Dimma, av Ragnar Jónasson
Så har jag nått fram till den tredje boken om kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir. Föregående två böcker finns också recenserade i bloggen.
“1987. En isolerad bondgård på östra Island. Snöstormen borde ha hållit alla främmande människor borta, men det har den inte gjort. Paret som bor på bondgården borde inte heller ha släppt in den oväntade gästen. Men det gjorde de.
En oväntad gäst. En lögnare. En mördare.
Alla kommer inte att överleva natten. Och det kommer att bli ett fall som ska hemsöka kommissarie Hulda Hermannsdóttir för alltid. ”
Så kliver vi in i den tredje boken om Hulda. Detta är helt klart den mest tragiska. Vi bjuds på dubbla familjetragedier, karga svåråtkomliga isländska landskap och en trasig Hulda.
Många har lovordat den här serien. Jag sällar mig inte riktigt till skaran. Med det inte sagt att det är dåligt. Knappast. Det är vemodigt, poetiskt och välskrivet. Jag framhäver även Hulda som en av de mer intressanta mordutredare jag följt.
Men faktum kvarstår att tempot bitvis är lite segt, trots relativt korta böcker. Språkbruket är bra, men inte mer (lost in translation som det kallas), med en del onödig upprepning och samma övertydligheter jag själv kämpar med.
De tragedier vi bjuds på i Dimma spelar på våra känslor och gör det bra. Lägg till en riktigt riktigt fin twist och jag är ganska nöjd. Däremot kan jag inte lovorda, trots att detta är den näst bästa boken i trilogin. Jag ser inte riktigt storheten i det hela, även om det är vemodigt, välgestaltat och allt. En sak som gnager såhär i slutet är faktiskt valet att påbörja tidslinjen bakifrån. Det missgynnar i min mening berättelsen på många sätt. Främst är det för många pusselbitar vi redan vet om när vi når fram till dem. Även om förklaringen finns och vi bjuds på en bredare bild så tycker jag att tidiga avslöjanden missgynnar berättelsen och tar udden av vissa händelser.
Återigen är det Marie Richardson som löser in och gör det mycket bra.