Månad: juni 2020

Mörkret, av Ragnar Jónasson

Jag har hört mycket gott om islänningen Jónassons trilogi om Hulda Hermansdóttir. Främst om den senate delen, Dimma. Med så pass mycket positiva kommenterar är det inte utan att man ger sig in i boken med höga förhoppningar.

“En ung kvinna hittas död på en enslig strand. Här sökte hon skydd, men fann i stället sin grav i vågorna. En förhastad polisutredning bedömer händelsen som självmord.
Hulda Hermannsdóttir, kriminalinspektör vid Reykjavikpolisen, tvingas till en tidig pension. Men innan dess får hon möjlighet att åta sig ett sista fall. Hon vet exakt vilket hon ska välja. Och vad hon upptäcker i sin utredning är något betydligt värre än självmord. Ändå har hon svårt att få ut ens den mest elementära information i fallet. När Huldas egna kollegor försöker bromsa utredningen finns till sist bara ett sätt kvar. För att avslöja sanningen måste hon riskera sitt eget liv.
Mörkret är den första boken i den hyllade serien om Hulda Hermannsdóttir. I översättning av Arvid Nordh.”

Tjugo minuter in i boken har jag börjat tvivla på om jag faktiskt kommer att tycka om Mörkret. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något i bokens inledande förhör som jag verkligen inte gillar. Det känns halvtaffligt skrivet. Det förekommer några märkliga meningar under bokens gång men i övrigt är språket bra, men inte mer. Men så ska vi bära med oss om att det handlar om en översättning för vilken författaren inte kan svara.

Efter inledande tvivel tar dock historien fart och tvivlen bleknar långsamt. Jag skriver långsamt då själva utredningen till en början och till stor del känns som en dussinhistoria. Det som dock höjer kvalitén i boken avsevärt är vår huvudperson Hulda, en snart pensionerad kriminalinspektör. Hon är en av de klart mest intressanta karaktärer jag följt i litteraturens polisväsende. Hon är mångfacetterad och hennes liv är på många sätt tragiskt och sorgligt att följa och ger boken välbehövd svärta. När vi passerat ungefär två tredjedelar av bokens speltid så tar det fart och blir långt mer intressant överlag. Det är även då vi lär känna det riktiga mörkret inom Hulda vilket får henne att framstå som en än mer intressant karaktär. Att det sedan utspelar sig i de karga, fantastiska miljöerna på Island  gör även det sitt för att öka intresset.

I slutändan kan jag konstatera att jag utan tvekan kommer att vilja fortsätta följa Hulda Hermannsdóttirs äventyr. Mörkret är, efter en tveksam start, överlag väldigt bra, bitvis mer än så.

Marie Richardson gör en superb insats som uppläsare.

Mörkret landar på 4 av 5 pannkakor med hopp om än tätare uppföljare.

Nära gränsen, av Daniel Åberg

Detta är min andra bekantskap med Åberg. Första var säsong ett av Virus (tidigare recenserad i bloggen) som jag tyckte var rätt bra.

Nära gränsen är även den en sammanslagning av kortare delar i en så kallad Storytel Original.

“Hur långt kan man gå för att rädda sitt barn?
Det är marknadshelg i midnattssolens Pajala och Lisa Korhonen har för första gången på två år fått möjlighet att vara ensam med sin nioåriga son. Sedan hon förlorade vårdnaden har hon gjort allt för att ordna upp sitt liv och bevisa att hon är att lita på. När hon kallas in akut till jobbet på Puben, marknadsfestens stökiga mittpunkt, gör hon därför vad hon kan för att få det avklarat så snabbt som möjligt. Samtidigt har rånare sprängt traktens enda bankomat och rör sig åt Lisas håll. Ovetandes lämnar hon sonen i vilrummet på Puben och går ut till kassan, där hon möts av två maskerade män …
Snart är hennes son saknad och Lisa huvudperson i en internationell gränskonflikt. Och för varje timme som går blir insatserna högre.”

Handlingen är enkel och bra. Lisa är en karaktär man lätt fattar tycke för. En mor som måste kämpa för rätten att umgås med sin son efter att ha förlorat vårdnaden till följd av osunt leverne. Jag konstaterar snabbt två saker:

1. Jag tycker långt mer om denna än första säsongen av Virus (även om det är “min” genre, och jag lovat ge den minst en säsong till).
2. Det märks väldigt snabbt att Åbergs språkbruk förbättrats sedan ovan nämnda. Och just detta är något jag älskar, såväl i mitt eget författarskap som när man följer någon annans: att kunna se utvecklingen. Språket är rappare, snyggare.

Förlåt. Det var egentligen tre punkter.

3. Jäklar vilken resa!

För precis så känns Nära gränsen. Den kommer igång snabbt och håller mitt intresse uppe i princip från inledande minuter och utspelar sig sedan som en svensk Taken i Lappland (fast inte lika våldsam och utan surgubben Neesons grymtande). Det är verkligen inte en lugn stund under hela denna första säsong (för jag tror bestämt att det kommer fler, även om det funkar bra som en fristående). Jag ser verkligen charmen i att lyssna på denna som korta episoder som avslutas i cliffhangers även om jag personligen inte gillar det formatet – Jag vill ha en “hel” bok att lyssna igenom, på samma sätt som jag helst inväntar att hela säsonger av tv-serier gått klart innan jag börjar titta.

Lo Kauppi är suverän som inläsare och tillför både underbara dialekter och puls i berättelsen.

Ska jag slå ned på något, vilket jag nästan alltid gör, så är det återigen att Storytel Original-konceptet känns lite väl “fast food”. Det känns som att storyn överlag hade behövt gås igenom en extra gång av en korrekturläsare då onödig upprepning och några märkliga meningar och uttryck kvarstår. Men, vad gör det på det stora hela när man får åka med Lisa och kompani på äventyr nära gränsen?

Nära gränsen är mycket trevlig spänning som slutar på 4 av 5 pannkakor. Ser fram emot en fortsättning, Åberg.

Till minne av Charlie K, av Dag Öhrlund

Öhrlund är ju mest känd för sviten om psykopaten Silfverbielke och böckerna om kommissarie Ewert Truut. I Till minne av Charlie K gör han en liten avstickare om en elitsoldat som sadlar om till snok.

“När elitsoldaten Niclas Jones, 34 son till Vietnamdesertören Bobby och den svenska vänsteraktivisten Lena fått sin militära karriär saboterad av en kollega förvandlas han till en rastlös själ som ger sig ut på en resa runt USA. En kväll blir han vittne till ett överfall och räddar livet på privatdetektiven Charlie Keeper. Djup vänskap uppstår och något år senare ber Keeper svensken att komma till New York och jobba för honom.
Fyra år senare sprängs Keeper i luften sedan han kommit en politisk skandal på spåren. Nic förstår att även hans liv är i fara och flyr till Sverige efter att ha säkrat ett arv på flera miljoner som Charlie lämnat till honom.
Som privatdeckare får Nic det ena märkliga uppdraget efter det andra. En kväll bankar det på metallporten till magasinet. Utanför står en liten, smutsig, livrädd pojke från Ryssland. En kort stund senare har Nic fått bevis för att någon smugglar knark i magen på barn och när han hittar en död pojke mellan containrarna i hamnen, bestämmer han sig för att spränga ligan.”

Till minne av Charlie K är annorlunda mot övriga av Öhrlunds böcker, även om man känner igen mycket av den Öhrlundska stilen. Huvudintrigen kring knarksmugglingen är spännande och riktigt bra. Dessvärre tar boken ganska god tid på sig innan spänningen kommer igång. Introduktionen till karaktären Nick Jones är måhända välbehövlig, men väl utdragen. Intresset väcks dock när han påbörjar arbetet som privatdetektiv.

Som vanligt när det gäller Öhrlund så är det väldigt välskrivet. Korta, enkla meningar som bidrar till ett bra flyt i texten. Ett flyt som förstärks av Reine Brynolfssons kompetenta uppläsning.

Utöver intrigens långsamma intågande så blir beskrivningarna av Nicks relationer till kvinnor väl tjatiga. Det är bitvis intressant att följa hans trasiga känsloliv och problem att förhålla sig till mänskliga relationer och riktiga förbindelser. Dessvärre tjatas ämnet ut och blir emellanåt lite tröttsamt. För mycket tid läggs på repetition av kvinnotjusar-Nick.

Trots ovan och den något sega inledningen så gillar jag ändå Charlie K. När den får upp fart är den bitvis riktigt bra, och vem kan undgå att gilla Hund?

Till minne av Charlie K slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Den trettonde bomben, av Mats Svensson

Detta är Mats Svenssons debutroman. Vid en första anblick så påminner det väldigt mycket om Wilderängs krigsskildringar, såväl till omslag som baksidestext. Inget illa menat med det. Men hur ter sig då innehållet?

“Året är 1972: Ett modifierat Viggenplan startar från Kallinge utanför Ronneby. På fyrahundra meters höjd går något fel och piloten blir tvungen att skjuta ut sig.
Nutid: Alina är polis och jobbar på kontraterroristenheten i Skåne. Under ett jourpass dyker det upp underrättelseinformation om vad som skulle kunna vara en terroristcell. Samtidigt som Alina bearbetar informationen nås en journalist av hemligstämplad information om vad Viggenplanet som lyfte från Kallinge 1972 egentligen var till för och vad det bar i sin last.
När Alina och hennes team följer upp terroristcellsinformationen hamnar de mitt i en eldstrid och i kölvattnet efter den börjar alltifrån ryska intressen till hemliga svenska militärgrupperingar att röra på sig, både innanför och utanför landets gränser. Vad är det egentligen som ligger bakom allt detta? Och vad fanns ombord på planet som kraschade 1972?”

Jag gillar premissen. Det låter helt klart som en spännande bok, även om jag måste erkänna att jag är lite less på temat efter att ha plöjt Wilderängs Höstsol, Midvintermörker med uppföljare. Sedan kan jag inte göra mig kvitt känslan av att boken känns väldigt lik dessa romaner. Lite väl lik för sitt eget bästa, kan tänkas. Intrigen griper aldrig riktigt tag i mig. Det beror inte enbart på känslan av kopia. Jag fattar inte riktigt tycke för karaktärerna och något i utförandet gör historien rätt monoton – på samma sätt som jag även kan uppleva Wilderängs skildringar. Det ÄR svårt att skildra krigsscenarion på ett spännande sätt, eller så är det jag som är kräsen. Den där riktigt nerviga spänningen infinner sig aldrig. Det finns även vissa andra saker som stör upplevelsen en aning, en känsla av att boken möjligen hade behövt (ännu?) en runda med redaktören. Författaren tycker om att upprepa referensen till “kaninhålet” och Alice i Underlandet ett par gånger för mycket.  Detta är dock småsaker. Något som stör mig än mer är ett återkommande användande av berättargreppet “vad de inte visste var att … “. Det är ett grepp man bör ta till väldigt sparsamt och används i Den trettonde bomben åtminstone två gånger för att föra handlingen framåt och berätta att vissa karaktärer inte har det övertag de tror sig besitta.

Reine Brynolfsson står för inläsning och gör, som vanligt, ett mycket bra jobb.

Den trettonde bomben är absolut ingen dålig bok. Den är välskriven och ger oss en rätt stabil första bok i vad jag antar blir en serie. Jag kommer helt klart att ge även andra boken en chans. Jag kan tänka mig att människor med långt större fascination för krigsscenarion och konspirationsteorier har mycket att hämta. Det finns en scen som satte sig i mitt minne. Den beskriver en kärnvapendetonation på ett väldigt spektakulärt och detaljerat (inte för detaljerat!) sätt. Jag som lekman vet inte om den hundraprocentigt stämmer överens med processen och reaktionen, men s-a-t-a-n så snyggt skriven den här scenen är! Det är inte ofta jag reagerar och lägger specifika scener på minnet på det här sättet.

Den trettonde bomben är bra, men inte jättebra. 3 av 5 pannkakor.

De rättslösa, av Malin Thunberg Schunke

Detta är Thunberg Schunkes fristående uppföljare till debuten Ett högre syfte, en bok som kammade hem fullpott i min recension (https://authorwestberg.blogbiz.se/2020/03/06/recension-ett-hogre-syfte/).

“När några unga utländska säsongsarbetare försvinner på den italienska landsbygden startas en internationell utredningsgrupp med Esther Edh och Fabia Moretti i spetsen. Snart leder spåren till en enslig gård ägd av en välkänd maffialedare och den karismatiske polisen Corrado Sanna fattar det kontroversiella beslutet att skicka dit en undercoveragent.
Bakom en mur av tystnad uppdagas sakta en verksamhet präglad av grymhet och en farlig katt-och-råtta-lek börjar, med ett brottssyndikat som inte tycks ha något att förlora.
Samtidigt, på en ort inte långt därifrån, bor en mamma som varje natt skickar ut sin lille pojke på ett uppdrag som kommer att få ödesdigra konsekvenser.
I Stockholm dras Esther Edh in allt djupare i det laddade förhållandet med sin älskare. Men Johnny följer en ondskefull plan som snabbt utvecklar sig till ett hot, även för Esther.
De rättslösa är en berättelse om ett cyniskt spel där människor skoningslöst offras. Där en europeisk rättskipning ställs mot brottslingar som inte skyr några medel för att nå profit. Och om hur det är att stå helt utanför samhällets skydd och vara rättslös.”

Vi får åter följa Esther och Fabia och lär känna dem lite närmre. Intrigen till denna uppföljare låter väldigt tilltalande, så det är med stora förväntningar jag ger mig i kast med den. Liksom i föregångaren är språkbruket mycket kompetent. Korta, enkla meningar utan onödig utsmyckning. Miljöerna boken rör sig i är även de mycket intressanta och välnyanserade. Likaså många av karaktärerna vi får bekanta oss med. Men så var det detta med intrigen. Tempot är bitvis ganska segt och jag dras aldrig riktigt in i handlingen. Trots ett intressant tema och och vissa spännande svängar och kittlande scener så greppar den aldrig riktigt tag om mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på. Första boken var riktigt nervig och sög in mig i händelsernas centrum men i det här fallet lockas jag inte på samma sätt.

Det är fortfarande en bra, tankeväckande och välskriven bok, tro inget annat. Mirja Turestedt gör som vanligt ett galant jobb som inläsare.

De rättslösa slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Vingar av silver, av Camilla Läckberg

Så tar vi oss vidare till del två av vad som på Storytel kallas “Fayes hämnd”. Jag vet inte om det är tänkt att bli fler böcker eller om det är en duologi vi har att göra med. Första delen, En bur av guld, recenserade jag i förrgår. Vingar av silver har på kort tid på hyllats och sågats. Jag har läst mycket om den. Bland annat har den kallats för porr, ett bevis på slött författarskap och en jävligt bra bok. Smaken går naturligtvis isär, men när det kommer till Läckberg kanske mer så än annars. Måhända beror det på hennes stjärnstatus. Ingen har väl undgått den, enligt många författare, rätt smaklösa “hostile takeover” som skedde på Adlibris hemsida när boken släpptes. Jag förstår kritiken men lägger ingen direkt värdering i det. Nåväl.

“Ett laddat hämnddrama om svek, upprättelse och systerskap. Just när Faye trodde allt var över hotas hennes tillvaro igen. Hon har byggt upp ett liv utomlands, exmaken Jack sitter i fängelse och hennes företag Revenge skördar stora framgångar. Men när Revenge ska lanseras i USA dyker det plötsligt upp ett allvarligt hot mot bolaget och Faye tvingas återvända till Stockholm. Med hjälp av en handplockad grupp kvinnor kämpar hon för att rädda det som är hennes – och för att rädda sig själv och dem hon älskar.”

Likt första delen så finns det mycket att tycka om. Jag tycker att Läckberg skriver väldigt bra. Det är korta, enkla meningar. Gestaltning av karaktärer klarar hon galant. Intrigen i sig är väldigt enkel men tack vare rappt tempo och lite trevliga skruvar i manuset fungerar det för det mesta utmärkt. Karaktärsutvecklingen ger även Faye ett välbehövt djup i form av återblickar av hennes hemska tonårstid med allt den innefattar. De känslomässiga trummor som ettan slog på saknas dock.

Jag håller inte riktigt med skaran som kallar detta för mer eller mindre porr. Det finns några sexscener och de är rätt explicita, visst. Det är överdrivet och övertydligt, ja. Men sedd som ett erotiskt hämnddrama fungerar det utmärkt – om det sedan marknadsförs som något annat vet jag inte, och bryr mig inte heller direkt om. Det sexuella innehållet störde mig inte nämnvärt även om det är tydligt att det skrivits spekulativt i ett säljsyfte.

Däremot kan jag hålla med om att denna andra del inte är lika vass som första. Slött författande kanske jag inte dristar mig till att kalla det. Likväl känns det bitvis lite framstressat, som att man velat pusha fram uppföljaren så fort som möjligt för att rida på vågen av föregångaren.

Jag kan hålla med den kör som proklamerat att rättsliga följder för somliga dåd i den här boken slätas över väl enkelt. Däremot störs jag, kanske onödigt mycket, av ett specifikt händelseförlopp som drar ned trovärdigheten rejält med tanke på dagens sociala medier och hur lätt det är att få reda på saker om folk.

Avslutningsvis. Vingar av silver är mer än godkänd, även om den inte är riktigt lika stark som fösta boken. Om den förtjänar all uppmärksamhet och att bli den “kioskvältare” den lär bli? Nej. Det finns en drös böcker som är långt tätare och mer välskrivna och förtjänar mer utrymme. Men med ett så välkänt namn är succén ett faktum oavsett.

Även denna gång är det Mirja Turestedt som läser och bidrar lite extra till bokens behållning.

Vingar av silver slutar på 3 av 5 pannkakor.

Smugglaren, av Tony Johansson

Detta är andra boken om Erik Larsson och My Englund, en bekantskap jag snabbt kommit att uppskatta. Första boken Den tredje passageraren recenserade jag för någon vecka sedan och lovordade.

Denna bok är en fristående uppföljare, men jag rekommenderar att läsa/lyssna på den första för att stifta bekantskap med karaktärerna.

“Polischef My Englund har fullt upp och ont om folk. Samma morgon som några lekande barn hittar ett svårt bränt lik i strandkanten utanför Borstahusen, har hon och hennes kollegor på Landskronapolisen gjort ett misslyckat tillslag i en langarens lägenhet. De kom för sent, han hade redan lyckats fly och nu vet han att de övervakar honom. På Mys skrivbord ligger dessutom staplar med ärenden gällande utsatta asylsökande som hon måste hantera så fort som möjligt. Även på det privata planet hopar sig orosmolnen. Mys äktenskap är på upphällningen, och barndomens mörker ger sig tillkänna igen. Journalisten Erik Larsson har svårt att smälta in i gemenskapen på sitt nya jobb på Sydsvenskan. Arbetet med att skriva en bok om flyktingkrisen upptar hela hans intresse. Han är måttligt road av uppdraget att skriva om den döde mannen på stranden, men allt förändras när en ung försvunnen flyktingpojke spolas upp på samma plats.”

Likt första delen är även Smugglaren rapp och spännande. Korta meningar och högt tempo slänger mig snabbt in i handlingen. Johansson har ett språk som verkligen tilltalar. Liksom första boken är det intressant och bra rakt igenom, lämnas ingen tid åt överflödigt dödkött. Detta även om intrigen inte fängslar mig lika mycket som i föregångaren. Att likförbaskat lyckas hålla en halvkräsen lyssnare fokuserad och nöjd tyder på riktigt bra författarskap.

Huvudkaraktärerna är trevliga att bekanta sig med och i denna får de mer djup. Det är spännande att följa även deras privata resor.

Det är återigen Reine Brynolfsson som står för uppläsningen.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att jag verkligen ser fram emot den tredje delen, Källa X, som släpps redan nästa vecka.

Smugglaren landar på 4 av 5 pannkakor och en varm rekommendation.

En bur av guld, av Camilla Läckberg

Detta är min första bekantskap med Läckberg som författare. Jag har inte intresserat mig nämnvärt för tidigare böcker helt enkelt av den anledning att det slumpat sig så. Faktum är att jag lägger långt mer tid på att läsa och lyssna på böcker av mindre välkända eller etablerade författare. Det intresserar mig helt enkelt mer.

Men att jag valde att hoppa in här på Läckberg-tåget beror på att jag läst mycket om att denna (och nästkommande) skulle vara väldigt olikt henne. Ett litet sidohopp.

“En bur av guld” är en drabbande roman om en kvinna som blir bedragen och utnyttjad, men tar kontroll över sitt eget öde.
På ytan verkar Faye ha allt. En perfekt make, en älskad dotter och en lyxig lägenhet i den finaste delen av Stockholm. Men mörka minnen från uppväxten i Fjällbacka jagar henne och hon känner sig alltmer som en fånge i en gyllene bur. En gång var hon en stark kvinna med ambitioner, men för Jacks skull har hon gett upp allt.
När han sviker henne raseras hela Fayes värld. Plötsligt har hon ingenting alls. Först står hon handfallen, men sedan bestämmer hon sig för att ge igen och börjar planera en gruvlig hämnd.”

Det första som slår mig är språket. Jag har hört många klanka ned på Läckbergs språkbruk, men kan av tidigare nämnda skäl inte uttala mig. En bur av guld är dock väldigt välskriven.  Det är ett riktigt härligt flyt i språket. Lättläst men ändå nyanserat och lätt att ta till sig. Jag tycker även att hon lyckas gestalta karaktärerna väldigt väl.

Jag intresserar mig för Faye och hennes liv, även om det tar ett rätt bra tag innan jag kommer in i berättelsen och verkligen tycker att den börjar ta fart. Lite väl lång tid om sanningen inte ska förskönas. Det är intressant rakt igenom, om än kanske inte direkt spännande förrän framåt sluttampen. Och vad gäller slutet känner jag även att det kanske kommer lite väl fort – även om detta nu må vara början på en serie böcker.

Mycket har även sagts om det sexuella innehållet. Det stör mig inte och tillför sitt till handlingen. Däremot kan jag tycka att den inledande scenen sex och porr mest tjänar i chock- eller sex-säljer-syfte, även om det också säger något om bokens huvudkaraktärer och deras relationer.

En bur av guld är klart värld att lyssna på. Trots en något seg start så är den intressant och innehåller några riktigt bra delar. Personligen skulle jag vilja säga att den största styrkan ligger i porträtteringen av relationen mellan Faye och hennes närmsta vän. Där lyckas hon spela lite med mina känslor på ett sätt inte alla författare lyckas med.

Mirja Turestedt står för inläsning och gör ett finfint jobb. Hon har en röst och inlevelse som passar materialet perfekt.

Nu ska vi se vad uppföljaren har att erbjuda …

En bur av guld bjuder på stabil spänning och slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Thailandssvenskarna, av Joakim Medin

Minns att jag hörde tal om den här boken för ett tag sen och blev glatt överraskad när jag såg att den just tillkommit i Storytels utbud.

“Varje år reser tusentals svenska män till Sydostasiens pärla för att leva ut sina drömmar om sex utan krav och konsekvenser. Samtidigt klagar de på hur Sverige dukar under av feminism och invandringskollaps.
Journalisten Joakim Medin wallraffar bland sexköpare och exilsvenskar i populära turistmål som Pattaya och Phuket. På klubbar, mc-träffar och bordeller möter han män som aldrig skulle tala öppet om sina äventyr hemma i Sverige, men som på plats i Thailand är chockerande frispråkiga.”

Det här är en bok som fyller mig med känslor. Den är först och främst nödvändig. Viktig läsning/lyssning. Den är intressant, fascinerande och, framförallt, jävligt skrämmande. Det är väl knappast någon hemlighet att Thailand är världens sexturismcentrum. Det har rapporterats i dokumentärer, porträtterats i böcker och filmer på olika sätt under alla år. Dessutom har många av oss en relation till Thailand. Jag menar såklart inte som sexturister, utan det faktum att Thailand är ett av svenskarnas favoritresmål.

Personligen har jag aldrig besökt landet och har heller ingen önskan om att göra det. Än mindre efter att ha lyssnat på Thailandssvenskarna, även om den inte direkt bjuder på något jag inte visste. Men det är ändå en oerhört sorglig inblick i misär. Att ta del av många av dessa svenska mäns tankar om allt från politik till, främst, synen på kvinnor, är ta mig fan hårresande. Bristen på respekt och mänskligt värde, att kunna ta för sig som om de prostituerade verkligen endast är handelsvaror utan egentligt värde. Ja. Jag skulle kunna raljera om tankarna denna bok väcker väldigt länge.

Ett enkelt råd: Lyssna.

Inläsning görs av Tore Norrby, som verkar vara grön. Jag har inget att gnälla på.

Det här är en bok man bör lyssna på, helt enkelt. 5 av 5 pannkakor.

Virus: 1, av Daniel Åberg

Virus: 1 är den första av (hittills) 7 säsonger av en serie skriven av Daniel Åberg. Jag har väntat med denna då jag inte riktigt gillar upplägget med episoduppdelning. Inget fel i sig, jag föredrar bara att ha en “fullängdsbok” att till mig. Virus: 1 är med andra ord utgörs med andra ord av samtliga första säsongens tio delar.

“En stekhet sommardag drabbas Stockholm av ett mystiskt och våldsamt virus. Inom loppet av dagar är staden, landet och kanske hela världen ödelagd.
Ett fåtal överlever smittan. Amanda, en oberoende och tuff person som aldrig riktigt vuxit ur sin ungdomliga livsstil. Iris, som trots en bruten arm är redo att gå över lik för att skydda sin dotter Sigrid från kaoset i sjukdomens spår. Dano, en 12-årig pojke som flytt krigets fasor i Syrien bara för att tvingas se sin familj utplånas vid ankomsten till Flemingsberg när viruset når Stockholms förorter.
Tillsammans flyr de och tvingas snart inse att hoten de möter i en civilisation som dör är fler än de kunnat ana. Samhället må ha nått sitt slut, men något måste komma därefter. Har de en plats där?
Virus är en tät historia om några människors kamp för överlevnad i en värld som inte längre vill ha dem, berättad i ett skoningslöst tempo.”

Det går ju inte att undgå att notera likheterna med min egen debutroman. Såklart. Snarlik handling, inspirerad av bland annat 28 days later. Virus bjuder på full fart från första minut och det är ju något jag inte tackar nej till. Således är detta underhållning som passar bra om du bara vill lyssna på något som inte kräver alltför mycket tankeverksamhet. Jag gillar karaktärerna, främst flyktingkillen Dano. Att blanda in flyktingfamiljen i handlingen är lyckat i mina ögon. Det tillför trevlig krydda och jag gillar tanken på att de slängs från “ett helvete till ett annat”.

Jag kan dock känna att denna första säsong möjligen hade mått bra av lite redaktörsarbete. Skrivet utan att alls veta hur Storytel Originals jobbar med materialet. Viss dialog och andra små språkrelaterade saker irriterar lite. Jag dras snabbt in i handlingen och tycker att det är spännande, men känner några timmar in att jag bitvis “zonar ut” litegrann. Karaktärernas fight and flight blir bitvis lite småtradig, men kanske beror det på att jag konsumerat så pass mycket av denna typ av berättelse. Inte minst när jag själv bidragit till en liknande bok.

Disa Östrand står för inläsningen. Hon är en ny bekantskap för min del och jag tycker överlag att hon gör ett stabilt jobb utövar några små fel i uttal.

Jag gillar Virus, men är inte helt såld. Efter att ha lyssnat på första säsongen kan jag garantera att jag åtminstone ger nästföljande en chans, men huruvida jag stannar kvar så länge som sju säsonger beror helt på hur intrigen utvecklas.

Virus: 1 bjuder på full fart, action och slafs och slutar på 3,5 av 5 pannkakor.