Midvintermörker, av Lars Wilderäng
Wilderängs debutroman. Läste på lite och lärde mig att han först gav ut denna själv, innan Massolit Förlag plockade upp den 2013. Att den fick förlagskontrakt kan jag gott förstå.
Uppläsningen står Magnus Roosmann för. Stabil och fullt godkänd, om man håller lock för visst uttal av engelska ord.
Handling:
“Annandagens tidiga morgon 2012 vaknar svenskarna upp till en ny värld. Ett strömlöst och mörkt Sverige. En dag då allting förändras. Sabotage mot den ryska gasledningen Nord Stream följt av en rysk militär storövning i Östersjön har plötsligt förvandlats till ett regelrätt anfall mot Sverige. Från Försvarets Radioanstalts lyssnarpost söder om Göteborg, till Faluns vintermörka skogar eller ett Malmö på gränsen till sammanbrott, och till ett iskallt Östersjön med ett vindpinat Gotland, får vi följa ett antal personers upplevelser under ett dygn som skakar Sverige från grunden.”
Jag har nu lyssnat på samtliga Wilderängs epos, bortsett från uppföljaren till denna. Han gillar att skildra försvarsmakt och militäraktioner. Han gillar även att skildra dystopi, och det är väl där vi kommer bäst överens. Stjärnklart står sig fortsatt som en av mina absoluta favoritromaner (ta åt dig, för fasen, jag är kräsen).
Intrigen i Midvintermörker är oerhört intressant och aktuell. Mer aktuell då det begav sig kanske, men fortsatt så. Men där någonstans börjar även problemen. Intrigen är riktigt intressant och pulshöjande, men samtidigt går det lite fort. Det säger jag utan expertis i världsläget. Oavsett är det spännande och obehagligt. En kanske inte helt avlägsen verklighet. Det här är även Wilderängs största behållning, i min mening. Han målar alltid upp spännande och tänkvärda scenarion. I Stjärnklart fick han dystopin att framstå som überrealistisk (det sagt innan jag läste uppföljarna).
Det märks dock på många sätt att detta är just debuten. Det skriver ur erfarenhet att själv vara just debuterande romanförfattare. Det är välsbeskrivet och eggande, men det blir även bitvis väldigt monotont. Jag blir väldigt snabbt mätt på krigsskildringarna och tappar fokus. För att dra en filmparentes – Det är skitkul att se saker explodera. Till en början. Och faktum är att det får mig att förlora intresset lite, även om grunden är spännande. Något jag däremot kan uppskatta mycket är hur märkbart Wilderäng lagt oerhört mycket tid på research. Det gäller alltifrån försvarets agerande till militärslang och vad stridsflygplanens bestyckningar kallas. Även dessa benämningar kan bli monotona i längden, men jag älskar detaljnivån.
Debuten visade ju klart prov på en riktigt imponerande karriär. Även om jag kommit med viss kritik (bortsett från fantastiska Stjärnklart, och även Höstsol) så är Wilderäng fortsatt en av de mest intressanta författarna att följa.
Och när vi ändå är inne på ämnet – hans senaste roman Redovisningsavdelning Marviken släpps på ljud imorgon (7/5 – 2020) och nej. Det är inte en handbok för redovisningskonsulter.