svårt att sätta ett betyg på denna om jag ska vara ärlig. Lika svårt som jag har för att egentligen komma fram till vad jag i mångt och mycket tycker. På det planet har Öhrlund verkligen lyckats. Och lyckas gör han, för även om åsikterna går isär BRETT vad gäller både Silfverbielke-böckerna och dessa nya så står en sak klar: Hans böcker säljer som smör. Kioskvältare var ett trevligt uttryckt om biofilmer innan pirattiden tog över och det går nog nästan att applicera här, inte minst att döma av de tusentals lyssningar denna bok fått på bara någon vecka eller mer.

Detta kan vi konstatera: Det är inte tråkigt. Det är våldsamt. Det är MYCKET sex. Läst mig till att många stör sig på detta och jag kan väl i och för sig instämma i att det blir lite väl mycket fokus på det, men å andra sidan – Det är den berättelsen Öhrlund vill berätta och då är det precis det han gör, på samma sätt som jag försöker operera mitt eget författarskap.

Men medan första delen kändes någorlunda frisk så tycker jag i denna andra del att det blir lite väl närbesläktat med Silfverbielke. Så pass att det känns lite tjatigt. Exakt samma prat om att rensa ohyra ur samhället, samma kalla sätt. Inget fel i sig, det är ju psykopater som skildras, men det blir för copy-paste-likt. Däremot är jag oerhört glad i att slippa alla ingående våldtäktsscener. Sedan är väl intrigen inte jättemycket att hurra för om vi ska vara ärliga. Eriks fortsätter sin vålds- och sexturné och försöker undvika att hennes utåt sett strikta, laglydiga fasad befläckas. Det blir fartfyllt, det blir underhållande, det sticker jag inte under stolen med. Det är lite som den där guilty-pleasure-popcorn-underhållningen man gärna tar del av när man vill stänga av hjärnan för en stund. Och då fungerar det, trots att det mesta ter sig oerhört osannolikt och trots att Eriks känns mer som en seriefigur är en mänsklig karaktär.

Är ni förvirrade, undrar ni vart jag vill komma? Det gör jag nog också. Återigen: Öhrlund har lyckats, för detta kommer att sälja. Det kommer att vara en vågdelare av rang. Min vågskål är relativt balanserad. Vi får blod, sex och fart. No more, no less. Varken bra eller dåligt. Underhållande men lättglömd.

Den yttersta rättvisan landar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Blondie

Blondie, av Birgitta Andersson

En verklighetsbaserad roman som bitvis slår till som en riktig knock-out. Om livets baksidor, om mänsklig styrka, felsteg och missbruk.

“Som nyfödd är hon nära att bli lämnad i en snödriva. Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.

Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir än en gång våldtagen av en långtradarchaufför som gett henne lift. Som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.

Som trettonåring är hon fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån henne merparten av de pengar hon tjänar.
Som tonåring blir hon snart grovt kriminell och utnämns av pressen till ‘Sveriges gangsterdrottning’.

Hon kommer att tillbringa sexton år av sitt liv på olika institutioner, alltifrån flickhem, ungdomsvårdsskolor och psykiatriska kliniker till slutna avdelningar på såväl mentalsjukhus som kvinnofängelset Hinseberg.

Hon heter Birgitta “Blondie” Andersson och har levt ett liv som de flesta människor inte kan föreställa sig ens i sin vildaste och mörkaste fantasi.

Om detta liv i fattigdom, förnedring och fullständig utsatthet berättar hon osentimentalt och med kärv humor i Blondie. Det här är på samma gång ett skakande tidsdokument, ett gripande kvinnoöde och en paradoxalt upplyftande skildring av närmast ofattbar mänsklig styrka.”

Vi börjar med den enkla biten: Pia Poppelin läser. Hon är en ny bekantskap för mig men jag tycker att hon sköter inläsningen bra.

Så till… resten. Jag hade läst lite om Blondie innan jag tog mig an boken. Trodde mig förberedd på ännu en biografisk bok om folk som växer upp under olyckliga förhållanden. Och så är det ju. Men så mycket värre ändå. Det vår huvudperson råkar ut för genom alla de år vi får följa henne är näst intill obeskrivligt. Våldtäkter, prostitution, kriminalitet, missbruk är alla återkommande ingredienser i Blondies liv. Det blir något av en känslostorm. Det är obehagligt, bitvis oerhört jobbigt och hemskt men med mått av jävlar anamma och hopp. Likt många liknande böcker får det mig såklart att reflektera över det oerhört skyddade liv jag själv lever och alltid levt. Det kan vara svårt att tänka sig in i hur fel det kan gå, hur mycket hemskheter en annan människa kan gå igenom. Därav blir det emellanåt bitvis svårt att identifiera sig med återkommande sneda vägval och vad som vid en ytlig inblick anses vara exempelvis självvalt kriminellt leverne. Jag kan tänka mig att somliga läsare upplever just detta, men då måste man försöka tänka sig närmre hur det faktiskt är att växa upp och formas av ett skitigt samhälle.

Det här är en riktig bladvändare, eller vad dess ljudboksdito kallas. En oerhört stark bok, även om många av händelserna berättas väldigt sakligt utan att spä på känslouttryck. Jag har även förstått att det finns en uppföljare, den har naturligtvis hamnat i den digitala bokhyllan.

Blondie är en bok som inte lämnar någon oberörd. 4,5 av 5 pannkakor.

Recension: Room to dream – A life

Room to dream – A life, av David Lynch och Kristine McKenna

Jag ska inleda med att säga att detta är en bok för alla filmnördar. Ja, jag är en sådan ända ut i fingerspetsarna. Däremot är jag inget jättefan av Lynch på duken. Twin Peaks är och förblir ett mästerverk, en av de bästa serier som skapats. I filmväg har jag aldrig riktigt fastnat för Lynchs verk, utöver Elephant man som är riktigt stark.

OBS! Den här ljudboken är på engelska, inläst av Lynch och McKenna.

“David Lynch – co-creator of Twin Peaks and writer and director of groundbreaking films like Eraserhead, The Elephant Man, Blue Velvet and Mulholland Drive – opens up about a lifetime of extraordinary creativity, the friendships he has made along the way and the struggles he has faced – sometimes successful, sometimes not – to bring his projects to fruition. Part-memoir, part-biography, Room to Dream interweaves Lynch’s own reflections on his life with the story of those times, as told by Kristine McKenna, drawing from extensive and explosive interviews with ninety of Lynch’s friends, family members, actors, agents, musicians and collaborators. Lynch responds to each recollection and reveals the inner story of the life behind the art.”

Den här boken handlar om, just det, David Lynch. Vi får följa honom från barndomen och hela vägen fram till strax efter skapandet av “Twin peaks 2017”, den tredje säsongen.

Jag gillar verkligen den här typen berättelser. Lynch är en oerhört fascinerande, mångfacetterad konstnär som tycks påverka alla han träffar. En excentriker ut i fingerspetsarna, en själ som lever för sitt skapande. Jag älskar hans inställning till Hollywood och ointresset inför pengapåsen och själadödande filmskapande. När Lynch skapar en film så är det för att han verkligen vill, det är ren passion.

Boken är intressant rakt igenom. Däremot kan den bitvis bli lite långrandig, inte minst när man switchar mellan uppläsare och Lynch bitvis återberättar samma del av berättelsen vi just fått höra i tredje person. Det är härligt att höra Lynch återberätta sitt liv – Det känns genuint och hans många små “um” och korta avbrott får det att kännas som om han improviserar direkt ur minnet – vilket han kanske gör?

Room to dream, nästan ett måste för filmnördar, får 4 av 5 pannkakor.

 

 

Ljudnovellsamling: Känslor

Känslor, en samling ljudnoveller

Mertzy Förlag är ett namn att lägga på minnet. Det är ett nystartat ljudboksförlag och Känslor är deras första originalproduktion. Samlingen är producerad av Christopher Pålerud och Martin Jansson, förlagets grundare.

I den här samlingen bjuds vi på tio noveller som alla framhäver känslor och berör på olika sätt. Känslorna som ligger bakom novellerna är bland annat frihet, rädsla och svartsjuka.

Novellerna är skrivna av Christoper Pålerud, Rickard Blyckert och … trumvirvel … Peter Westberg. Moí.

Och av ovan anledning kommer detta inte vara någon regelrätt recension.

Jag kastade mig genast över hörlurarna igår morse när samlingen lanserades på Storytel. Jag har väntat länge på det här.

Det är en brokig skara berättelser vi bjuds på. Först ut är Påleruds Kungarna av gränsen, en novell som utspelar sig på 80-talet och handlar om ett par värmlänningar som börjar smuggla pornografi över gränsen till Norge. Kungarna är inläst av ingen mindre än Fredde Granberg, och vilken prestation sedan. Det finns en anledning till att han kommit att bli en av mina favorituppläsare. Kungarna utgör även det enda komiska, lättsamma inslaget i samlingen. Resterande berättelser är betydligt mycket mer allvarsamma.

Den personliga favoriten är Påleruds novell Korpen.  Det är en mörk, sorglig berättelse om utanförskap och hemska barn, mästerligt inläst av veteranen Ludvig Josephson. Även hans novell Så länge du är nära berör mig lite extra. Pålerud har ett oerhört moget och poetiskt språk, svårt att värja sig emot.

Detsamma gäller Rickard Blyckert. Av hans bidrag till Känslor är det främst Det man inte vet och Ett ihåligt liv som imponerar. Även Sirenen är eggande och snyggt erotiskt laddad.

Känslor är en väldigt intressant novellsamling. Originella, vackra berättelser som alla berör på olika sätt. Jag råkar veta att Mertzy Förlag har flera spännande projekt på gång och jag kan lova att nästa novellsamling kommer att bjuda på samma högkvalitativa, intressanta lyssning. Och ämnet för den? Det ni. Jag ser fram emot den.

 

Jag avslutar med att göra lite reklam för mitt eget bidrag. Novellen heter Superhjälte. Den kan ses som något av en försmak av boken Bara vanlig som jag spökskrivit åt eldsjälen Niclas Wennerlund. Den handlar om föräldraskap som tar en oväntad vändning. Rädslan för saker som ligger utanför en förälders makt. Likt boken handlar novellen om funkofobi och att leva med funktionsnedsättningar. Det är en oerhört stark novell, helt klart det mest känslosamma jag hittills knåpat ihop.

Enligt Mertzy-grundarna ska Björn Wahlberg ha suttit med tårar i ögonen under hela inläsningen (en helt fantastisk sådan, by the way), och jag förstår honom. Det gick åt en och annan tår när den skrevs. Likaså när jag äntligen fick lyssna på den.

 

Så. Se till att lyssna på Mertzy Förlags första originalproduktion och håll utkik efter spännande nyheter!

Recension: Överlev katastrofen: 12 sätt att förbereda dig

Överlev katastrofen, av Herman Geijer

En dagsaktuell bok, tänker ni? Ja. Helt klart. Min första bekantskap med Geijer, utöver hans geniala hemsida nejtackzombies.wordpress.com/ med bland annat zombieöverlevnadstips och bok- och filmrecensioner, var boken Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen. Till skillnad från vad en kanske kan tro baserat på titeln så är det en väldigt intressant, och rent av livsnödvändig, bok om hur man lär sig att ta kontroll över situationen när samhället inte ser ut som vi är vana vid.

Överlev katastrofen fortsätter på samma tema.

“I Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig djupdyker zombieöverlevnadsexperten och folkbildaren Herman Geijer i vad vi faktiskt kan göra för att öka våra chanser att överleva när en katastrof eller bara något helt oväntat inträffar.

En svensk populärvetenskaplig bok som inte bara handlar om överlevnadstekniker och bushcraft utan också fokuserar på hur människan fungerar och vad vi kan göra för att förbereda oss mentalt och öka våra chanser att klara en kris.”

Det här är en oerhört intressant popvetenskapsbok. Jag är barnsligt förtjust i att läsa om överlevnadstekniker (samtidigt som jag slås av att jag faktiskt borde ta tag i att leva som jag lär). Det är av stor vikt att veta hur vi kan förbereda oss såväl mentalt som fysiskt för att klara av kommande kriser.

Hade jag skrivit dessa ord eller boken släppts för något år sedan hade garanterat flera sett åt andra hållet. Idag, med pågående pandemi, är fallet garanterat annorlunda. Nej. Vårt samhälle har inte slagits ut, de flesta av oss lever sina liv om än inte precis som vanligt så åtminstone någorlunda oansträngt. Inte menat att förminska krisen och de som faktiskt tagit de hårda slagen, men ni förstår poängen: Vi har fortfarande rinnande vatten och fungerande samhällsfunktioner. Så lek för en stund med tanken på att så inte skulle vara fallet. Är du förberedd?

Jag tänker inte gå in mer på djupet om bokens innehåll. Den är intressant och viktig, ’nuff said.

Inläsning står Håkan Julander för. Ny bekantskap för mig, men raddan av böcker på Storytel bekräftar att han är en van ljudboksröst. Stabil sådan.

Det känns egentligen futilt att betygsätta en bok som denna, men vad fan. Pannkakor ska delas ut.

Överlev katastrofen rekommenderas varmt. 5 av 5 pannkakor.

Recension: Hovnarren

Hovnarren, av Leif Wallsby

Då och då slinker det in recensioner av annat än ljudböcker. Sist vi läste om Leif Wallsby på bloggen var för några månader sedan då hans suveräna novell En ny medborgare recenserades. Nu är han tillbaka med novellen Hovnarren.

Författaren själv sammanfattar den som ett rymdäventyr med inslag av arabian nights, en mörkt humoristiskt tolkning av Puckelryggens berättelse från Tusen och en natt. Den gavs även ut i antologin Tusen och en natt, men återkommer här i reviderad, förlängd och förbättrad version i en e-novell utgiven av Lionvalley Publishing (som även gav ut tidigare nämnda En ny medborgare).

Handling:

“Reno är hovnarren som behöver få ihop pengar för att fly till ett annat solsystem innan sultanen tröttnar på honom.

Hans kompanjon Sheena iscensätter en rad våghalsiga kupper. Renos förmåga att lura döden och Sheenas list ger duon unika möjligheter att narras.”

I och med att novellen inte är mer än 22 sidor lång så tänker jag inte avslöja mer om handlingen.

Det som först slår mig är hur mycket jag gillar Wallsbys språkbruk. Även föregående novell var oerhört välskriven, men i Hovnarren tycker jag att det är än mer markant. Det är målande och vackert men samtidigt oerhört effektivt berättat. Det slösas inte tid med onödiga utsvävningar. Sedan tilltalas jag oerhört av innehållet. Sedan står det ju klart att Leif Wallsby har lekfull och underbar fantasi som lyckas skramla ihop ett litet sci-fi-spektakel av en gammal arabisk saga. En förmåga man inte kan annat än älska. Vi bjuds på en salig blandning av dråpligheter, mörk humor och trevliga våldsamheter. Jag kan inte låta bli att associera till de där riktigt lyckade svarta komedierna jag älskar så mycket. Ser framför mig hur jag sitter i soffan och skrattar åt dråpliga situationer, kvick dialog i vad som vid ett snabbt ögonkast kan ses som en relativt oskyldig, rent av barnvänlig (eller från 7 år i vuxens sällskap som det hette när jag var liten) film. Vips råkar någon hugga skallen av sin partner eller spetsa kusinen med ett grillspett varpå jag drar på smilbanden i mitt “I didn’t see that shit coming!”-leende. Den känslan. Precis i min smak. Hovnarren är sci-fi på ett sätt jag gillar och jag tror definitivt att man hade kunnat bygga detta vidare till något mycket längre. Vem skulle inte vilja läsa en jester-sci-fi?

Är du sugen på en trevlig, underhållande, fantasifull och förbaskat välskriven liten resa? Look no further, spaceboy. Jag ser verkligen fram emot att ta del av författarens kommande alster.

En solklar pannkakstårta till Hovnarren. 5 av 5 pannkakor.

Recension: Midvintermörker

Midvintermörker, av Lars Wilderäng

Wilderängs debutroman. Läste på lite och lärde mig att han först gav ut denna själv, innan Massolit Förlag plockade upp den 2013. Att den fick förlagskontrakt kan jag gott förstå.

Uppläsningen står Magnus Roosmann för. Stabil och fullt godkänd, om man håller lock för visst uttal av engelska ord.

Handling:

“Annandagens tidiga morgon 2012 vaknar svenskarna upp till en ny värld. Ett strömlöst och mörkt Sverige. En dag då allting förändras. Sabotage mot den ryska gasledningen Nord Stream följt av en rysk militär storövning i Östersjön har plötsligt förvandlats till ett regelrätt anfall mot Sverige. Från Försvarets Radioanstalts lyssnarpost söder om Göteborg, till Faluns vintermörka skogar eller ett Malmö på gränsen till sammanbrott, och till ett iskallt Östersjön med ett vindpinat Gotland, får vi följa ett antal personers upplevelser under ett dygn som skakar Sverige från grunden.”

Jag har nu lyssnat på samtliga Wilderängs epos, bortsett från uppföljaren till denna. Han gillar att skildra försvarsmakt och militäraktioner. Han gillar även att skildra dystopi, och det är väl där vi kommer bäst överens. Stjärnklart står sig fortsatt som en av mina absoluta favoritromaner (ta åt dig, för fasen, jag är kräsen).

Intrigen i Midvintermörker är oerhört intressant och aktuell. Mer aktuell då det begav sig kanske, men fortsatt så. Men där någonstans börjar även problemen. Intrigen är riktigt intressant och pulshöjande, men samtidigt går det lite fort. Det säger jag utan expertis i världsläget.  Oavsett är det spännande och obehagligt. En kanske inte helt avlägsen verklighet. Det här är även Wilderängs största behållning, i min mening. Han målar alltid upp spännande och tänkvärda scenarion. I Stjärnklart fick han dystopin att framstå som überrealistisk (det sagt innan jag läste uppföljarna).

Det märks dock på många sätt att detta är just debuten. Det skriver ur erfarenhet att själv vara just debuterande romanförfattare. Det är välsbeskrivet och eggande, men det blir även bitvis väldigt monotont. Jag blir väldigt snabbt mätt på krigsskildringarna och tappar fokus. För att dra en filmparentes – Det är skitkul att se saker explodera. Till en början. Och faktum är att det får mig att förlora intresset lite, även om grunden är spännande. Något jag däremot kan uppskatta mycket är hur märkbart Wilderäng lagt oerhört mycket tid på research. Det gäller alltifrån försvarets agerande till militärslang och vad stridsflygplanens bestyckningar kallas. Även dessa benämningar kan bli monotona i längden, men jag älskar detaljnivån.

Debuten visade ju klart prov på en riktigt imponerande karriär. Även om jag kommit med viss kritik (bortsett från fantastiska Stjärnklart, och även Höstsol) så är Wilderäng fortsatt en av de mest intressanta författarna att följa.

Och när vi ändå är inne på ämnet – hans senaste roman Redovisningsavdelning Marviken släpps på ljud imorgon (7/5 – 2020) och nej. Det är inte en handbok för redovisningskonsulter.

Midvintermörker stannar på 3 starka pannkakor av 5 möjliga.

Recension: Mister B. Gone

Mister B. Gone, av Clive Barker

Den här ljudboken finns endast på engelska so the review will continue in english. Nä. Bara skojade. Men det är lite synd. Barker är något av en skräckikon för mig så det är synd att hans verk inte finns tillgängliga på svenska (för min del spelar det ingen roll, men för människor som inte har lust att lyssna på engelska, däremot).

Vi saxar från baksidan:

“You hold in your hands not a book at all, but a terrifying embodiment of purest evil. Can you feel the electric tingle in your fingers as you are absorbed by the demon Jakabok’s tale of his unintentional ascent from the depths of the Inferno? Do you sense the cold dread worming its way into your bloodstream, your sinews, the marrow of your bones as you read more deeply into his earthly education and unspeakable acts? The filth you now grasp has been waiting patiently for you for nearly six hundred years. And now, before you are completely in its thrall, you would do well to follow the foul creature’s admonition and destroy this abomination of ink and paper before you turn a single leaf and are lost forever.

You have been warned.”

Kort sammanfattat så handlar boken alltså om en demon vid namn Jakabok, som oavsiktligt träder upp ur Infernot och in i vår värld.

Boken är inläst av Doug Bradley, som spelar Pinhead i skräckfilmsserien “Hellraiser”, varav några är regisserade av Clive Barker. Bradleys inläsning är helt klart bokens absolut största behållning. Han gör det med underbar inlevelse.

Boken i sig tappar jag däremot greppet om. Den är smårolig, brutal och fylld av svart humor, men jag kommer aldrig riktigt in i historien. Det blir mest lösryckta delar jag tycker är smått underhållande medan jag egentligen inte bryr mig om helheten. Inget jättebra betyg, tänker ni? Nej. Det är det ju inte. Men som sagt, den glimmar till på sina ställen. Det som stör mest för mig är att den berättas ur ett jag-perspektiv, ett grepp som jag själv extremt sällan faller för när det gäller böcker. För mig har det alltid blivit synonymt med avsaknad spänning. Här vänder sig Jakabok även kontinuerligt till läsaren (vilket ni ser i baksidestexten) och “varnar för att göra dig av med boken” etcetera. Det funkar kanske någon gång i början, men inte återkommande.

Mister B. Gone är en intressant inblick i Barker’s skrivna verk, men dess största behållning är Bradley’s inläsning. Betyget stannar på 2,5 av 5 pannkakor.

Till startsidan