Goda grannar, av Mattias Edvardsson
Jag lyssnade på Edvardssons En helt vanlig familj för några månader sen. Det var en sån där bok jag haft i i min digitala bokhylla hur länge som helst. Kanske var inte titeln tilltalande nog, kanske var jag bara inte sugen på genren? Hur som. Den visade sig vara fantastisk. Just det, ni läste rätt: Fantastisk. Den har tidigare recenserats på bloggen: https://authorwestberg.blogbiz.se/2020/04/06/recension-en-helt-vanlig-familj/
Nu följer Mattias Edvardsson upp den med Goda grannar (Spoiler! Det har handlar dessvärre inte om kannibaler, även om titeln antyder det). Den hade även kunnat heta Vemod i Svenssonidyllen.
“Hur väl känner du dina grannar? Micke och Bianca flyttar till ett idylliskt villakvarter som verkar perfekt för deras familj. Men allt eftersom de lär känna sina grannar kommer en känsla av obehag smygande. När Bianca blir påkörd utanför sitt hus verkar det först röra sig om en tragisk olycka. Medan hon kämpar för sitt liv på sjukhuset växer dock tvivlet bland polisen och i kvarteret. Micke har alltid trott på rättvisan. Men vad händer när den enda utvägen tycks vara att ta lagen i egna händer?”
Ja, vad ska man säga? Jag sätter ju naturligtvis ribban högt efter föregående bok, och det är alltid riskfyllt. Lite som att hoppas att den där uppföljaren på ens favoritfilm inte ska leda till att man vill lobotomera sig för att sudda ut minnet av den.
Men vet ni vad? Jag tänker inte dra ut på det.
Goda grannar är också fantastisk. Den är faktiskt rent av bättre än En helt vanlig familj. Mycket bättre. Föregångaren hade några passager jag tyckte var småsega (det stoppade den dock inte från att landa en fullpott), men den här boken lämnar mig inte för en sekund. Jag lyssnade klart på hela boken under en och samma dag. Jag tog mig till och med en extra promenad (tack för motionen, Edvardsson!) för att hinna lyssna klart. Det är ytterst sällan jag rycks med såhär pass mycket av en bok. Hundraprocentigt fokus rakt igenom. Gestaltningen av alla karaktärer är fenomenal. De, och alla händelser som drabbar den lilla svenssonorten känns helt autentiska. Det är spännande, vemodigt och bitvis oändligt sorgligt.
Främst sticker Fabian ut. Jag har sällan stött på en bättre gestaltad unge, Edvardsson mejslar ut honom med faderskomplex, osäkra diagnoser och allt på ett fantastiskt sätt. Jag rycks med direkt och vill egentligen inte slita mig förrän jag lyssnat klart på hela boken. Jag har egentligen inget att slå ned på. Eller jo. Det var den där gången då Roosmann sa “IKEA” istället för “ICA” och fick mig att undra när IKEA började sälja fetaost.
Jag kan inte betygsätta detta utan att nämna uppläsningen. Det var en av höjdpunkterna med föregångaren. Så även här. Magnus Roosmann, Lo Kauppi och Viktor Åkerblom gestaltar varsin huvudkaraktär och de gör det så jävla bra.
HÅLLER MED TILL 100 %