Recension: April, April

April, April, av Mattias Edvardsson

Den just nu högaktuella Mattias Edvardsson skrev en ungdomsroman redan 2015. Förra året gavs den ut i pocket och släpptes samtidigt som ljudbok hos Saga Egmont.

“Planen är rätt enkel, egentligen. Klättra upp i det öppna fönstret i skolan, avfyra geväret, sedan är det över. När hans livlösa kropp faller genom fönstret borde mobbarna förstå vad de gjort, och Hugo behöver inte längre leva med sig själv. Men Hugo blir upptäckt innan han hinner sätta sin plan i verket. Han placeras på ett behandlingshem, där han träffar Julie, Nico och April. Tillsammans med sina nya vänner hittar han sig själv, och viljan att fortsätta leva.”

Det som slog mig först var att denna både strukturellt och språkligt kändes väldigt annorlunda gentemot Edvardssons succéromaner En helt vanlig familj och Goda grannar. Inte enbart då denna uppenbarligen är skriven för en något yngre publik, utan det märks även att den är skriven av en något mer oerfaren författare. Med det sagt är den fortfarande mycket välskriven. Jag tycker mig känna igen vissa drag som Edvardsson behållit och han fokuserar även i April, April på trasiga, vilsna själar och blandar in psykisk ohälsa.

I mångt och mycket är det en trevlig bok. Man fattar lätt tycke för karaktärerna, vilka gestaltas väl. Jag tycker även att han lyckas gestalta behandlingshemmet på ett sätt som känns autentiskt (detta skrivet utan att själv ha tillbringat tid på ett sådant). Personligen kan jag däremot tycka att handlingen bitvis står och stampar lite. Det känns inte som att det görs några direkta djupdykningar i huvudkaraktärens situation och intrigen tar inte riktigt fart. Ändå lyckas Edvardsson hålla upp intresset, kanske bitvis till följd av en tacksam längd på boken.

Något som däremot slår mig tidigt och hänger med rakt igenom gäller just språkbruket. Boken är välskriven rakt igenom, helt klart. Jag tycker inte att Hugos innerliga röst tillhör en kille i övre tonåren. Detsamma gäller delar av dialogen ungdomarna emellan. Det mer juvenila och enkla språkbruket skiner till emellanåt, men alltför ofta tycker jag att deras röster är för vuxna, med för många ord och uttryck som känns främmande för ungdomar. Jag kan ha helt fel, men jag inbillar mig att detta gör att tilltänkt målgrupp kanske inte identifierar sig med materialet lika mycket som de kunnat göra om “deras språk” talades.

Boken är inläst av Magnus Schmitz. Jag tycker att han gör ett bra jobb, även om vissa betoningar hamnar fel.

April, April är en intressant och bra, om än ojämn, bok om psykisk ohälsa. 3 av 5 pannkakor.

 

Lämna ett svar