Sektens barn, av Mariette Lindstein
Detta är tredje boken i Via Terra-serien. Tredje gången vi får möta sekten på Dimön och dess psykopatiske ledare.
“Femton år har gått sedan Sofia flydde från sekten på Dimön. Sektledaren Franz Oswald har inte synts till sedan dess, men när en skoningslös storm sveper över Sverige kliver han ut ur skuggorna. Han är redo att ta sin sekt ut i världen och blir med sitt nya miljömedvetande mer populär än någonsin. Bakom fasaden utövar han en grym och manipulativ tyranni som inte minst drabbar sektens barn. Två av dem är sönerna Thor och Vic som uppfostras enligt sektens teser till att bli trofasta soldater i faderns tjänst. Men ju äldre Thor blir, desto mer växer tvivlen. Vem är egentligen Franz Oswald? Och hur långt är han beredd att gå för att behålla sin makt? Sofia driver numera ett härbärge för unga människor som flytt från sekter, men det totalförstörs av stormen. Hon har lovat sig själv att aldrig mer ha någon kontakt med Franz Oswald. Det visar sig vara svårare än hon trott. Återigen korsas deras vägar i en vansinnig katt-och-råtta-lek där bara en av dem kan segra.”
Som beskrivet i baksidestexten tar denna tredje del vid femton år efter händelserna i Sekten som återuppstod. Det är ett bra grepp, detta med tidshopp. Det gynnar berättelsen. Att få följa sektledarens söner, deras uppväxt och sinneliv ger ett extra djup som ger boken ännu en dimension.
Jag tycker att denna är snäppet bättre än föregående. Tempot är något högre och den känns överlag mer genomtänkt. Ändå tappar jag emellanåt fokus. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Intrigen fungerar mer än bra, om än några småsega passager bitvis drar ned tempot. Nu har jag själv ingen erfarenhet av sekter. Däremot vet jag mycket väl hur trovärdiga manipulativa, maktlystna psykopater kan vara. Hur de kan attrahera folk med ideologier och utstrålning. Ändå har jag väldigt svårt att köpa Oswalds framgång. Han är som en kombination av Hitler och Öhrlund-psykopaten Silfverbjelke. Det känns ofta som att människorna i boken köper hans tugg och faller löjligt lätt. Inte minst kullkastas hans forna synder alldeles för lättvindigt. Visst går det att dra paralleller till exempelvis de män som blir “friskrivna” från våldtäktsanklagelser och dylikt, men det går lite väl enkelt. Lite väl fort. Som att alla i samhället är sinnesslöa och saknar källkritik (Vänta, det där sista är ju inte alltför långt ifrån verkligheten?) Att Sofia och Oswalds vägar åter korsas beskrivs på ett sätt som fungerar, men även den biten känns lite väl enkel.
Gunilla Leining står åter för inläsning. En klar favorit.