Bödeln i Prag, av Mikael Ressem
Det har skrivits en del om denna i ljudboksgrupperna på Facebook. Åsikterna har gått isär och jag kände mig tvungen att ge mig i kast med den. Detta är den elfte (om jag minns rätt) boken om Erik Sandström. Den första jag lyssnar på.
“Våren har kommit och ambulanssjuksköterskan Erik Sandström har åkt till Prag. Med på resan är ordningspolisen Patrik Andréasson, hans far Birger och poliskollegan Janne. Men det som var tänkt som en lättsam grabbresa förändras snabbt när Tomas Svensson ansluter, i sällskap med en snygg, och vid en första anblick, högst normal tjej. Kort efteråt gör Gösta Svenningsson och Lucifer Mattsson en överraskande entré i ett turistmyllrande Prag.
Efter att Birger har blivit kontaktad av en pensionerad mordutredare vid Prag-polisen dras gänget från Gävle in i ett mordmysterium som plågat den tjeckiska polisen i tjugo år. Varje år dödas ett slumpmässigt utvalt offer på ett av Prags mest berömda turistmål, Karlsbron. Mordet sker alltid på samma plats och på samma dag, Kristi himmelfärdsdag. Nu är det bara några dagar dit.”
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja samla tankarna. Intrigen i sig är någorlunda intressant, tempot är högt och Fredde Granberg gör ett suveränt jobb som inläsare. En klar favorit. Utöver det är det så oerhört mycket som skaver. Den här boken är så otroligt överfull av övertydligheter, repetition och klantiga meningar att jag har svårt att förstå att ett av Sveriges mest aktiva bokförlag ligger bakom. Flera gånger under genomlyssningen vill jag nästan dra fram skämskudden för det känns väldigt ofta som att det jag tar del av egentligen är ett väldigt tidigt utkast som varken saxats av redaktör eller korrekturläsare. När den är som bäst flyter saker på rätt okej, men det tyngs verkligen ned av alla tjatiga upprepningar. Intrigen i sig pendlar mellan dråplig och småspännande. Det är dock allt annat än trovärdigt – Nu vet jag i och för sig inte om tanken alls varit att skapa något som känns realistiskt så jag störs inte personligen av bristen på trovärdighet.
Sen har vi karaktären Gösta, Amerika-älskaren. Jag har sällan stött på en karaktär som irriterat mig så mycket. Svengelskan får mig att rysa. Jag förstår att det är tanken, men det får berättelsen att osa lite väl mycket buskis. Det finns dock en scen med sagd karaktär i ett badhus framåt slutet som är riktigt rolig – Enda gången då bokens sagda humor verkligen smittar av sig.
Med kvalitén Bödeln i Prag känns det ärligt talat väl mycket som en löpande-bandet-produktion. Snälla. Dra ned på takten. Låt redaktören språkgranska. Med mindre repetitioner och klumpig meningsuppbyggnad hade jag lätt kunnat lägga på en poäng till betyget.