Månad: juli 2020

När du vänder dig om, av Pernilla Ericson

Detta är den tredje och avslutande (?) delen i serien om Erla-gruppen. Vi går direkt in utan omsvep:

“En kvinna blir brutalt våldtagen av en okänd man i sitt eget hem på Södermalm i Stockholm. Förövaren kan gripas på plats och vid första anblicken ser det ut som ett enkelt ärende. Men ingenting är som det verkar. Det fanns en inbjudan. Ett meddelande om hårdhänt sex.
När Erlagruppen åter samlas, tar de sig an ett fall präglat av kvinnohat. Utredningsteamet jagar någon, eller några, som inte skyr några medel för att terrorisera kvinnor. En stulen identitet på nätet blir ett effektivt vapen. Och skräcken sprider sig.Samtidigt kämpar polis Liv Kaspi med sitt privatliv. Hon älskar en man med en bakgrund i den undre världen – men kan hon lita på honom?”

Den här boken välskriven och riktigt spännande. Vid det här laget har jag även kommit att tycka väldigt mycket om alla Erlagruppens medlemmar med dess olika egenheter och historia. Främst gillar jag nog Amina, men även Liv är väldigt välgestaltad och spännande att följa.

Temat med de här “inbjudna våldtäkterna” är riktigt otäckt – och har dessvärre verklighetsbakgrund. När boken börjar och det rör sig som en våldtäkt blir jag först besviken. Det är ett så uttjatat tema i den här typen av böcker (jag gillar inte att skriva ordet uttjatat i samma mening som våldtäkt, men så blev det – man matas med verklighetens hemska nyheter om sjuka våldtäktsmän och jag gillar inte att lyssna till eller läsa den typer av böcker). Men när Ericson sedan relativt snabbt levererar informationen om den där inbjudan till vad som blev en våldtäkt väcks mitt intresse. Det är annorlunda take och ett fall värt Erla-gruppen.

På det stora hela tycker jag att denna tredje del var bättre än del två. Det kan ha att göra med tempot. Intrigen i del två var spännande den också, men jag tyckte den innehöll vissa segare partier. Här är det mer fart. Jag upplever även att språket flöt på lite bättre här, även om det finns vissa korrekturmissar ett större förlag borde vara rutinerade nog att radera.

Jag gillar verkligen När du vänder dig om och kommer att följa Pernilla Ericsons författarskap med stort intresse.

Lo Kauppi står för inläsning och gör det som vanligt galant. En klar favorit hos mig.

När du vänder dig om landar på 4 av 5 pannkakor.

Halva liv, av Mats Strandberg

En tidig bok av herr Strandberg, en författare jag uppskattar mycket. Den här kom, vad jag läst mig till, innan Cirkeln och de där skräckliga böckerna som gjort honom så poppis under senaste åren. Dock släpptes den som ljudbok först 2017 (enligt info på Storytel).

“”Förlåt mig. Jag kan inte berätta varför. Leta inte efter mig. Hata mig inte.”Jessica kan inte släppa tanken på sitt livs stora kärlek Jakob. Varför försvann han plötsligt utan närmare förklaring än ett kortfattat brev? Efter en längre tids depression försöker hon gå vidare och engagera sig i sitt arbete och en ny relation. Men ovissheten plågar henne.
När hennes farmor Viola dör får Jessica annat att tänka på. Hon bestämmer sig för att tillbringa några månader i Violas hus på Österlen. En handskriven bok som Viola efterlämnat avslöjar stora familjehemligheter, och Jessica tvingas omvärdera hela sin tillvaro. Viola berättar om livet som ung kvinna i femtiotalets Sverige och de dramatiska händelser som tvingade henne att göra val som skulle komma att påverka hela familjen. Jessica inser att både hon och Viola har levt halva liv. När det förflutna till slut hinner i kapp Jessica påverkar det henne på flera olika plan och mysteriet med Jakob får en dramatisk upplösning.Halva liv är en roman om kärlek, hemligheter och lögner. Mats Strandberg tar med läsarna på en laddad resa genom tid och rum. Vi lär känna ett svunnet Sverige där fördomar och konventioner tvingade människor till ytterligheter. Vi möter en nutid som visserligen visar upp ett annat ansikte men där många bär på hemligheter. När de olika världarna möts får det dramatiska konsekvenser för Jessica och för dem hon älskar.”

När man lärt känna Strandbergs stil i och med Färjan, Hemmet och Slutet (jag har inte läst eller lyssnat på Cirkeln och väntar på ljudbok av Monster i terapi – NÄR KOMMER DEN?!) känns det väldigt speciellt att lyssna på en bok som Halva liv. Åtminstone till en början. För det är ju inte skräck eller kometen kommer. Men så märker jag av hans finfina sätt att gestalta sina karaktärer, den där härliga humorn som skiner igenom ibland. Visst. Det är inte lika genomarbetet i denna tidigare som i hans senare verk, men stilen finns där!

Till en början räcker det för att dra mig in. Jag gillar karaktärerna, jag tycker om att följa Jessicas liv i mediebranschen. Men så dalar intresset lite. Det är vackert och sorgligt men blir bitvis lite för segt för min smak. Inte segt nog för mig att sluta lyssna, däremot kommer jag på mig själv med att ha tankarna på annat håll stundtals. Det händer något framåt slutet dock, utan att avslöja för mycket. Boken får ett annat driv och blir riktigt intressant igen, men i detta finns också ett problem då det spretar.

Utan att avslöja något så känns det mot slutet som att boken mynnar ut i något helt annat, som om man försökt sammanföra två böcker. Det är inte dåligt, inte alls, men tematiskt tycker jag inte att det riktigt passar in. Den blir lite identitetslös.

Julia Dufvenius läser, och jag gillar ju verkligen hennes röst. Läst några kommenterar på Storytel om att hon har konstig betoning och inte passar till denna bok, men jag håller inte med.

Halva liv är välskriven, men når ungefär halvvägs. 3 av 5 pannkakor.

 

 

 

Jag var hon: tio berättelser från kvinnorna som överlevde, av Madeleine Gartéus

En kort bok sprängfylld av känslor och ångest. Så kan vi väl sammanfatta detta.

“Esters dotter gömde sig i Pippi-tältet när pappa slog mamma. Johanna blev tillsagd att sova på golvet som en hund och Adelina tvingades till sex bara ett par dygn efter att ha fött barn.
De är tre av de tio som berättar, men de delar tusentals kvinnors öden.
”Jag var hon” presenterar starka, personliga historier av förtryck som kvinnor utsatts för av männen de levt med. Efter att ha förlorat en av sina närmaste vänner vill författaren Madeleine Gartéus göra dem till mer än en siffra i statistiken.
Kvinnorna i boken överlevde. Annie är död.”

Jag var hon … är en stark, smärtsam bok att lyssna på. Den klockar in på strax över två timmar och det är skönt. Under den tiden har jag både hunnit skaka av ilska och fälla en och annan tår. De här berättelserna är så hemskt att ta del av. Det finns ju hopp, i och med att de flesta i den här boken faktiskt tog sig ur relationerna. Men inte Annie. Jag vet att det finns röster där ute som säger “varför stannar man kvar en så destruktiv relation, då?” och så vidare. Jag förstår att det inte går att förenkla det här problemet på det viset även om vissa som utsätts lyckas ta beslutet och lämna direkt.

Det här är en viktig och återigen väldigt smärtsam bok. Det är bra att den finns, men jag önskar att jag levde i ett samhälle där den inte behövdes.

Uppläsning görs av tre röster: Malin Molin, Viktoria Flodström och Lisa Ahnlund.

Vet ni vad? Det här är en bok jag känner att jag inte kan betygsätta. Däremot är det en bok ni bör lyssna på. Både kvinnor och män. För er som lever i lyckliga relationer. För er som inte gör det. För er som anar oråd  i någon relation ni ser utifrån.

I skuggan av sektor 5, av Simon Häggström

Detta är polisen Simon Häggströms femte bok, och den andra fristående berättelsen i hans nya bokserie Människohandelsgruppen. Hans första tre böcker är helt rotade i verkligheten, baserade på hans egna upplevelser. Sektor 5 och föregående Flickorna som sprang är skönlitterära berättelser med verklighetsanknytning.

“I Ferentari i sektor 5 sliter artonåriga Loredana hårt för att få ihop pengar till sin familj. Men tillvaron som prostituerad i Bukarests slum är tuff, och när hon blir lovad ett liv i lyx i Sverige nappar hon direkt. Sjuksköterskan Lina blir misstänksam när hon träffar en misshandlad kvinna från Rumänien. Några veckor tidigare hade hon en patient med liknande skador, båda kvinnorna har dessutom en uppseendeväckande tatuering. Vad har hänt dem? Sanningen visar sig vara långt värre än Lina kunnat föreställa sig. Runt om i Stockholm finns lägenhetsbordeller som drivs av män som köper och säljer kvinnor som handelsvaror. Markus Lundström och Natalia Volotkova vid människohandelsgruppen är ett av dessa nätverk på spåren. Men de kör fast och Natalia tar saken i egna händer – ett beslut som visar sig bli lika livsfarligt som effektivt. I skuggan av sektor 5 är en verklighetsnära skildring, actionfylld och samtidigt hoppfull, av det som sker mitt i bland oss men som få ser.”

Det är intressant att följa Markus och Natalias arbete i Människohandelsgruppen. Främst är det ett fascinerande, unikt perspektiv för krimgenren. Beskrivningarna av deras privatliv kan jag dock känna är aningen oinspirerande. Natalia som karaktär är dock riktigt härlig. En stenhård polis som inte tar skit och slänger ur sig bitska kommentarer, svär jävligt mycket och är mästare på att göra folk obekväma.

Intrigen i Sektor 5 är intressant. Det är en mörk och sorglig men bitvis hoppfull berättelse. Att den är så rotad i verkligheten är hemskt att tänka sig.

Den är bättre skriven än Flickorna som sprang (finns recenserad tidigare på bloggen). Det märktes tydligt att den första delen i serien var Häggströms första skönlitterära verk då språket bitvis haltade. Det gör det av och till även här, men jag störs inte av det. Däremot var intrigen i första delen något mer rafflande. Sektor 5 är intressant, men något ojämn. Ibland spännande och fascinerande, ibland lite långdragen. Det här är dock böcker som är både intressanta och viktiga. Häggström är en kompetent författare, en vardagshjälte och dessutom en oerhört trevlig snubbe. Jag ser fram emot en ny del i den här serien.

Suveräna Niklas Engdahl står för uppläsning.

I skuggan av sektor 5 landar på 4 av 5 pannkakor.

 

Bödeln i Prag, av Mikael Ressem

Det har skrivits en del om denna i ljudboksgrupperna på Facebook. Åsikterna har gått isär och jag kände mig tvungen att ge mig i kast med den. Detta är den elfte (om jag minns rätt) boken om Erik Sandström. Den första jag lyssnar på.

“Våren har kommit och ambulanssjuksköterskan Erik Sandström har åkt till Prag. Med på resan är ordningspolisen Patrik Andréasson, hans far Birger och poliskollegan Janne. Men det som var tänkt som en lättsam grabbresa förändras snabbt när Tomas Svensson ansluter, i sällskap med en snygg, och vid en första anblick, högst normal tjej. Kort efteråt gör Gösta Svenningsson och Lucifer Mattsson en överraskande entré i ett turistmyllrande Prag.
Efter att Birger har blivit kontaktad av en pensionerad mordutredare vid Prag-polisen dras gänget från Gävle in i ett mordmysterium som plågat den tjeckiska polisen i tjugo år. Varje år dödas ett slumpmässigt utvalt offer på ett av Prags mest berömda turistmål, Karlsbron. Mordet sker alltid på samma plats och på samma dag, Kristi himmelfärdsdag. Nu är det bara några dagar dit.”

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja samla tankarna. Intrigen i sig är någorlunda intressant, tempot är högt och Fredde Granberg gör ett suveränt jobb som inläsare. En klar favorit. Utöver det är det så oerhört mycket som skaver. Den här boken är så otroligt överfull av övertydligheter, repetition och klantiga meningar att jag har svårt att förstå att ett av Sveriges mest aktiva bokförlag ligger bakom. Flera gånger under genomlyssningen vill jag nästan dra fram skämskudden för det känns väldigt ofta som att det jag tar del av egentligen är ett väldigt tidigt utkast som varken saxats av redaktör eller korrekturläsare. När den är som bäst flyter saker på rätt okej, men det tyngs verkligen ned av alla tjatiga upprepningar. Intrigen i sig pendlar mellan dråplig och småspännande. Det är dock allt annat än trovärdigt – Nu vet jag i och för sig inte om tanken alls varit att skapa något som känns realistiskt så jag störs inte personligen av bristen på trovärdighet.

Sen har vi karaktären Gösta, Amerika-älskaren. Jag har sällan stött på en karaktär som irriterat mig så mycket. Svengelskan får mig att rysa. Jag förstår att det är tanken, men det får berättelsen att osa lite väl mycket buskis. Det finns dock en scen med sagd karaktär i ett badhus framåt slutet som är riktigt rolig – Enda gången då bokens sagda humor verkligen smittar av sig.

Med kvalitén Bödeln i Prag känns det ärligt talat väl mycket som en löpande-bandet-produktion. Snälla. Dra ned på takten. Låt redaktören språkgranska. Med mindre repetitioner och klumpig meningsuppbyggnad hade jag lätt kunnat lägga på en poäng till betyget.

Bölden i Prag imponerar inte. Underhållande som bäst. 2,5 av 5 pannkakor.

Första hösten – Röd skymning, av E.P Uggla

Jag älskar dystopier. Älskar. Tröttnar aldrig på berättelser om jordens undergång, pandemier och dylikt. Första hösten – Röd skymning är uppföljaren till E.P Ugglas debut Första hösten – Blå bryning som släpptes 2017.

Jag ska erkänna att jag inte har första boken helt klar i minnet, det är trots allt två år sedan jag lyssnade på den, men jag mindes nog för att ge mig direkt in i uppföljaren.

“Fyra veckor har gått sedan det stora utbrottet, och det värsta tycks vara över. Dammet från blommorna har lagt sig som en mörk skugga över landet, men de smittade utgör inte längre något hot. De har slutat jaga och börjat dö.
Men just som Sverige tycker sig se ljuset i tunneln kommer nästa obehagliga överraskning. Plötsligt täcks träden av löv i en nyans ingen sett förut – en onaturlig och intensiv röd. Vad betyder det här?”

Det skrivs i baksidestexten att denna del är fristående, men jag vill påstå att det är en sanning med modifiering. Vi träffar nya karaktärer, men följer även ungdomarna från första boken. Personligen rekommenderar jag att läsa eller lyssna på första delen för att få bakgrund.

Jag ska inte hålla på det. Det här är bra. Riktigt, riktigt bra. Språket är vackert och har ett trevligt flyt. Intrigen är rafflande och intressant från början till slut. Vi bjuds på en effektiv och spännande blandning mellan Walking dead och The mist. För att förenkla. Det förekommer en del riktigt häftig monsteraction, men det jag uppskattar mest är hur smart Röd skymning är. Vi får ingående (utan att någonsin bli långrandiga eller skriva oss på näsan) beskrivningar av smittan. Dess sammansättning, kopplingen till naturen och jakten på ett motgift. Det är intelligent och jäkligt snyggt beskrivet. Det skänker en både fascinerande och obehaglig känsla av realism som får mig att dra på smilbanden gång på gång.

Ska jag börja ranka så skulle jag vilja påstå att Röd skymning hamnar på plats 2 över mina favoriter bland moderna dystopier, tätt flåsandes genialiska Stjärnklart i nacken.

Uppläsare är Jenny Lindberg, ny bekantskap för min del. Hon gör ett mycket bra jobb!

Första hösten – Röd skymning, förtjänar sina 5 av 5 pannkakor.

Allt du gör, av Lars Wernström

Vilken trevlig vecka då man får chansen att ta del av ytterligare en ny bekantskap. Detta är Lars Wernströms debut, en krim som (i likhet med min egen, pågående krim) handlar om en privatutredare. Denna recension avhandlar Allt du gör del 1-3 som tillsammans utgör hela första romanen.

“Erik Sandell driver utredningsbyrån Sandell Investigation. Uppdragen är ofta enkla, men en dag blir han och kollegan Jessica Wallman uppsökta av en kvinna som har större bekymmer än en otrogen älskare. Lisa Molander har fått hotbrev skickade till sig och är orolig för sin och dotterns säkerhet, men hon vill inte gå till polisen. Erik och Jessica börjar gräva i Lisas förflutna och prata med hennes kollegor. Snart visar det sig att det är en hel del som inte står rätt till på Lisas arbetsplats, en reklambyrå. Ju mer de gräver, desto fler frågor väcks. Varför vill Lisa inte gå till polisen? Erik och Jessica börjar misstänka att det finns något som hon inte berättar för dem.” 

Allt du gör är en oerhört trevlig krimroman. Eller, trevlig? Den innehåller ju naturligtvis hemskheter, men man är minst sagt fast redan från start. Med det sagt – Det börjar bra, riktigt bra. Wernström leder snabbt och effektivt in oss i en intressant intrig. Karaktärerna vi får lära känna är väldigt lätta att tycka om och författaren lyckas här med en annan sak jag gillar: Han introducerar merparten av romanens karaktärer under ganska kort tid, men utan att det känns rörigt. Jag upplever många gånger att det kan bli svårt att skilja karaktärer åt när det introduceras flera på relativt kort tid (det kanske säger mer om mitt röriga inre än författarna, å andra sidan, men det ska vi inte doktorera i här).

I övrigt så har boken det en bra krim ska innehålla: Intressanta karaktärer (redan nämnt), en spännande intrig som håller intresset uppe rakt igenom och någon trevlig twist.

Wernströms språk är lätt att ta till sig. Korta, snygga meningar utan utdragna detaljerade beskrivningar. Det förekommer några onödiga upprepningar som borde ha suddats ut i korren, men det är absolut inget som stör nämnvärt. Jag har inget annat negativt att tillföra den här recension. Det är kanske inget nyskapande mästerverk som kommer att hänga med mig i skallen länge, men det är en väldigt bra och spännande krim. Punkt.

Det enda jag ställer mig frågande till är nödvändigheten att dela upp boken i tre delar. Jag kan förstå satsningar som Storytel Originals (även om jag själv faktiskt skarpt ogillar uppdelade episoder á ca 60 min), men att ta en roman på ca 11 timmar speltid och dela upp i tre känns ganska … menlöst.

Björn Bengtsson är även han en ny bekantskap för mig. Han har en röst och ett flyt som fungerar perfekt för den här berättelsen.

Nu ser jag verkligen fram emot att få fler berättelse om Sandell och hans vänner.

Allt du gör är en imponerande debut. Jag tilldelar den 4 av 5 pannkakor.

 

Historier från en drömmare, av Johan Engman

En novellsamling, för omväxlings skull. Det händer inte jätteofta att jag tar mig an dem. Johan Engman och jag har medverkat i två novellsamlingar tillsammans, så jag har tagit del av hans skrifter tidigare.

“Den här gången kunde ingenting misslyckas… så börjar en av de varma novellerna i Historier från en drömmare. Handlingen blir såklart precis tvärtom i en typisk historia i Johan Engmans stil. Hans noveller kännetecknas av myllrande berättelser där karaktärerna hamnar i nya och för dem ofta okända situationer. Personerna berättas med närhet och värme, även om saker och ting inte alltid sker som de tänkt sig.
Johan Engman har vunnit pris i flera novelltävlingar och har medverkat i olika förlags novellsamlingar. Nu debuterar han med en samling berättelser i en egen antologi. Engman är kock, fäktare och småbarnspappa, född och uppvuxen i Halmstad men numera bosatt i Skärholmen, söder om Stockholm.
Hans fackliga och politiska engagemang ger avtryck i flera noveller där samhällsbeskrivningar lyser igenom i historierna. Andra berättelser är mer som fantasifulla sagor. Några av novellerna är hela livsberättelser och några andra är som små titthål in i en annan värld av historier. Det är fantasifullt, personligt och spännande. Det är historier från en drömmare… “

Jag tänker inte gå in i någon djupdykning kring de olika novellerna mer än en kort sammanfattning: Det blandas friskt mellan berättelser om kärlek, relationer, åldrande, krig, politik och en klackspark åt försäkringskassan.

Som med alla novellsamlingar tilltalas jag inte lika mycket av alla berättelser, även om alla håller bra klass. Något som dock håller rakt igenom på alla plan är språket. Johan har ett fint flyt och ett språk lätt att ta till sig. Han är oerhört duktig på att blanda tragik och komik, något jag själv också tycker mycket om att leka med.

Ska jag nämna en personlig favorit så är det sista novellen, som om jag inte missminner mig delar titel med samlingen. Den bjuder på en bitsk och riktigt härlig klackspark mot Försäkringskassan och är det något jag älskar så är det satir med politiska undertoner och samhällsanknytning.

Jag vill även passa på att nämna uppläsaren Sebastian Karlsson. Det är, vad jag kan se, första gången jag lyssnar på något inläst av honom och karl’n gör ett suveränt jobb!

Historier från en drömmare landar på 4 av 5 pannkakor.

Bakom hennes ögon, av Sara Pinborough

Ännu en ny bekantskap. Den här boken har legat i hyllan ett tag och jag minns inte på vems inrådan den hamnade där. Troligen något tips i ljudboksgruppen. Denna gav mig in i förutsättningslöst, utan att ens ha läst om handlingen.

“Lita inte på någon. Och vad du än gör, avslöja inte slutet!
Ensamstående mamman Louise träffar en man i en bar och gnistor uppstår. Ett par dagar senare upptäcker hon att mannen från baren är hennes nya, gifta chef, David. David hävdar att hans äktenskap är olyckligt, och eftersom Louise är störtförälskad inleder hon en relation med honom.
Så en dag träffar hon Adele, Davids fru. Adele och Louise blir vänner och Louise upptäcker att Adele har en helt annan syn på äktenskapet än vad David har. Inte nog med det, David framstår som en hård och kontrollerande make. Vem kan Louise lita på? Hon blir alltmer övertygad om att någonting i Davids och Adeles äktenskap är väldigt underligt. Hon förstår bara inte hur underligt det faktiskt är. Och hur långt en person är beredd att gå för att skydda det.”

Det finns en del att gilla i Bakom hennes ögon. Den har ett härligt flyt och det händer saker hela tiden som gör att man inte tappar intresset. Triangeldramat är väldigt spännande att följa, även om berättelsen ibland kan kännas lite väl ologisk. Karaktärerna är intressanta att lära känna och bär på ett djup vi får utforska. Att samtliga karaktärers sidor berättas ur ett jag-perspektiv fungerar förvånansvärt bra (jag brukar annars ganska ofta ha svårt för böcker berättade ur ett jag-perspektiv).

Uppläsare är Tova Magnusson. Till en början har jag lite svårt för både henne och något i ljudet. Det låter lite lätt burkigt, ett dovt eko. Jag tycker dock att det går över, eller så glömmer jag bordet. Jag vänjer mig även vid uppläsningen och tycker i slutändan att hon sköter sig bra.

Bakom hennes ögon är en trevlig överraskning helt klart. Inget mästerverk på något sätt, men spännande och intressant. Utan att spoila någonting så tycker jag dock att trovärdigheten får sig ett par onödiga törnar och vissa saker framåt slutet dyker upp lite väl plötsligt, känns nästan forcerat.

Bakom hennes ögon slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Institutet, av Stephen King

King, en av mina barndomsfavoriter. Han vars böcker ofta filmatiseras med minst sagt varierande resultat. Jag har alltid älskat hans berättelser, främst Jurtjyrkogården, men även Cell och Dreamcatcher i mer modern tid. Han har också varit något av en inspirationskälla och en av anledningarna till att jag själv tycker så mycket om att både läsa och skriva mörkare berättelser. Det finns dock en uppsjö King-böcker jag inte läst. En sak som gör att jag ibland drar mig är tjockleken – Jag har svårt för riktiga tegelstenar. Det är inbyggt i mig. Som med ljudböcker. Jag föredrar böcker som ligger på sådär 8-12 timmar. Institutet har en speltid på över 24 timmar.

“Luke Ellis har alltid vetat att han är speciell. Det är inte bara hans extrema begåvning, det är också den märkliga påverkan han har på sin omgivning varje gång han blir riktigt upprörd. Ett glas som spricker i tusen bitar utan att någon rört det, en tallrik som faller ner och krossas mot golvet. Det Luke inte vet är att någon haft ögonen på honom och hans svårförklarliga talang länge. En natt blir han kidnappad och flugen till en plats belägen djupt inne i skogarna i Maine: Institutet. Där utnyttjas tillfångatagna barn med ovanliga förmågor som brickor i ett farligt globalt spel. ”Institutet” har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.”

Att sätta ett betyg på en bok som Institutet är verkligen inte lätt. Min känsla inför boken har pendlat oerhört under speltiden. Den är på många sätt en “typisk” King rent språkmässigt. Menat på det allra mest positiva sätt. Jag har alltid älskat hans sätt att skriva – samtidigt som jag på “äldre dagar” börjat undrar hur mycket som försvinner i översättningen. Jag har tidigare läst många av hans böcker på originalspråket och upplevt flytet bättre.

I Institutet tycker jag att språket är bra, men det förekommer en del onödiga upprepningar av fraser och uttryck som drar ned tempot lite. Alltför långa och långdragna beskrivningar gör detsamma. Man hade lätt kunnat kapa bort 3-4 timmar av innehållet utan att förlora något av större värde.

Tempot upplever jag överlag som ett problem. Det och det faktum att boken innehåller väldigt, väldigt många karaktärer. Flera av dessa karaktärers roller i intrigen tar väldigt lång tid innan vi får reda på (när King väl knyter ihop säcken gör han det dock väldigt bra, som alltid) men det stora antalet karaktärer kan jag emellanåt tycka förvirrar lite.

Åter till tempot. Jag tycker att boken börjar intressant, om än inte nödvändigtvis rafflande. Men sedan händer något. Sådär 4-6 timmar in tappade jag tråden helt. Någonstans när Luke Ellis kommit till Institutet. Högst personligt, detta, men jag tycker att det hela går lite på tomgång. Det är varken särskilt spännande eller intressant och här någonstans inser jag hur långt det är kvar av boken. Jag avbryter nästan aldrig en bok. Jag vill alltid ge böcker en ärlig chans och kan medge att jag lyssnat klart på väldigt många vars slutbetyg kanske tyder på att de inte förtjänade det. Egentligen. Men jag är nyfiken av naturen, och även författare själv, så jag vill verkligen inte ge upp. Institutet är en bok jag var väldigt nära att ge upp på flera gånger. Jag fann mig själv tänka på annat. Tankarna for iväg och jag missade stycken på några minuter åt gången och insåg när fokus väl återvände att jag inte missat något väsentligt.

Men. Så vänder det. Med ungefär en tredjedel av speltiden kvar tar berättelsen fart på allvar och jag börjar känna igen den där King jag alltid älskat. Det blir spännande, finurligt, rafflande och riktigt, riktigt bra hela vägen fram till slutet.

En av de saker som faktiskt fick mig att hänga kvar, utöver att det ju trots allt är Stephen King, var Jonas Malmsjös inläsning. Han ger texten ett djup och ett driv som faktiskt fick den att höjas även under de tråkigare avsnitten.

Hade Institutet skalats av och haft bättre tempo så hade jag kunnat kalla den för ett mästerverk. Nu blir det inte så, men summerat är den bitvis briljant men alltför lång.

Institutet sluter på 3,5 av 5 pannkakor.