Till minne av Charlie K, av Dag Öhrlund
Öhrlund är ju mest känd för sviten om psykopaten Silfverbielke och böckerna om kommissarie Ewert Truut. I Till minne av Charlie K gör han en liten avstickare om en elitsoldat som sadlar om till snok.
“När elitsoldaten Niclas Jones, 34 son till Vietnamdesertören Bobby och den svenska vänsteraktivisten Lena fått sin militära karriär saboterad av en kollega förvandlas han till en rastlös själ som ger sig ut på en resa runt USA. En kväll blir han vittne till ett överfall och räddar livet på privatdetektiven Charlie Keeper. Djup vänskap uppstår och något år senare ber Keeper svensken att komma till New York och jobba för honom.
Fyra år senare sprängs Keeper i luften sedan han kommit en politisk skandal på spåren. Nic förstår att även hans liv är i fara och flyr till Sverige efter att ha säkrat ett arv på flera miljoner som Charlie lämnat till honom.
Som privatdeckare får Nic det ena märkliga uppdraget efter det andra. En kväll bankar det på metallporten till magasinet. Utanför står en liten, smutsig, livrädd pojke från Ryssland. En kort stund senare har Nic fått bevis för att någon smugglar knark i magen på barn och när han hittar en död pojke mellan containrarna i hamnen, bestämmer han sig för att spränga ligan.”
Till minne av Charlie K är annorlunda mot övriga av Öhrlunds böcker, även om man känner igen mycket av den Öhrlundska stilen. Huvudintrigen kring knarksmugglingen är spännande och riktigt bra. Dessvärre tar boken ganska god tid på sig innan spänningen kommer igång. Introduktionen till karaktären Nick Jones är måhända välbehövlig, men väl utdragen. Intresset väcks dock när han påbörjar arbetet som privatdetektiv.
Som vanligt när det gäller Öhrlund så är det väldigt välskrivet. Korta, enkla meningar som bidrar till ett bra flyt i texten. Ett flyt som förstärks av Reine Brynolfssons kompetenta uppläsning.
Utöver intrigens långsamma intågande så blir beskrivningarna av Nicks relationer till kvinnor väl tjatiga. Det är bitvis intressant att följa hans trasiga känsloliv och problem att förhålla sig till mänskliga relationer och riktiga förbindelser. Dessvärre tjatas ämnet ut och blir emellanåt lite tröttsamt. För mycket tid läggs på repetition av kvinnotjusar-Nick.
Trots ovan och den något sega inledningen så gillar jag ändå Charlie K. När den får upp fart är den bitvis riktigt bra, och vem kan undgå att gilla Hund?