Den trettonde bomben, av Mats Svensson
Detta är Mats Svenssons debutroman. Vid en första anblick så påminner det väldigt mycket om Wilderängs krigsskildringar, såväl till omslag som baksidestext. Inget illa menat med det. Men hur ter sig då innehållet?
“Året är 1972: Ett modifierat Viggenplan startar från Kallinge utanför Ronneby. På fyrahundra meters höjd går något fel och piloten blir tvungen att skjuta ut sig.
Nutid: Alina är polis och jobbar på kontraterroristenheten i Skåne. Under ett jourpass dyker det upp underrättelseinformation om vad som skulle kunna vara en terroristcell. Samtidigt som Alina bearbetar informationen nås en journalist av hemligstämplad information om vad Viggenplanet som lyfte från Kallinge 1972 egentligen var till för och vad det bar i sin last.
När Alina och hennes team följer upp terroristcellsinformationen hamnar de mitt i en eldstrid och i kölvattnet efter den börjar alltifrån ryska intressen till hemliga svenska militärgrupperingar att röra på sig, både innanför och utanför landets gränser. Vad är det egentligen som ligger bakom allt detta? Och vad fanns ombord på planet som kraschade 1972?”
Jag gillar premissen. Det låter helt klart som en spännande bok, även om jag måste erkänna att jag är lite less på temat efter att ha plöjt Wilderängs Höstsol, Midvintermörker med uppföljare. Sedan kan jag inte göra mig kvitt känslan av att boken känns väldigt lik dessa romaner. Lite väl lik för sitt eget bästa, kan tänkas. Intrigen griper aldrig riktigt tag i mig. Det beror inte enbart på känslan av kopia. Jag fattar inte riktigt tycke för karaktärerna och något i utförandet gör historien rätt monoton – på samma sätt som jag även kan uppleva Wilderängs skildringar. Det ÄR svårt att skildra krigsscenarion på ett spännande sätt, eller så är det jag som är kräsen. Den där riktigt nerviga spänningen infinner sig aldrig. Det finns även vissa andra saker som stör upplevelsen en aning, en känsla av att boken möjligen hade behövt (ännu?) en runda med redaktören. Författaren tycker om att upprepa referensen till “kaninhålet” och Alice i Underlandet ett par gånger för mycket. Detta är dock småsaker. Något som stör mig än mer är ett återkommande användande av berättargreppet “vad de inte visste var att … “. Det är ett grepp man bör ta till väldigt sparsamt och används i Den trettonde bomben åtminstone två gånger för att föra handlingen framåt och berätta att vissa karaktärer inte har det övertag de tror sig besitta.
Reine Brynolfsson står för inläsning och gör, som vanligt, ett mycket bra jobb.
Den trettonde bomben är absolut ingen dålig bok. Den är välskriven och ger oss en rätt stabil första bok i vad jag antar blir en serie. Jag kommer helt klart att ge även andra boken en chans. Jag kan tänka mig att människor med långt större fascination för krigsscenarion och konspirationsteorier har mycket att hämta. Det finns en scen som satte sig i mitt minne. Den beskriver en kärnvapendetonation på ett väldigt spektakulärt och detaljerat (inte för detaljerat!) sätt. Jag som lekman vet inte om den hundraprocentigt stämmer överens med processen och reaktionen, men s-a-t-a-n så snyggt skriven den här scenen är! Det är inte ofta jag reagerar och lägger specifika scener på minnet på det här sättet.