Flickorna som sprang, av Simon Häggström
Detta är polisen Simon Häggströms tredje bok. Jag lyssnade på de två föregående under 2019 och berördes djupt. I föregångarna får vi följa Simon och hans vardag i arbetet mot prostitution och människohandel. De visar på en oerhört mörk sida av samhället och en sjuk människosyn som dessvärre genomsyrar fler än man vill tro.
Denna tredje bok är dock, om än med verkligheten som förlaga, en skönlitterär berättelse om prostitution, utsatthet och hämnd.
“Brutal hämnd i Stockholms undre värld Jennifer och Malvina har rymt från sitt HVB-hem, de sover på en madrass i ett garage och lurar torskar på pengar. Snart dras de in i en härva som riskerar deras liv. Molly träffar en kille via en dejtingapp och de inleder en relation. Hon blir kär, men efter bara några veckor bjuder han in andra män till deras träffar. Markus Lundström och Natalia Volotkova på människohandelsgruppen arbetar i Stockholms skuggvärld och möter både hallickar och sexköpare. De får nys om en grupp män som utnyttjar unga flickor och inleder en operation för att stoppa dem. Men spåren är få och polisen blir alltmer desperat. Kan de låta en sexköpare infiltrera de hemliga mötena på uppdrag av polisen? Flickorna som sprang är en verklighetsnära skildring av de mörka sidor i samhället som vi ofta väljer att blunda för. Men det är lika mycket en berättelse om människans förmåga att överleva under de mest extrema förhållanden.”
Flickorna som sprang är en mörk, rå, spännande (och även bitvis rätt komisk) kriminalroman. De unga tjejerna vars öden vi får följa berör verkligen på djupet. Inte minst när man förstår att berättelsen och karaktärerna är ett hopkok av allt det Häggström mötts av under åren som polis specialiserad på prostitution. Det är bitvis riktigt äckligt, utan att för den sakens skull vara onödigt detaljerad eller spekulativ. Här återfinns även intressanta porträtt av torskar. Dels en surrealistisk, sorglig och samtidigt oerhört komisk scen på ett hotellrum med en Göteborgs-torsk som fick mig att skratta högt, men framförallt nattsvarta porträtt av riktigt sjuka människor.
Jag tänker inte avslöja mer av handlingen, men vi får följa ett mycket intressant perspektiv i form av en väldigt vilsen och sorglig människa vilket tillför en extra dimension till berättelsen.
Natalia, en av poliserna vi får följa, kan jag bitvis störa mig på. Hon är å ena sidan hård och riktigt cool, men jag tycker att det poängteras lite väl frekvent kring hennes syn på det manliga släktet. Inget fel i sig, hon har trots allt rätt i merparten av sina iakttagelser, men det blir en aning repetitivt.
Det märks att detta är Häggströms första skönlitterära roman. Inte så pass att det direkt stör, men det märks emellanåt på språket. Sedan finns det möjligen vissa passager som en redaktör lätt kunnat gå loss med saxen och kortat ned något. Temat är oerhört aktuellt och viktigt och Häggström gestaltar ångesten och utsattheten mycket bra. Det här är en bok som stannar kvar i tankarna, men inte på samma sätt som hans tidigare, självupplevade iakttagelser.
Boken är inläst av den alltid suveräna Niklas Engdahl.