Nära gränsen, av Daniel Åberg
Detta är min andra bekantskap med Åberg. Första var säsong ett av Virus (tidigare recenserad i bloggen) som jag tyckte var rätt bra.
Nära gränsen är även den en sammanslagning av kortare delar i en så kallad Storytel Original.
“Hur långt kan man gå för att rädda sitt barn?
Det är marknadshelg i midnattssolens Pajala och Lisa Korhonen har för första gången på två år fått möjlighet att vara ensam med sin nioåriga son. Sedan hon förlorade vårdnaden har hon gjort allt för att ordna upp sitt liv och bevisa att hon är att lita på. När hon kallas in akut till jobbet på Puben, marknadsfestens stökiga mittpunkt, gör hon därför vad hon kan för att få det avklarat så snabbt som möjligt. Samtidigt har rånare sprängt traktens enda bankomat och rör sig åt Lisas håll. Ovetandes lämnar hon sonen i vilrummet på Puben och går ut till kassan, där hon möts av två maskerade män …
Snart är hennes son saknad och Lisa huvudperson i en internationell gränskonflikt. Och för varje timme som går blir insatserna högre.”
Handlingen är enkel och bra. Lisa är en karaktär man lätt fattar tycke för. En mor som måste kämpa för rätten att umgås med sin son efter att ha förlorat vårdnaden till följd av osunt leverne. Jag konstaterar snabbt två saker:
- Jag tycker långt mer om denna än första säsongen av Virus (även om det är “min” genre, och jag lovat ge den minst en säsong till).
- Det märks väldigt snabbt att Åbergs språkbruk förbättrats sedan ovan nämnda. Och just detta är något jag älskar, såväl i mitt eget författarskap som när man följer någon annans: att kunna se utvecklingen. Språket är rappare, snyggare.
Förlåt. Det var egentligen tre punkter.
3. Jäklar vilken resa!
För precis så känns Nära gränsen. Den kommer igång snabbt och håller mitt intresse uppe i princip från inledande minuter och utspelar sig sedan som en svensk Taken i Lappland (fast inte lika våldsam och utan surgubben Neesons grymtande). Det är verkligen inte en lugn stund under hela denna första säsong (för jag tror bestämt att det kommer fler, även om det funkar bra som en fristående). Jag ser verkligen charmen i att lyssna på denna som korta episoder som avslutas i cliffhangers även om jag personligen inte gillar det formatet – Jag vill ha en “hel” bok att lyssna igenom, på samma sätt som jag helst inväntar att hela säsonger av tv-serier gått klart innan jag börjar titta.
Lo Kauppi är suverän som inläsare och tillför både underbara dialekter och puls i berättelsen.
Ska jag slå ned på något, vilket jag nästan alltid gör, så är det återigen att Storytel Original-konceptet känns lite väl “fast food”. Det känns som att storyn överlag hade behövt gås igenom en extra gång av en korrekturläsare då onödig upprepning och några märkliga meningar och uttryck kvarstår. Men, vad gör det på det stora hela när man får åka med Lisa och kompani på äventyr nära gränsen?