Snöstorm, av Augustin Erba
Alltid lika kul att ge sig i kast med nya författare. Erbas Snöstorm ligger med i diverse topplistor och jag kan förstå det.
“Tomas sitter på ett tåg mitt i Sverige när en snöstorm bryter ut och stoppar all tågtrafik. På väg mot restaurangvagnen hör han någon ropa hans namn, och plötsligt kommer allt tillbaka. Det är Livli, hans stora ungdomskärlek. Hon som en gång krossade hans hjärta.
“Snöstorm” är historien om Tomas och Livli, som möttes första gången när de var två unga studenter på en klaustrofobisk högskola. De brottas båda med svåra erfarenheter och utan att de själva förstår varför blir deras öden sammanflätade.”
Erba är duktig på att få oss att känna och dra oss in i berättelsen. Handlingen i sig är väldigt enkel, men välgestaltad och fungerar väl rakt igenom. Den är måhända småseg i nåt parti, men jag är ändå som klistrad. Man vill verkligen få slutet på berättelsen. Det är mycket sorg och oro som rör sig i Snöstorm. Trasiga själar, famlande försök till kärlek. Möjligen kan jag tycka att vissa karaktärer är lite endimensionella. Emellanåt vill jag skrika rakt ut åt Tomas att sluta toffla sig och tråna, det är frustrerande att följa honom. Menat positivt. Erba kan verkligen beskriva hopplösheten Tomas känner.
Jag gillar verkligen Snöstorm. Måhända inget rakt mästerverk eller unikt, men det är en drabbande, mysig och sorglig berättelse om kärlek och trasig uppväxt. Den känns realistisk och nära.
Det är författaren själv som läser upp, något jag tycker boken vinner mycket på. Det adderar en extra känsla av personlighet och han har en röst som är trevlig att lyssna till.