Den yttersta rättvisan, av Dag Öhrlund
Så var det dags för Suzanne Eriks del 2. Jag gillade den första delen om den psykopatiske domaren. Tyckte den var en lite frisk fläkt efter att Silfverbielke-böckerna mest börjat kännas som en trött kavalkad av champagne, blod och våldtäkter som dessutom avslutades på ett näst intill respektlöst vis.
“Domaren Suzanne Eriks förnekar sig inte. Den rättvisa hon inte kan skipa i hovrätten ordnar hon på fritiden, fortfarande genom att tvinga väninnan, prästen Jessica, att hjälpa henne. Men Jessicas ångest och tvekan växer sig allt starkare, inte minst sedan de mördat två poliser. Hon vill lägga det vidriga bakom sig och bilda familj med sin nya kärlek Anders. Suzanne ser hotet mot deras gemensamma aktioner och måste än en gång överväga vad hon ska göra med väninnan. Och när det gäller att städa undan oönskade människor blir Suzanne allt mer otålig och dessutom slarvig.”
Jag har lite svårt att sätta ett betyg på denna om jag ska vara ärlig. Lika svårt som jag har för att egentligen komma fram till vad jag i mångt och mycket tycker. På det planet har Öhrlund verkligen lyckats. Och lyckas gör han, för även om åsikterna går isär BRETT vad gäller både Silfverbielke-böckerna och dessa nya så står en sak klar: Hans böcker säljer som smör. Kioskvältare var ett trevligt uttryckt om biofilmer innan pirattiden tog över och det går nog nästan att applicera här, inte minst att döma av de tusentals lyssningar denna bok fått på bara någon vecka eller mer.
Detta kan vi konstatera: Det är inte tråkigt. Det är våldsamt. Det är MYCKET sex. Läst mig till att många stör sig på detta och jag kan väl i och för sig instämma i att det blir lite väl mycket fokus på det, men å andra sidan – Det är den berättelsen Öhrlund vill berätta och då är det precis det han gör, på samma sätt som jag försöker operera mitt eget författarskap.
Men medan första delen kändes någorlunda frisk så tycker jag i denna andra del att det blir lite väl närbesläktat med Silfverbielke. Så pass att det känns lite tjatigt. Exakt samma prat om att rensa ohyra ur samhället, samma kalla sätt. Inget fel i sig, det är ju psykopater som skildras, men det blir för copy-paste-likt. Däremot är jag oerhört glad i att slippa alla ingående våldtäktsscener. Sedan är väl intrigen inte jättemycket att hurra för om vi ska vara ärliga. Eriks fortsätter sin vålds- och sexturné och försöker undvika att hennes utåt sett strikta, laglydiga fasad befläckas. Det blir fartfyllt, det blir underhållande, det sticker jag inte under stolen med. Det är lite som den där guilty-pleasure-popcorn-underhållningen man gärna tar del av när man vill stänga av hjärnan för en stund. Och då fungerar det, trots att det mesta ter sig oerhört osannolikt och trots att Eriks känns mer som en seriefigur är en mänsklig karaktär.
Är ni förvirrade, undrar ni vart jag vill komma? Det gör jag nog också. Återigen: Öhrlund har lyckats, för detta kommer att sälja. Det kommer att vara en vågdelare av rang. Min vågskål är relativt balanserad. Vi får blod, sex och fart. No more, no less. Varken bra eller dåligt. Underhållande men lättglömd.