Feber, av Johan Brännström
Så fort jag lyckas bocka av någon av alla böcker i min digitala bokhylla dyker det upp något nytt. Jag försöker lyssna på dem i ordning men inser att det finns en anledning till att vissa ligger kvar i hyllan längre. Feber är inte en av dem. Det har vi en intressant premiss att tacka för. Sedan är jag väldigt svag för att ge mig i kast med debutanter, väl medveten om känslan av att få sin första roman publicerad.
“Vad händer med våra barn när de lämnas ensamma på nätet? Vad hittar ett barn i de allra mörkaste delarna av Darknet som är så ondskefullt att vi vägrar tro på det?
Mikaela Sköld är inrikesreporter på Sveriges största nyhetsbyrå och ensamstående mamma till tolvåriga Vanja. Hon tvingas lämna sin febersjuka dotter ensam hemma – och när hon kommer hem från jobbet är Vanja spårlöst försvunnen. Polisen har inte mycket att gå på, men Mikaelas egna efterforskningar pekar mot Darknet – den dolda delen av nätet. Hennes sökande efter dottern tar henne allt djupare ned i en febrig och farlig värld, så mörk och depraverad att hon inte kunnat föreställa sig den i sina värsta mardrömmar. Och någonstans på nätet finns en klocka som tickar ned – om tjugofyra timmar startar nästa show i The Red Room. Vågar du titta?”
Feber visar sig vara en debut som snabbt griper tag i mig. Vi bjuds på en spännande, hemsk resa utan längre andningspauser. Precis som jag gillar det. Det finns inga passager som känns för utdragna eller drar ned tempot utan rullar som på räls, för att dra till med en klyscha.
Man känner snabbt för karaktärerna och deras respektive resor. Mikaelas bakgrundsberättelse är dessvärre både väldigt realistisk och aktuell.
Gunilla Leinings trevliga stämma guidar oss igenom denna svärtade krimroman och gör det, som vanligt, fantastiskt.
Språkmässigt sitter det. Brännström levererar ett tajt manus med korta, kärnfulla meningar. Då och då dyker det upp några små fällor av typen jag själv faller för i form av exempelvis övertydlighet, men det är inget som stör upplevelsen.
Boken påminner bitvis om Jonas Kihlmans nagelbitare Kontrollanten, vilken avhandlar liknande teman.
Jag är fast i berättelsen från start till slut. Halvvägs igenom känns Mikaelas handlande bitvis annat än trovärdigt, men å andra sidan kan jag inte tänka mig in i hur en förälder i chock och under konstant stress agerar.